Plötsligt är det vår. Den sveper in över oss som på befallning den första april.
Kan det bli mer passande? Nej, givetvis inte.
Första april. Skämta. Skratta. Luras.
Men idag är det vår. Och vi skämtar.
Det hela är briljant. Att vi har en dag då man ska skoja med nära, kära och övriga.
Jag sitter på min balkong med västerläge. Solen ligger på och det är varmt.
Där sitter jag på en stol. Och blundar. Lyssnar. Lyssnar på människorna nere på den asfalterade marken.
De kommer och går. De där människorna. En tant med hund. Ett barn och en mamma. Kanske. Vad vet jag.
Mauro Scocco sjunger "Till dom ensamma" genom streamingen i Spotify.
Borta i väster, där järnvägen drar förbi vår stad, så hörs tågen dundra förbi. Kanske stannar de. Kanske inte.
Mer människor som kommer och går. Kliver av. Kliver på.
Varje dag kliver jag på och av tåg. En pendlares vardag. Min vardag.
Ensam promenerar jag bort mot stationshuset och perongerna. Ensam vandrar jag hem med samma peronger och samma stationshus i ryggen.
Jag gillar det. Att åka tåg. Rofyllt. Läsa Metro. Allmänbildning är viktigt. Alltid.
Läsa bok. Eller sova. Oftast Metro. Sen sova.
Sen ska man kliva av.
Mauro sjunger om dem som inte har någon som frågar hur det är när de kommer hem.
När jag kommer hem.
Hem hem hem hem. Lägenheten.
Barndomshem. Parhuset. En kvart från stan.
Femton minuter till mitt gamla liv. Ett enkelt liv.
Där någon frågade hur det är.
Solen lyser. Varmt och skönt.
Det är första april. Sittandes på balkongen stirrar jag in i den ljusa stjärnan.
Solblind.
Ambulansljud. På första april.
Nystartens april. Vårens månad.
Skiftbyte.
Vinter blir sommar.
Elitserien blir Allsvenskan.
Mars blir... april.
April april.. Underintelligenta fisk.
Ha! Fisk.. det blir man väl smart av? Det sägs så i alla fall. Omega 3. Tror jag.
Jag tror. Tror. Att tro. Jag tror inte. I alla fall inte på gud.
Men jag tror det är vår nu. På riktigt. Inga mer vita täcken.
Till dom ensamma. Ni är inte ensamma. Vi är fler.
Singelhushållens land. Ensamt land. Vackert land. Världens bästa land?
Världens bästa land. En våreftermiddag på balkongen.
Allt ligger framför oss. Sommar. Värme. Skratt. Grillfester. Premiärdopp. Blommor. Bin. Blommor och bin. Sommarlov, för vissa. Semester, för andra. Ljusa kvällar. Långa nätter. Minnen. Sand mellan tårna. Och glass. Fotbollsmatcher i sommarljummna kvällar. Korta byxor och korta klänningar.
Hud! Vi vältrar oss i naken hud. Sommarbrun. Dataspelsblek. Kräftröd.
Första april. Många skämtar. Men våren är här.
Vi älskar vår. Den är vacker. Och efterlängtad.
Folk blir glada av våren. Även de ensamma.
Vår. Till dom ensamma.
Kan somna i solstrålsvärmen på balkongen. Denna väggklädnad till fristad för inburade stadsbor.
Jag och Mauro.. Vackert!
Ensamheten ekar inifrån lägenheten. Men här ute är vi fler. Folket samlas. Vi ser varandra. Fullt med människor på balkongerna runt omkring oss.
Vi njuter. Men vi vet. Vi vet. Vi vet. Vet att snart glider solen bort. Ned bakom hustaken och kommer inte förrän natten hälsat på. Så vi sitter där tillsammans. På våra balkonger.
Sen. Ja, sen. Då går vi in. Och blir ensamma. Inte alla, givetvis.
Men vi som inte har någon som frågar hur det är när vi kommer hem.
Vi går in. In i lägenheterna.
Lägenheten som ligger femton minuter från barndomshemmet.
Femton minuter. Med bil. Givetvis.
En resa tillbaka i tiden.
Till tidigare vårar. Tidigare skämt.
En enkelt tid. Med pekpinnar och lek.
I vårsolen.
Vi älskar den. Våren.
Därför att den vittnar om den kommande sommaren. Och den framlidna vintern.
Det är ett år kvar tills första april kommer igen. Ut med er. Skämta. Och njut. Nu!
Kanske är du inte ensam nästa gång du blir lurad. Nästa vår.
Kanske sjunger Mauro om någon annan. Vi kan hoppas.
Men aldrig veta.
Men vi vet att våren är här.
Vår.
Och jag solar. På balkongen.

Nu saknas bara doften från grillarna...

Och någon att dela den med.