I dag var det otroligt varmt ute. Kändes typ som 20 grader. Så det var fin fint väder alltså.
Jag tänkte att man kanske ska ta upp den löpningen som man avslutade i höstas för ett vinteruppehåll.
Så jag trär på mig hela kittet och ger mig ut på en löparrunda mitt i vårsolen.
Ca: 5 Km tog jag.
Lagom.
När jag gav mig ut var jag i en bubbla där jag levde i min egna utopi. Jag trodde ju nämeligen - så naiv som jag är - att jag skulle besitta samma krafter som i höstas, då jag tog mitt vinteruppehåll. En vinter fylld av julmat och not so much rörelse.
Jag sprang en fjärdedel av sträckan.
Då sprack bubblan.
Jag kände av de där köttbullarna som jag slevade på tallriken vid julbordet.
Jag kände av all den där läsken jag drog i mig på lancarote.
Jag kände av mig alla de stilla hemmakvällarna fyllda av filmtittande och godis.
Jag kände av allt!
Fy fan.
Jag fick nästan håll.
Jag drog ned på takten.
jag stannade upp.
Jag började gå.
Jag små sprang lite.
Inför den sista fjärdedelen av sträckan skulle jag köra järnet.
Det gjorde jag.
Jag började blöda näsblod.
Fan.
Med handen tryckt tätt emot min näsa gick jag den absolut sista biten. Lite ledsen över att det inte gick som jag förväntade mig, ledsen över att min bubbla sprack.. Ibland går det inte som man tänkt, vilket kan vara otroligt frustrerande.
Men.
Då insåg jag att jag inte behöver vara besviken. Solen sken och jag gick hem med ett leende på läpparna och solade mig i de strålarna som tog sig från yttre rymden och ända ner till mitt ansikte.
Jag kan ju alltid springa imorgon.
Trots spruckna bubblor, besvikelse och näsblod var jag helnöjd med min tur kring spåret. Lika helnöjd som Henrik Larsson är när han får en för liten kavaj i de där Länsförsäkringar-reklamerna i regi av Felix Herngren.
Våren är fin.. Solen också.
Vi avslutar där.

//Fredrik