Vi stod där på bron i solnedgång. Sommaren 2008
2008. Yjuguhundraåtta. Sommar. Det var fint.
Augusti. För att vara exakt. Exakt, exakt... absolut exakt...
Mitten av augusti. Datum är för exakt.
En bro över en svart å. I hjärtat av den stad vi andas och lever i. Mellansveriges stad.
Vår stad. Min och din stad.
Jag gillar den här staden. Jag gillade dig. Och tror du gillade mig. Trots allt.
Jag hade trott på något större. På något vackrare. Vackrare än vad som blev.
Du var alltid vacker.
Men det blir inte alltid som man trott. Det vet vi. Givetvis.
Nu är du ett minne. En person fångad genom en lins på en bro.
En bro över vatten. Vatten som forsar fram utan bekymmer.
Bekymmer. Vi visste det. Givetvis.
Sommaren 2009 skulle bli vår, tänkte jag. Nu blir den min. Min fantastiska sommar. Ja. Det ska den bli.
Fantastisk. Och fin. Jag ska ha en fantastiskt fin sommar 2009.
Jag längtar redan. Känner redan att jag kommer sakna sommaren 2009 i novembers kalla vindar.
Dig saknar jag inte. Och det är bra. Det är skönt.
Jag har lämnat det gamla bakom mig. Och i efterhand är jag glad att minnet är ett minne. Att det aldrig blev mer än en fin sensommar. För dig och mig. För den var fin. Men.
Ett kort. Som jag inte tittar på längre. Jag behöver inte.
Och det känns bra.
Jag vill inte komma ihåg det vi hade. Även om det var fint. Kortet vipabron.img. Delete.
Borta.
Undrar vem som står på bron i sommar. I värmen. Med glittrande ögon, som speglas i den spegelblanka vattenytan nedanför oss. Jag hoppas hon står där. Hon som jag vill minnas. Hon som jag vill ge vad jag kan.
Jag hoppas. Hoppas. Hoooooppaaaas.
Jag vill inte stå själv på bron.
Inte själv. Inte. inte. inte.
Vem du än kommer vara. Ta min hand. Så går vi en promenad.
Kanske kan det blir början på något stort. Eller i alla fall ett fint minne som jag vill spara.