Har följt den där Rödeby-tragedin. Ni som inte vet vad jag talar om tycker jag ska - och borde - läsa det här. Det är en redogörelse som ger er bilden. Jag finner det hela hemskt. Något oerhört hemskt. Johanne Hildebrandt på Aftonbladet har skrivit det väldigt bra här.

Hur kan det få gå så långt att en pojke ska förlora livet, en ska bli svårt skottskadad och att en förtidspensionerad pappa blivit mördare? Ingen gjorde något. Inte polisen. Inte socialen. Ingen.

Detta trots att familjen anmält ungdomarna för trakasserier flera gågner. Dessa ungdomar som fått härja fritt i det lilla samhället. Utan att någon tagit tag i dem och sagt ifrån, gett dem ett riktigt jävla wake-up call att lägga av. Men inte då. De fick fortsätta trakssera och förpesta familjens liv. De som gjorde illdåden var bara barn. Och ett helt samhälle av vuxna människor låter det ske, trots att det var allmänt känt, trots att gänget vandaliserade och traksserade de flesta.

Jag kan förstå att pappan inte klarade att hålla emot mer den där mörka natten på sin gård mitt ute i ingenstans med ett moppegäng i trädgården utrustade med påkar och rop om att familjen och den förståndshandikappade sonen skulle dö. Att det brast för honom. Då ingen hjälpt dem att ta tag i problemet. Jag tror som så att varje människa bara kan hålla emot till en viss gräns. Det finns alltid en bristningsgräns då man inte längre vet hur man ska hantera situationen. I det här fallet var bristningsgränsen en mörk natt där familjen hotades till livet av ett gäng ungdomar på mopeder. Ungdomar utrustade med påkar. Ungdomar som skrek och hotade familjen om att de skulle mördas. Många månader av rop på hjälp men ingen som hjälper dem. Inte ens polisen. Inte ens den förbannade polisen gjorde något. En man, en pappa - med sin familj hotad till livet, med rädsla för att mista sin son, sin fru, sitt eget liv. Där var hans bristningsgräns.

Jag kan förstå att pappan tillslut sköt.

Och hade det vart jag och min familj som vart inträngda i vårt hem på en mörk gård mitt i natten av ett gäng som hotar mig och min familj till livet så hade jag kanske gjort samma sak. Hur hemskt det än är att offret (här var alla offer enligt mig) som mördades var ett barn. Och nej, jag stöder inte att ett barn mördades. Det är hemskt. Men framförallt så borde det aldrig ha fått gått så långt som det gick. Samhället svek den här gången. De svek familjen som trakasserats, de svek mannen som tillslut sköt ihjäl en ung kille i desperation och rädsla för sitt och sin familjs liv, de svek pojken som dog, de svek alla i den här tragedin. Men även föräldrarna till ungdomarna svek något oerhört, därför att ytterst ligger trots allt ett föräldraransvar. Och att de lät deras barn fortsätta med trakasserierna gör mig uppriktigt sagt förbannad. Vad gjorde ett barn på 15 år ute klockan två på natten, bara för att nämna en sak? Jag hoppas föräldrarna till den döda femtonåringen inser att de faktiskt bär ansvaret och att de svek sitt barn. Något oerhört.

Det handlar inte om att pappan ville med uppsåt skada pojkarna. Det handlar om att han är inte mer än människa. Och tillsut slår vårt biologiska försvarssytem in. När vi är tillräckligt hotade och inträngda i ett hörn utan utvägar. Då är det svårt att styra sina handlingar. Då kopplas hjärnan lätt ifrån och människan agerar på instinkt.

En instinkt som säger; döda eller dödas.

Så är det. Och det kommer vi aldrig ifrån.