Varje år - den 6 juni - så firar Sverige sin nationaldag, det vill säga dagen då Sveriges nuvarande riksdagsform samt regeringsordning antogs av riksdagen. Detta skedde 1973, men det var inte förens tio år senare som dagen faktiskt blev en nationaldag. År 1983 beslutade riksdagen att den 6 juni ska vara Sveriges nationaldag, samt svenska flaggans dag. Den 6 juni 1523 var även den dagen Gustav Vasa kröntes till kung, då vi i samband med det bröt unionen med Danmark, vilket också är en av orsakerna till att vi firar nationaldagen, alltså den 6 juni.

Det intressanta kring den här dagen är svenskarnas inställning till den, nämligen att man inte firar den. Svenskarna anses som väldigt onationalistiska jämfört med många andra länders folk. Enligt en undersökning gjord av SVT?s program Världens modernaste land som sändes i januari 2007, så är det bara 19 % av de tillfrågade som faktiskt firar nationaldagen. Knappt en femtedel av svenskarna tar alltså tillfället i akt att fira sitt land, på den dagen de har givits för att göra det, om man ska tro undersökningen. Enligt en annan undersökning gjord av samma program så är trots allt 84 % av de tillfrågade stolta över sin nationella tillhörighet.

Detta kan anses som en paradox, men förklaring kan te sig vara mycket enkel, om ni frågar mig. För visst är det så att vi egentligen inte har ett behov av att fira nationaldagen? Om man drar en parallell till Norge, där de faktiskt firar sin nationaldag ? den 17 maj ? med pompa, ståt och fest så kan man se skillnaderna. Norge firar sin nationaldag för att deras kung Christian Frederik skrev under landets grundlag, på just den 17 maj, 1814. Men den stora skillnaden är vad som hänt sedan dess, Sverige har sedan urminnes tider alltid vart en egen och självständig stat. Detta är något som Norge inte fått vara under flera perioder av dess lands historia. Norrmännen, som har vart kontrollerade av så väl svenskarna som tyskarna, firar alltså sin självständighet som egen stat den 17 maj. De är glada över att vara en självständig stat igen och att Norge har fått överleva som land. Det i sig är tillräckligt starkt för att skapa en stark nationalism, norrmännen vill inte "tappa" sitt land igen och visar gärna sin uppskattning att tillhöra Norge.

Svenskarna har som sagt i princip alltid vart en egen stat och svenskarna har aldrig vart ?utan? sitt land, så att säga. Så vi ser det faktum att vi är svenskar och bor i Sverige som en självklarhet. Vilket i sin tur leder till att vi inte har samma behov att fira att vi är svenskar lika mycket som norrmännen vill fira att de faktiskt är norrmän, och inte tyskar eller svenskar.

Åsikterna kring varför svenskar inte är nationalistiska går givetvis isär och det finns flera andra teorier, men denna teorin är en av de vanligaste. Det anses även av många som lite fult att vara nationalistiska. Många kopplar ihop nationalism med bland annat rasism. Vilket i verkligheten är helt skilda begrepp och har vida skilda innebörd.
Dessutom har den svenska flaggan, som man firar den 6 juni i samband med nationaldagen, tyvärr blivit ihopkopplad med diverse främlingsfientliga rörelser, vilket gör att många uppfattar det som att man kan väcka anstöt genom att vifta med den svenska flaggan, då man är rädd för att man ska uppfattas som rasist eller främlingsfientlig.

Det finns dock ett undantag, nämligen då Sverige som land i någon form tävlar mot andra länder. Om Sverige spelar en fotbollsmatch, mot exempelvis England, så drar sig ingen för att klä sig i våra färger och vifta med flaggor. Detta kan bero på att vi då finner en anledning att faktiskt visa att vi är svenska, visa vilka vi vill ska vinna. På nationaldagen har vi ingen anledning att visa att vi är svenskar, då man tar det för givet.

Man kan alltså konstatera att det är typiskt svenskt att vara lite mer tillbakadragen gällande sin nationalism och om vi ska visa den så ska vi ha en orsak till det. Man ska inte på något sätt utmärka sig i onödan.

Detta är en text skriven av mig för min bok "Svensson Svensson - en fördjupning i svenskhet".