Ett ögonblick av minnen som kväver mig.

Tåget har stannat på centralstationen. Lite halvtrött efter en arbetsdag lunkar jag sakta över perrongen med sikte på tunneln mot stan. I ena örat spelas Håkan Hellströms vackra låt Nu kan du få mej så lätt, eftersom att den andra hörsnäckan har brytit ihop av vad som förmodas vara överbelastning.
Det är en trist och regnig tisdagseftermiddag i September. Och allt jag vill är att få sätta mig på bussen och komma hem.

Jag går där och funderar. För mig själv. Känner hur jag får ett sms skickat till i mobilen som ligger och vibbrerar i min högra jeansficka. Något säger mig vem det är och jag ler redan innan jag plockat upp telefonen. Och visst är det ett svar på mitt tidigare sms.
Jag älskar sms. Det är så lätt och så genialt.
Genom lite knapptryck kan man få kontakt med andra på ett smidigt sätt.
Svaret är inte mer utmärkande än man kan förvänta sig som svar av en person, men ändå känner jag mig glad och nästan lite upprymd.

Jag vandrar vidare. Med ett lugn och med en känsla som är rogivande.

Och precis som Håkan sjunger min favoritstrof - "Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie, var de den store poeten som hon va förälskad i" - så händer det. Precis när man glömt bort. Precis när man tagit sig upp och hittar saker som glädjer en. Precis när man som minst behöver det.

Just då. Det är som en smäll i ansiktet och hjärtat hoppar till. Såg jag fel, hoppas jag frågande för mig själv. Men nej.  Inom lopper av några ögonblick så dyker hon upp där. På samma gata som mig.

Just nu. Just idag.

Allt faller. Hela jag vill bara försvinna och helst av allt dö. Men istället far gammla gömda minnen fram i skallen på mig. Slår mig gång på gång likt Mike Tyson gjorde med sina motståndare då det begav sig. 

Människan som gjort mig mest illa och som jag saknar minst kommer rakt emot mig. 
Och går förbi. Inte ett ord, inte ens en blick när vi passerar varandra.
Jag stannar till och står där. Stilla. Med huvudet fullt av minnen. Minnen som kväver mig.

Så var dagen förstörd.

På grund av ett ögonblicks möte i det kalla septemberregnet.

Fan. Skit. Helvete.

Och Håkan sjunger på lånad tid i mina havererande hörlurar;

Lura mej
nej,nej
va folk än säger..

Kommentarer
Postat av: Babyfood

(Nu kan du få mig så lätt är underbar).
Jag vet precis hur det känns...och varför dyker sådana människor alltid upp just som man tror att man har gått vidare?

Postat av: Pettan

Let´s just face it... hösten suger.

2007-09-25 @ 21:56:02
Postat av: Jenny

Har aldrig förstått det, att få en kommentar elr möta den där personen som man minst av allt vill möta och sen är dagen förstörd.. Dagen som kanske börjat så bra slutar som så många andra djupt nere i träsket som man så flitigt kämpat för att ta sig ur...

2007-09-26 @ 11:43:48
Postat av: Fredrik

Babyfood: bra fråga :/
Pettan: mmm
Jenny: mm det är helt sjukt... :/

2007-09-29 @ 16:54:34
URL: http://freddan888.blogg.se

Du tänker väl kommentera?

Ditt namn:
Glöm för fan inte bort mig!
Din E-postadress:

Din hemsida:

Dina åsikter:

Trackback