Julen, -92.

Jag minns den fortfarande.
Julen, 1992.  Jag var fyra år och minsta barnet i släkten.
Det snöade ute. Eller jag tror det snöade ute, för det känns i alla fall som att det alltid snöade under julen då man var liten. Inte lika snöfattigt som now a days... När första riktiga snön dyker ned ungefär i januari.

Vi åkte alltid först till farmor och farfar, för att sedan ta en promenad till min farbror och faster. Där äter vi, fikar och ser på Kalle.
Kalle är fortfarande heligt, för mig. Det måste ses på julen.
Alltid.
Jag är för gammal för att tillhöra Disneychannel-generationen som pumpas med Disneys verk och alster dag in och dag ut. Som med en knapptryckning kan se på tecknat.
visst jag hade också tecknat under hela min uppväxt, men fortfarande inte på samma sätt som dagens barn. De har inflation på tecknat istället. Jag minns att vi hade VHS:erna att köpa. Men still. Bara det faktum att det skulle dröja två år tills Lejonkungen kom säger ju en hel del.

Hur som helst så for vi sedvanligt hem till oss på kvällen, vår familj då.
Och dit kom mormor och morfar med paket. Massor med paket.
Det var kolosala mängder med paket. Och lika många varje år. Mormor började i princip köpa julklappar redan i slutet av sommaren. Och gör det än. Dock inte lika många längre. Jag antar att vi växt upp och får lite färre, men samtidigt dyrare paket. Något som inte var det viktigaste som liten. Då var det mängden.
Och vilken mängd sen.
Det blev alltid fullt under granen då de kom med alla paket. Samtidigt som jag och min syster stod och trånade bredvid då morfar la dem till rätta under granen. Sen, då han var klar så sprang vi fram och försökte lokalisera just våra paket, samma visa varje jul. Och denna var inget undantag.

Vi har alltid haft tomte.
Varje år.
Jag vill minnas att jag var rädd för tomten när jag var mindre. Jag tyckte han var lite otäck. Men vilken respekt man hade för honom, den där tomten. Finns nog inga barn som visat så mycket respekt för en och samma figur, som inför tomten.
Minns ett år då jag var kanske sex år och skulle vara tomte. Mamma hjälpte mig skriva ett brev till tomten, där jag förklarade att jag gärna hjälpte honom genom att dela ut paketen och att han inte behövde komma till oss det året.
Och jäklar vad nervös jag var då jag fick svarsbrevet.
Men tomten gillade min ide. Tydligen. Samtidigt som mamma förklarade det så spred sig lättnaden över mig.
Och jag var tomte det året. Fullt övertygad om att jag ahde hjälpt tomten så han hann till något fattigt barn som ananrs inte skulle fått någon tomte.

Sen kan jag avslöja att varken jag eller min syster, eller bror heller för den delen till denna dag vet vem som var tomte hos då vi var små.
Det händer än att vi frågar, men vi får alltid samma svar; "Det var ju tomten, så klart".
Fast vi har haft över en miljon teorier om vem det kan ha vart. Men är ändå inte säkra.

Men back on track, julen 92.
Jag. Fyra år.
Julaftonskväll.
Den där tomten kom och delade ut alla paket till oss. Det är den första tomten jag har minne av.... Minns fortfarande den där respekten.
Då tomten gått så börjar vi öppna. Paket efter paket, alla mjuka paket läggs bort i samma stund de är öppnade. Men hey, jag var fyra år. Hur roliga var ett par strumpor?

Jag minns att jag var rätt nöjd med mina paket den julen.
Och sen på juldagen lekte jag hela förmiddagen. Grejen sen är att vi alltid åkt ut till mormor och morfar på juldagen för att umgås med den sidan av släkten. Och det var inte så populärt, kan jag avslöja.
Ställde till med en jävla scen den dagen. Ville ju hellre leka, givetvis.
Men tillslut lyckades jag komma till mina sinnens fulla bruk och följa med. Kom väl på att jag fortfarande hade paket att inbringa (haha) från min morbror och moster. Och mormor sparade alltid paket till dagen efter också.
Nu låter jag som ett paketgalet litet barn, men det var jag inte. Men just den här julen minns jag att jag var lite uppretad och enbart följde med för paketen.

Jag "genomled" maten och fikat. Me tillsut blev det paketdags. Jag var dödssnabb ned för trappan till gillestugan och satt i princip redan på golvet framför brasan och väntade. När de väl kom ner delade vi ut paketen.
Öppnade det från min morbror och moster först. En trjöja. Jag tackade och minns hur jag till och med underströk hur fin den var, vilket den säkert var. Men dök istället ned på det lilla paketet från mormor och morfar som var kvar. I det låg det en silversked. En liten silversked som ingick i det sett av silverskedar jag har fått under åren.
Jag började grina.

Mormor blev skärrad och mamma försökte förklara hur fin silverskeden faktiskt var och vilken nytta jag kommer ha när jag blir äldre av  en samling silverskedar. Det gick inte. Jag blev bara mer och mer ledsen. Jag menar fyra år, och där sitter man med en tröja och en silversked. Klart som fan jag grät. Men absolut, det var inte ett av mina finest moments. Och idag kan jag tycka att det var extremt oförskämt av mig.
Men som sagt, fyra år.

Det här mitt starkaste minne sitter fast. Hur morfar lyfter upp mig och säger att jag inte ska gråta. Han torkar bort mina tårar och tar med mig till ett högt skåp. Ovanpå står det två jordglobar (ni vet, en sån där lampa). Sen säger han att jag får välja en av dem. Jag tror aldrig jag vart så glad för något i hela mitt liv.
Den jordgloben var allt jag behövde. Något jag kunde leka med.
Och resten av den kvällen spenderade jag med att göra resor i världen på min jordglob.
När vi kom hem kopplade jag i den och ställde den mitt i rummet. Där den fick lysa hela natten.

Jag vet inte varför, men det här är ett minne jag har etsat sig fast som bara den.
Julen 1992. Julen jag har mina första julminnen ifrån. Julen då en jordglob blev årets julklapp.
Vet inte varför jag berättar det här för er. Men det här är ju min blogg, så jag får ju skriva av mig vad jag vill. Även minnen från en jul 1992 då jag fick en jordglob.

Jag finner julen, -92 helt magisk.
Svårt att beskriva.

Men något speciellt var det...

Kommentarer
Postat av: kassandra

vilket gulligt slut :) fick också en massa "samlargrejer" när jag var liten..men. jag antar att man kommer att få användning av det Nån gång. kanske

Postat av: Angelica Lindvall

Vilken fin berättelse. :)

2007-09-12 @ 10:28:02
URL: http://angelica1987.blogg.se
Postat av: Sara

underbart :)

2007-09-12 @ 11:00:46
URL: http://slope.blogg.se
Postat av: Fredrik

Kassandra: tack, ja ngn gång får vi användning för dem :)
Angelica: tack
Sara: oj tack =)

2007-09-12 @ 12:50:48
URL: http://freddan888.blogg.se
Postat av: Sophia

åh, fyfan.. I know the feeling. Jag fick en silversked av farmor varje fördelsedag under 12 år. Min bror fick coola vattenpistoler eller cash av henne - jag fick silverskedar O_o "det här kommer du uppskatta när du blir äldre!" som fan heller!

2007-09-12 @ 16:49:44
URL: http://sophiaa.blogg.se
Postat av: Fredrik

Sophia: det är synd om oss... Men vilken användning vi kommer få av våra silverskedar en vacker dag =)

2007-09-12 @ 19:28:07
URL: http://freddan888.blogg.se
Postat av: Annelie

Haha, jag får alltid silverbestick både i julklapp och födelsedagspresent av min farmor och
farfar ;P

2007-09-12 @ 19:29:31
URL: http://anneliten.blogg.se

Du tänker väl kommentera?

Ditt namn:
Glöm för fan inte bort mig!
Din E-postadress:

Din hemsida:

Dina åsikter:

Trackback