Det är sommar. Det är varmt i luften och jag går längs med 5th Ave. Jämnsides med Central Park. Det är en klarblå himmel som reflekterars i de förbipaserande människornas solglasögon.
Tittar upp.
Ser den då med egna ögon, den klarblåa himlen som sträcker sig över New York. Gatorna vimmlar av folk som ska till jobbet. Själv går jag där med en Starbucks Coffee helt lugnt och stilla. Iaktar andra människors stress... Jag tittar på klockan. Den är kvart i nio. Jag är i extas, dock behärskad. Om tjugofem minuter har jag en intervjuv med en världsartist.

Knallar sakta på. Tar mig över till andra sidan gatan. Blir halvt överkörd och är nära att spilla ut mitt kaffe. Jag mummlar ett par svenska svordommar... Ingen fattar... De tror förmodligen att jag är crazy. Det skiter jag i. Idag är jag glad. Jag promenerar på och svänger in på 72nd Street.
Där ligger det.
Ett litet café. Ska tydligen vara The Boss´ favoritcafé. The London Coffeehouse heter det. Jag ser mig om efter en papperskorg. Det finns en överfull sådan tio meter längre fram. Slänger min Starbucks kopp. Det är nästan att allt välter ut, men med en räddande hand undviker jag  - vad som skulle vara - en olycklig fadäs. Det skulle kännas fel och gå in på det lilla caféet med en Starbucks-kaffe i handen. Klockan är nu fem i nio. Om en kvart kommer han. The Boss. Jag kliver in i caféet, där möts jag av en servitris som frågar vad det får lov att vara. Jag svarar kort och gott:
- "Suprise me", med en lite svängig ton på rösten.
Detta kan tyckas vara lite fjantigt... Jag bryr mig inte. Men det kändes som att jag redan innan jag sa det visste att jag skulle få en vanlig svart kaffe. Det fick jag. Men med en munk till. Jag pekade på munken och sa att det räckte med kaffet. Hon svarde då med ett leende:
- "The doughnut is on the house, sir".
Jag tackade och ägnade en tanke åt hur trevligt New York är på sommaren. Innan jag kom på varför jag var här och plockade fram mina anteckningar.

Efter tio minuter öppnas dörren. Där är han. Bruce himself. Jag reser på mig och går fram till honom. Sträcker fram min hand och presenterar mig. Han tar av sig sina solglasögon, ler och presenterar sig själv som Bruce Springsteen. Som om jag inte visste vem han var. Men jag sa bara:
- "Bruce, I´l try to remember that name" lite humoristiskt.
Han ger ifrån sig ett skratt och jag visar honom mitt bord. Servitrisen skyndar fram och frågar vad den nyss anlände stjärnan ska ha. Han svarar:
- "The usual, please".
Han får ett snabbt och tydligt svar från servitrisen som för övrigt heter Cathy:
- "Of cours, sir".
Sen skyndar hon iväg. Nu sitter han där. Artisten jag lyssnat på sen mina tidiga tonår. Min idol. Livs levande framför lilla mig. En svensk reporter från Aftonbladet. Jag är salig. Han verkar glad och frågar om jag vill fika färdigt innan vi börjar eller om vi ska slå ihop de båda delarna. Jag frågar vad han anser är bäst, försiktig som jag är. Han tycker vi ska fika klart först.  Jag nickar instämmande. Servitrisen kommer in med hans "vanliga". En svart kaffe och en ost smörgås.
Han ler och frågar mig om jag smakat dem.
Det har jag inte.
Men jag lovar att jag ska göra det nästa gång, då jag har lite större aptit. Bruce skrattar och vet att jag förmodligen inte kommer göra det. Man vet aldrig. Kanske besöker jag "The London Coffeehouse" igen en vacker dag. Troligtvis. Under tiden som vi fikar berättar Bruce om hur mycket han gillar Sverige. Den svenska midsommaren och snapsen. Anledningen till att jag träffar honom är för att han nyligen släppt ett album. Kanske hans sista som artist. men det kan man inte så noga veta. Man vet aldrig när en artist lägger av... det bara är så. Han har även byggt ett hus i Sverige. Detta är något som de svenska medierna skrev långa och utdragna artiklar om när det offentligjordes. Nu handlar det inte om huset. Det handlar om musiken.

Efter en timma av samtalande och skratt tar jag de sista bilderna som behövs till artikeln. När jag knäppt av den sista bilden av en avslappnad Bruce reser han på sig. Tar på sig sin tunna jacka - som känns onödig med tanke på att det är sommar - och tackar för sig. Jag tackar givetvis han för att han tog sig tid till en intervju. Han svarar lugnt och sansat:
- "You are welcome"
Jag sträcker fram min hand, han möter upp den. Med vördnad skakar jag för andra gången hans hand. Handen som skapat massor med lysande musik. Vi säger hej då. Han vänder sig om, drar på sig solglasögonen och försvinner ut. Jag ser min tonårsidol försvinna iväg längs med 72nd Street... Jag sätter mig ner igen. Jag är i extas... Jag fattar knappt vad som nyss hände. Men jag vet att det var det största ögonblicket i mitt liv...

Två dagar senare får Aftonbladets nöjesredaktion in ett mail. Där finns det en intervjuv med Bruce "The Boss" Springsteen bifogad, kombinerad med en artikel om honom. Rubriken på artikeln är: "The artist, the legend, The Boss".

---

Detta har givetvis inte hänt och är helt och hållet en fiktiv återberättelse av ett möte som aldrig har ägdt rum. Givetvis skulle det som ni nyss ha läst med största sannolikhet ha vart den största dagen i mitt liv.
Att få göra en intervjuv med Bruce Springsteen är och kommer förmodligena att förbli min högsta önskan... Jag hoppas givetvis att jag en dag kommer få promenera där.
Längs 5th Ave.
På väg mot ett café.
För ett möte med min favorit artist.

//Fredrik