Har nyss läst klart Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora. Den var bra. Mycket bra, tycker jag faktiskt.

Ronniel yckas på något sätt få mig att vilja läsa mer. Jag hinner inte mer än lägga ifrån mig boken innan jag börjar fundera över hur det ska sluta.

Jag vill läsa vidare.

Jag fingrar på boken lite till och sen öppnar jag den igen. Sida för sida flyger förbi. Klockan var elva då jag började läsa. När jag la ifrån mig den var den tolv. På en timma lyckades jag plöja en stor del av vad som känns som för få sidor. Sen tvingar jag mig till sömn.

Imorse då jag vaknade så ville jag läsa. På en gång. Men det hann jag inte. Under dagen har jag gått och längtat efter att få läsa klart den.

Nu har jag i alla fall plöjt den.

Den var bra. Jag gillar verkligen Ronnies sätt att formulera sig. Han sätt att sätta tankar och känslor i ord som sen bildar meningar utan dess like.

Boken är helt klart läsvärd. Den får en att börja tänka. Om man tar sig tid att gräva lite djupare i den, tar sig bortom sex och relationer, bara kollar på vad den säger så blir man imponerad av hur han lyckats fasa in så otroligt mycket substans. Saker att verkligen tänka på.

Att känna igen sig i. Att förstå.

Om du inte läst den så rekommenderar jag att du tar dig tid och gör det. Vare sig du är tjej eller kille. Den är väldigt träffsäker i mycket av vad som står. Inte minst i hur killar kan bete sig.

Efter att jag slagit ihop boken så kände i alla fall jag mig nöjd och rätt tillfreds med hur mitt eget liv har vart fram tills nu. Nu ska jag inte försöka säga att boken på något sätt är livsförändrande, men den öppnar absolut ögonen, speciellt då den fångar de tre kilalrnas perspektiv så bra.

Vi som aldrig sa hora.

Jag har aldrig sagt hora. Eller jo, men jag har aldrig kallat någon hora.

Vi som aldrig kallade någon för hora.

Läs den. Boken då.