The Wrestler 5/5
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
Biograf: Filmstaden

Jag har sett många filmer som jag tyckt om i mina dagar. Men inte alls så många som verkligen berör mig. Efter att filmen  var slut och tonerna till Bruce Springsteen's låt - med samma namn som filmen - ljöd så var jag nästan helt utmattad av alla känslor som sköljt över mig.

Randy "The Ram" Robinson (Rourke) hade sin storhetstid i slutet av 80-talet. Då var han en hyllad wrestlare på toppen av sin lysande karriär. Nu tjugo år senare bor han ensam i en trailer park, åldrad och ärrad. Det närmaste han kommer närhet är de gånger han betalar för strippan Cassidy (Tomei), som han kommit att älska. Att han sen har ett oerhört - självförvållat - trasigt förhållande till sin dotter (Wood) gör inte livet bättre för Randy. På vardagarna gör han extraknäck i den lokala matbutiken. Och på minnen från en svunnen tid, samt i hopp om att kunna ta sig tillbaka till toppen så spenderar han helgerna med att wrestla för småpengar på mindre arrangemang. Men med en hälsa som börjat svikta och insikten om att han kanske måste lägga av med det enda han har - det enda som definerar vem han är - blir svår. I ett försök att komma till rätta med det lilla liv han har utanför ringen så försöker han åter knyta kontakt med sin förlorade dotter. Plötsligt står Randy sliten mellan sitt nya liv utanför ringen och ett erbjudande om en stormatch, som kan vara hans sista biljett tillbaka till toppen.

Känslan av att vi släpps riktigt nära inpå Randy Robinsons mest svåra del av sitt liv förstärks av sättet man valt att filma The Wrestler på. Kameran följer alltid "The Ram" lite snett bakifrån. Som om vi bara följer med, som att vi faktiskt är där. Detta gör känslorna ännu starkare och det är omöjligt att värja sig mot smärtan som finns i en enda man. Det är inte smärtan från taggtråden, glasbitarna och slagen som gör ondast för Randy. Det som gör ondast är den ensamhet som han speglar, smärtan av att hans dotter inte vill veta av honom och att han själv vet att han inte vore något utan wrestlingen - att allt glider ifrån honom.

Rourke gör en felfri insats i en klass för sig och Oscars-statyetten ska vara i hamn. Det är egentligen närmast läskigt hur lik historien om Randy "The Ram" Robinsons liv är Mickey Rourkes eget. Det är som om det inte finns någon gräns mellan skådespelare och karaktär.

Jag kan fortfarande känna en saknad av Randy Robinson som vi på sätt och vis fick lära känna. Så starkt och djupt berördes jag av den här filmen. Och det har aldrig hänt förut.