Det är vår. Gräset har börjat bli grönare och kylan släpper sitt grepp om oss. Fåglarna kvittrar och solen skiner. Där står vi. Klass 8F, eller i alla fall alla killar och några av tjejerna. Som det brukar vara på idrotten under högstadiet. Det är första utomhuspasset för året. Årskurs åttas första idrottspass utomhus.

Det är fortfarande lite kallt i luften. Men likt förbannat har alla killarna shorts och t-shirt. Annat vore bara ocoolt, som vi säkerligen uttryckte oss då. Vi står och snackar om allt möjligt. Sportkillarna har en fotboll de duttar mellan varandra. Tjejerna sitter och pratar om för oss killar, då, oförståeliga saker.

Inte en kille som inte spänner sig lite extra. En annan hade ju inte en chans mot sportkillarna egentligen. Men man försökte så gott det gick att se vuxen ut. Att se stark och tränad ut. Så klart. Vi var ju trots allt fjorton år.

Idrottsläraren, Magnus, kommer ut och hejar glatt på oss. Han ber oss komma med så han kan ta närvaro och så ska han ha genomgång för dagens lektion. Killarna som spelar fotboll dröjer sig kvar, tydligen något duttrekord på gång. Efter en tillsägning kommer de något besvikna och ansluter sig till oss andra som sitter och väntar på Magnus tankar om dagens lektion. Han börjar göra upprop… ”… Fredrik Stengarn…”. ”Ja”. Som alltid. Jag missade aldrig en idrottslektion. Bara om jag var skadad eller om jag var sjuk.

Även om jag just denna dagen skolkat. Gärna hade jag lurat mamma att skriva en lapp att jag hade stukat foten. Eller att jag var sjuk. Det var trots allt första utomhuslektionen för året. Vi vet alla vilken sport som spelas då.

Han fortsätter uppropet och noterar att samma tjejer som brukar fattas även denna gången uteblivit. Vi killar var då helt oförstående hur de kunde skita i idrotten. Ett av de roligaste ämnena. Någon frågar om vi ska spela fotboll idag. Fotboll. Det var vår klass’ mantra. Vi älskade fotboll. Jag älskade fotboll. En av de få sporterna jag någonsin har vart okej i. Jag har aldrig vart bra på idrott. Men alltid gjort mitt bästa. Har alltid gjort mitt bästa. Vad mer kunde jag göra, det var bara att bita ihop.

Men idag skulle vi inte spela fotboll. Det visste vi alla redan då frågan lämnat munnen.

Vi skulle spela brännboll.

Jag kände hur ångesten flög över mig. Nej, varför brännboll, tänkte jag. En knut slog sig kring mitt hjärta och stenhögarna dök upp på mina axlar. Jag ville inte spela brännboll. Jag ville inte vara med. Jag ville försvinna från jordens yta.

Den som har sagt att brännboll ska tillåtas i skolan borde låsas in. Precis så löd mina tankar. Jag hoppades det skulle börja regna så vi kunde gå in. Men inte ett moln på himlen.

Fan. Fan. Fan.

De andra tyckte det skulle bli kul. De började övningssvinga med aluminiumslagträt. De började övningskasta mellan varandra. Fram och tillbaka. De fångade den med samma lätthet varje gång. Jag stod bara helt stilla. Som förstelnad.  Lagen delades upp. Jag hamnade i laget där de mest ambitiösa och duktigaste var med. Nu började jag må dåligt. Det gjorde inte saken bättre att vara med de bra. Jag visste kraven på mig i samma andetag som jag fick det röda bandet och reflekterade över att jag hamnat i det ”bra laget”.

Vi började ute. Jag såg till att ta en plats i mitten. Då skulle jag slippa skämmas över att jag inte kunde ta några lyror eller kasta bollar bra. I mitten var jag säker. I mitten kom nästan inga bollar. För de fångades av de innan. Eller så flög de över mig. Nu handlade det om överlevnad. Eller det kändes så i alla fall. Men så kom bollen där... rullande på gräset mot mig. Snabbt kom den. En grön boll mot det gröna gräset.

Jag visste att jag inte skulle kunna ta den. Jag visste att jag skulle missa den. Jag visste vad som väntade. Bollen studsade förbi… Jag hör suckanden och svärord. Besvikelse. De fick in fem personer på grund av min miss. Men det var ju inte mitt fel. Egentligen. Jag har ju nedsatt syn. Har svårt att hålla koll på bollar som kommer snabbt. Jag försökte ju. Men jag fattade lika väl att i mina lagkamraters ögon dög det inte. Den bollen skulle jag tagit. Den var ”enkel”, i deras ögon. Inte i mina. Inte för mina. För mig var det en svår boll. För mig kändes den omöjlig.

Byte. Vi skulle slå. Jag skulle slå. Fan. Jag ville så gärna få iväg bollen långt. Jag ville så gärna få iväg bollen. Jag ville träffa den. Jag ville inte göra mina lagkamrater besvikna.

Jag ställde mig i mitten av ledet. En efter en slog de iväg bollarna så det flög om det. Alla med aluminiumträt. Jag såg hur de drämde på bollen hur lätt som helst.

Detta var ju inte min första brännbollsmatch direkt. Jag har vart med om samma sak flera gånger tidigare. Och jag skulle komma att vara med om fler i framtiden. Vilket jag just då hoppades jag aldrig skulle behöva. Vilket jag idag hoppas jag aldrig behöver.

Det var min tur. Det började redan suckas inom laget. Jag tog aluminiumträt. Kände tvånget att ta den. Annars vore jag ju ingen kille. Eller jag är ju en kille, men jag kunde ju inte slå med ”kärringträt”, den platta saken. Var man tjej var det accepterat att använda den. Var man kille skulle man inte använda den. Man skulle drämma iväg bollen med ett riktigt trä.

Jag får bollen slängd till mig från brännaren. Jag fångar den osäkert och får knappt fatt på den. Jag vet att redan har alla förberett sig på vad som komma skall. Kan han inte ens fånga ett enkelt kast från brännaren så hur fan ska han slå iväg den bollen… Eller det kändes så i alla fall.

Sving. Luftslag. Bollen landar på marken.

Fan.

Jag plockar upp den… Det suckas från kön bakom mig. Fan, tänker jag. Det andra laget inser att jag inte kommer få iväg den särskilt långt. Jag känner hur de kommer närmare. Innan var det en stationerad nära utslagsplatsen i andra laget. Nu är de fyra. De vet att jag kommer slå kort. De vet hur dålig jag är. De visar hur dålig jag är. Jag känner mig dålig.

Sving. Luftslag. Bollen landar på marken.

Jag börjar svettas lite. Jag känner mig värdelös. Utespelarna förflyttar sig än närmare. De längst bak står bara och pratar och är inte ens uppmärksamma på mig. I kön bakom mig hör jag suckanden, stönanden och någon som ropar ”ta kärringträt för fan!”. Jag vill inte ta det. Jag vill inte vara dålig. Jag vill också kunna drämma iväg bollen. Med en darrande hand släpper jag aluminiumträt. Plockar upp den platta trägrejen. Jag är besviken på mig själv. Jag vill inte ens tänka på vad de andra tänker om mig. Mina kompisar. Tjejerna. De tycker säkert jag är en jävla loser som inte ens kan slå iväg en jävla tennisboll.

Kärringträt i handen.

Sving. Luftslag. Bollen faller till marken. Allt går i slowmotion.

Jag mår illa.

Någon påpekar att jag är dålig på brännboll. Det suckas och stönas. Mumlas. Något om att jag är orsaken till att vi ligger under och går mot en säker förlust.

Jag ställer mig vid första konen. Skamkonen. Jag är van att stå där. Har nästan alltid fått stå där. Nästa kille drämmer ut bollen och jag springer.

Springa kan jag.

Jag kommer in igen men jag ställer mig inte i kön. Aldrig mer tänker jag. Jag ljuger ihop att jag stukade foten då jag sprang.

Jag ljög för min skull. Jag ljög för mitt lags skull. Jag ljög för att inte må dåligt.

Sen satte jag mig i gräset bredvid. Lättad. Några ur mitt forna lag mumlar lättade att nu har de nog en chans.

Ungar kan vara brutalt ärliga. De kan vara okänsliga.

Jag klandrar dem inte. Jag är trots allt värdelös på brännboll. ”Mitt” lag vände och vann. Om det berodde på att jag ljög eller inte har jag ingen aning om.

Det enda jag vet är att jag aldrig mer vill spela brännboll i hela mitt liv. Det står för mig. Det finns säker många som älskar brännboll. De som kan slå älskar nog brännboll. De som kan fånga älskar nog bärnnboll. De som kan kasta älskar nog brännboll.

Jag älskar inte brännboll.

Känslan då de tog kliven närmare för att de logiskt räknade ut att jag skulle slå kort gjorde ont. Känslan av att vara den enda killen som använde platta trät gjorde ont. Känslan av att de vann  då jag inte var med gjorde ont.

Brännboll gör ont. Och den borde förbjudas.