Eller...

Eller så är det kanske jag som har dålig fantasi. Och får för mig att det blir lite roligare och bättre när man gör något, om man fått kämpa sig till det man vill ha.

Vad vet jag...

Tänk.

Tänk om man var sjukligt rik.
Tänk att aldrig behöva kämpa för något.
Tänk om man kunde göra vad man ville utan att oroa sig för vad det kostade.
Tänk att redan ha allt.

Tänk vad tråkigt det skulle bli i längden.

Det var bättre förr, eller?

Många säger ju att det var bättre förr. Och när man frågar folk om när den svenska välfärden var som bäst så får man ofta svaret; 1970-talet. Var det så? Var välfärden som bäst då och har enbart blivit sämre med åren iform av så kallade nedskärningar? Mindre pengar till skola vård och omsorg nuförtiden mot vad det lades då, har man ju hört. Men stämmer det?

En SVT-dokumentär tar del av faktiskt väldigt intressanta siffror kring det här. Och gör en jämnförelse av dåtidens välfärd och den välfärd vi har idag. Ni hittar SVT:s dokumentär Välfädsmysteriet
här.

Det jag kan konstatera är att Sveriges välfärd inte har försämrats. Snarare blivit bättre i form av kvalité och effektiviserats. Sjukvården har fler läkare nu än då. Fler sjuksköterskor. Och fler människor får hjälp idag än då. Dessutom behandlar vi fler sjukdomar nu än då, vilket gör att trycket på vården ökar. Kvaliten på vården är den bästa i världen vill jag påstå. Och en av de effektivaste. Trots det så kommer vi inte ifrån att efterfrågan på vården har ökat, då vi är fler och lever längre. Och i det stora hela så får alla som behöver hjälp den hjälp de behöver.
Det enda som jag tror måste jobbas på är närsjukvården. Den direkta sjukvården då man behöver komma i kontakt med en läkare för vardagsåkommor. Men den är fortfarande bättre än förr. Många sjukdomar som behandlades på sjukhuset behandlas idag i hemmet, av en själv. Och många sjukdomar kräver inte lika många dagar att ligga kvar på sjukhuset. Det är det här vi ser som negativt och det basuneras ut som att man slängs ut från sjukhusen efter operationer. Men varför ska man ligga där då man inte behöver det?

Äldrevårdsomsorgen i Sverige får också mycket kritik. Men det är medias fel att vi fått en sned bild av vår äldreomsorg. För den är en av de bästa i världen. Sen finns det alltid undantag. Och det är dem media, så klart, lyfter fram. För det är det vi vill läsa om. Och uppröras över. Det kommer man aldrig ifrån. Men alla får verkligen inte så dålig sjukvård som visas i extrema fall. Sen måste man givetvis motarbeta dålig vård och se över all vård så den alltid är god.

Det stora problemet är inte kvaliten, för den är av mycket hög kvalite. Men det är den vardagliga tillgängligheten, dvs inte den tunga sjukvården, utan den lätta. Men detta beror på att vi söker sjukvårdshjälp för allt fler åkommor, som man förr inte uppsökte läkare för. Vilket är bra. Men där behöver vi satsa mer.

Utbildningen då?
Tillgängligheten av utbildning har ökat. Fler kan studera idag mot förr. Fler går vidare från gymnasiet till högskoler och universitet. Och fler från arbetarklassen går vidare till högre utbildning idag än förr, då det enbart var de från de övre klasserna som hade den tillgängligheten.
Faktum är att vi lägger mer pengar idag på skolan än förr. Men de ska räcka till fler saker nu än då, då vi höjt ambitionerna i skolan. Dvs vi har ökat antalet utbildningar på gymnasial nivå där man kan välja flera inriktningar. Och fler studerar som sagt idag än förr på universitet och högskola. Detta kostar.

Barnomsorgen däremot ser man att det har försämmrats i antalet fritidshem och i personaltäthet. Samt rent ekonomiskt så har den också fått lida. Det här är den svenska välfärdens svarta får. Som måste få mer uppmärksamhet.

Man kan konstatera en sak. Värlfärden har förändrats mot förr. Speciellt mängden välfärdstjänster. Fler saker går idag att göra och det görs fler saker i välfärden. Detta kan kvaliten bli lidande för, vilken den har inom vissa områden. Men idag nås fler av dessa tjänster mot förr vilket innebär att fler har tillgänglighet av välfärden idag mot förr, vilket är bra. Även om detta har kostat på kvaliten inom, som sagt, vissa områden.

Överlag så tror jag i alla fall att vi är rätt nöjda med vår välfärd. Men vi förväntar oss mer idag än vad man gjorde förr av välfärden. Där ligger också lite bilden av att den har försämrats. Vilket den överlag inte har. Den ahr förbättrats, men inte tillräckligt brett för att vi ska vara nöjda.

Vår svenska välfärd tycker jag vi ska vara stolta över. Den är en av de bästa i världen. Men vi får inte tro att den förblir det bara man sopar in pengar. Vi måste se över hur man kan förbättra den hela tiden. Och göra den tillgänglig och bredare för fler människor.

Det är där det stora problemet och dilemmat i framtiden kommer ligga i att fler efterfrågar vår välfärd och då ställs vi inför utamningen att den ska vara tillgänglig för alla på en bred front också, inte bara inom vissa områden. 

Det handlar inte så mycket om nedskärningar som omfördelningar av pengarna, för att få dem att räcka till mer då vi idag kräver mer av den och mer kan göras av den. Dvs vi skär inte ned i väfärden. Vi satsar bara inte tillräckligt mycket på den kontra det behovet som finns.

En personlig tanke är att jag tror nog att en privatisering av sjukvården skulle leda till svårare tillgänglighet för vanlig så kallad arbetarklass. Då fler ska trängas på färre sjukhus. Även om kvaliten fortfarande kommer vara god, när man väl kommer fram. Samtidigt som de rika har råd att köpa sig till bra kvalite på de privata sjukhusen och en privatisering leder till ökad tillgänglighet för de med pengar. Men det är de utan pengar som blir lidande rent tillgänglighetsmässigt. Då det är en för liten del som lyfts bort från trycket på sjukvård till de privata sjukhusen för att det ska innebära en lättnad för vanliga sjukhus. Däremot att flera privata aktörer öppnar egna sjukhus ser jag väl som en eventuell lösning. Dvs att man inte privatiserar våra nuvarande sjukhus. Utan bygger nya och avlastar rtycket på den allmänna sjukvården, då de rika kan köpa sig sin. Kanske inte helt rättvist, men ändå en tänkbbar lösning som skulle öka tillgängligheten för arbetarklassen lite grann och tillgängligheten för de rika markant, om de är beredda att betala. En lösning som jag tror vi kommer få se om nuvarande regering sitter kvar efter valet 2010.

Se den där dokumentären på SVT.se som jag länkade till längre upp. Den är onekligen intressant.

Ja det är sånt här jag gör mitt i nätterna då ni sover.

Och personligen tror jag aldrig vi haft så bra välfärd som vi har idag. Men det innebär inte att jag tycker vi ska vara nöjda. Nej, vi ska göra den bättre. Precis som vi gjort sedan 1970-talet.

Därför vill jag se mer pengar till välfärden i Sverige och mindre pengar för att subventionera städning åt rika människor.

Beloppet godkänt.

Lika jävla skönt varje gång!

Jag tenderar att få panik och inbilla mig att jag inte har tillräckligt med pengar på kortet... Även om jag VET att jag har pengar. Lite samma då man går ut ur en butik med sin köpta vara. Man liksom är ändå lite orolig att det ska pipa.

Detta beror ju givetvis på att det är så pinsamt när något av detta faktiskt sker på riktigt.

Kötthanteringen.

Ja, kära ni, jag tror också att sånt här säkerligen kan förekomma på andra matvarukedjer än just Ica. Och jag tror dessutom inte att det sker på varje Ica.

Men. Hur ska jag kunna veta det? Det jag vet är att Ica har slarvat på samtliga av de fyra butikerna Uppdrag Granskning har kollat. Det är ju inte som att det är en slump att samtliga av de fyra första Ica-butikerna de valde att kolla gjorde sådär. Att inte rikta kritik mot Ica vore ju att säga; "Nej, men det är lungt, fortsätt med er tveksamma kötthantering, jag menar det sker ju säkert på fler matvarukedjer så, då är det ju ok att ni har dålig kötthantering och brister i era kontroller".

Min åsikt är i alla fall att kötthanteringen på matvarukedjan Ica verkar tvivelaktigt skött, utan kontroller med mera. Och DET får Ica fan stå för. Att sen flera butiker så som Coop eller liknande också har dålig kötthantering är inget jag vet om. I det här fallet var det Ica som visade brista i sin kötthantering. Vidrigt tycker jag. Därmed inte sagt att alla Ica-butiker gör så, men indirekt får ALLA Ica-butiker lida, eftersom att man faktiskt inte kan vara säker på att de inte gör på samma sätt i Sveriges övriga Ica-butiker, som i de fyra i Stockholm. Ett företag som Ica bär ansvar för butikerna man sätter sitt namn på. Säger man, som Ica, att man står för kvlité och fräscha varor så är ju det här oacceptabelt (det är ju oacceptabelt annars också, givetvis). Ica är aldrig starkare än sin svagaste butik, i det här fallet fyra butiker i Stockholm.

Det det här reportaget visar är att Ica har bristfälliga kontroller på deras butiker. Och bristfälliga kontroller på de handlare de väljer att sammarbeta med. Och det får de stå till svars för. Om Ica brustit i sina kontroller av de där fyra butikerna så finns det inget som säger att de inte brister ute i övriga landet.

Dvs, JAG har tappat förtroendet för Ica, därför att jag tycker det jag fick se från Ica butikerna i Stockholm var jävligt äckligt. Jag har alltid tyckt att det vart värt att betala mer på Ica för att få bra kvalité, men tydligen så verkar ju inte Ica värna tillräckligt mycket om den, enbart för att tjäna några små kronor extra. Och det är sjukt.

Maria, din kommentar kan anses som legitim, absolut. Men vill svara dig direkt här.

"Visst var det vi fick se vidrigt. Men kom ihåg att det inte gäller alla Ica butiker och att samma skit säkerligen även pågår på Coop. Janne Josefsson i all ära, men kom ihåg att vara kritisk även mot honom. Du får se en sida av en historia. Just i detta fall är det inte mkt att tveka på, man såg ju vad de gjorde. Men som sagt, säkerligen pågår denna vidriga hantering även hos andra matvarukedjor."

Klart det inte är alla Ica.butiker (eller jag hoppas verkligen att det inte är alla i alla fall). Men som jag sa, ett företag bär ansvar för sina brister. Att det här skedde i Ica-butiker får varumärket Ica lida för och samtliga butiker som bär namnet Ica. Precis som Moderaterna får lida för att några moderater fuskar och Sossarna får lida för att några sossar fuskar. Samma devis.

Att anklaga Coop för att brista i sina kontroller och i sin kötthantering är inte legitimt. Då varken du eller jag har några som helst bevis för att Coop brister i sina kontroller över sina butiker. Så som det bevisats att Ica brister i sina. Sen OM det här sker på Coop-butiker är det så jävla illa att man blir förbannad. Men tills dess så kan jag inte döma matvarukedjan Coop. Jag kommer dock fortsätta vara kritisk mot de butikerna jag handlar i, som jag alltid är. Du svarar själv på ditt eget påpekande i din kommentar gällande att man ska vara kritisk då man bara får se en sida av historien; "Just i detta fall är det inte mkt att tveka på, man såg ju vad de gjorde". Jag utgår ifrån att det inte sker i andra matvarubutiker, då det är olagligt. Och jag utgår även ifrån att Ica rättar till deras brister och utbildar deras handlare i hur kött ska skötas, för DET visste i alla fall inte de där fyra butikernas handlare.

Och ja, Janne Josefsson ska man vara kritisk mot, man ska i grund och botten vara kritisk mot alla journalister. Men i det här fallet så bedömer jag att Josefsson ÄR trovärdig i sitt reportaget och att bevisen är så pass övertygande.

Sen hur ni väljer att ta till er reportaget är er ensak. Jag väljer dock att visa mitt missnöje mot Ica för att de inte ser till att butikerna med deras namn följer lagar.

Men man får ju lite känslan att man inte får kritisera Ica, då det "säkerligen händer på fler butiker än Icas". Det tycker jag är att vara kritiska på fel sätt. Men det får stå för er. Jag dömer inte förens jag har bevis. Vilket jag i det här fallet, med Icas kötthantering och företagets bristande kontroller mot handlarna, har fått framlagda. Av Janne Josefsson på Uppdrag Granskning.


Sverige: Ful. Australien: Decent?

En tanke som slagit mig är hur mycket snyggare jag är när jag är lite lätt solbränd, dvs fått lite färg som man brukar säga.

Slutsatsen blir ju helt sonika att jag i alla fall skulle se mer decent ut om jag bodde i ett land där det var mer sol och varmare. Till skillnad från hur läget är nu där jag bor i Sverige och är blek större delen av året.

Vad vet jag...

Mycket fast lite.

Det händer mycket just nu i mitt liv. Fast ändå inte.

Jag tror i alla fall det bär av frammåt och uppåt. Vilket är oerhört skönt. Så har det inte kännts på hur länge som helst. Men ska inte ropa hej innan jag nått toppen - eller i alla fall tagit några kliv fram.

Men ni lär ju inte behöva missa något.

Jag menar, jag kommer ju förmodligen skriva om det här. Även om jag kanske inte är den mest personliga bloggaren, egentligen. Men ibland släpper jag allt till. Det är då ni får hugga helt enkelt.

Men som sagt.
Mycket just nu.
Fast ändå inte.

Och jag väntar fortfarande på besked om hurvida jag ska få göra det där som jag referera till som "något oerhört roligt".

Men ha inga större förväntningar eller förhoppningar om vad det kan vara.

Nu; Seinfeld.
Borde; sova.

The bathroom excuse

Har ni använt den någon gång?

Ja, ni vet när en själv och en kompis blir fast med att sitta och prata med någon som man inte egentligen vill prata med. Men det är ju oartigt att bara gå, trots att man knappt kan stå ut med att sitta kvar och konversera eller kanske i vissa fall sitta med en pinsam tystnad.

Då brukar i alla fall jag köra den, fast det gäller att vara snabb. Då bara en av mig och min kompis då kan köra den. Det går enkelt ut på att man ursäktar sig för att man ska gå på toaletten. Och vips så är man fri, det innebär dock att helt sonika lämnat sin kompis ensam med den andra personen. Så var först. Om man däremot är den som blir lämnad kvar är det inte så kul. För då är man så att säga fast. Då det vore oerhört oartigt att bara gå och helt otänkbart att köra samma ursäkt.

Förstår ni vad jag menar?

Hur som helst, en lysande ursäkt. Bara man är först.


De bekymmerslösa jularna...

Idag på bussen när jag trött satt och väntade på att den skulle ta mig hem å klev det på en mamma och hennes lille son vid Coop Forum. Mamman bar på matkassar och sonen, ja han bar på en julkalender och hela han sken som en sol där han satt och beskådade den. Vred och vände öppnade och stängde. Hans ögon tindrade som bara den!
Precis som då en annan var liten. Då var julkalendern världsviktig. Missade aldrig ett avsnitt.

Minns ni Mysteriet på Greveholm? Eller Klasses julkalender? Åh jag gillade den....
Trolltider som jag sett i efterhand var ju magiskt bra.

Magiskt...

Hela ens barndoms jular var ju magiska.

Och där satt jag på bussen och tänkte tillbaka, smatigt som den lille knatten satt och beundrade sin kalender. Och för en stund var jag sådär riktigt avundsjuk på grabben.
Där satt jag och visste inte ens vad det är för julkalender i år...

Samtidigt som han satt och längtade. Så bekymmerslöst.
Jag saknar den dä-r beymmerslösa julen. Den magiska julen.
Klart jag har barnasinnet kvar kring julen. Det kommer jag aldrig att släppa. Men ändå, det är inte riktigt samma sak... Det är något som fattas.

Men jag anatr att vi alla växer upp någon gång och tappar den där riktiga känslan. Det kommer förmodligen den där lillkillen på bussen också göra.

Det är synd.

Men jag unnar honom den bekymmerslösa julen och glädjen. Det ska vara en självklarhet för alla barn. Julen är trots allt barnens högtid och inte fulla pappors och mammors ursäkt för att dricka mer sprit, som i allt för många fall är realiteten.

Nä. Just nu sitter han nog hemma med sin julkalender och längtar tills första december.

Det gör jag med.

För trots att den magiska känslan är borta så kommer jag alltid vara barnsligt förtjust i julen och dess traditioner.

Kär.

Kanske...


Me Myself and I.

Jag har på senaste tiden kommit på mig själv med att prata med mig själv. Om typ allt möjligt.

Som nyss. Samtidigt som mina kära kollegor började stirra på mig i undran om vem jag egentligen talade med, vilket visade sig vara med mig själv.

Annars kommer jag nog rätt bra undan här med att tala med mig själv då vi har headsets. Då tror alla att jag talar i telefon. Utan headsetet hade jag förmodligen suttit inspärrad i en vadderad cell med tvångströja svept runt kroppen vid det här laget.

Men det är vä bara en tidsfråga tills männen i vita rockar kommer i alla fall.


Skåningar upprör i dagens Metro.

Läser alltid Metro varje morgon på tåget och en av mina favoritsidor är insändarsidan där folk får ventilera deras åsikter. Tydligen så är det väldigt hett att ha åsikter om skåningar i tv-apparterna. Dvs, folk förstår tydligen inte vad de säger.

Bara jag som finner det hela roande och larvigt?

Om man inte förstår skåningarna som figurerar i tv-rutan så borde man undersöka sig tycker jag. Klart som fan man hör vad de säger, de pratar ju inte ens riktig skånska.

Så larvigt att klaga på dem, bara för att de är skåningar.

Jag säger då det...

Den svenska skolan.

Regeringen har en alldeles för opedagogisk syn på hur man ska hantera den svenska skolan och Sossarna har en alldeles för vag idé om hur skolan ska åtgärdas. Det är synd.

Här nedan är några åsikter från mig om den svenska skolan:

  • Betygen ska ges från årskurs 7. Att ge dem tidigare än årskurs 7 ser jag inget behov av. Eftersom att alla har rätt till att gå på högstadiet så länge man uppnått en godkänd nivå under låg- och mellanstadiet. Alltså räcker det med dagens tänk; att man enbart bedömer om en elev är godkänd eller om den behöver gå om, dvs komplettera. I högstadiet däremot så tror jag betygen behövs för att få en motivation under samtliga av de tre åren. Dvs att betyg från årskurs 8 räcker inte. Och här behövs betygen mycket mer, eftersom att de krävs för att söka in till gymnasium.  
  • Friskolor ska tillåtas, dock ej religösa friskolor. Friskolor är bra för den svenska skolans utveckling. De för in ett nytt tänk och nya idéer. Dessutom får elever större valmöjlighet och på sikt kommer kvalitén öka på de kommunala skolorna då de får mindre elevgrupper. Detta förutsatt att man förändrar hur det ekonomiska styrs, där en skola med fler behov ska få mer i budget, därmed inte sagt att någon skola ska få en undermålig budget. Det ska givetvis vara kontroller av samtliga friskolor och krav på att man ska följa den svenska läroplanen. All skola ska vara religionsfri, enligt mig. Eleverna ska lära sig och ta till sig kunskapen utan inflytande eller påverkan från någon religion. Religion i skolan ska enbart vara under Religionskunskapen, där man får ta del av alla världens religioner. Ett barn ska nämligen aldrig behöva tvingas på en religion, som i många fall sker. Detta på grund utav att föräldrar trycker på gällande vilken skola eleven ska välja. Sen ska man givetvis få vara religös och utaöva sin religion, men religioner ska inte på något sätt styra undervisningen.
  • Läxor ska ersättas med hemuppgifter. Dvs, begreppet läxor som vi har idag ger ett felaktigt intyck hos elever. Lyssna på ordet läxa, det är ju från början ett slags "straff" eftersom att man missat något eller uppfört sig dåligt. Idag är det något alla får på regelbundet basis. Jag tror att läxor är en stor orsak till att barn och ungdomar idag har en negativ syn på skolan. Eftersom att läxorna inkräktar så oerhört på deras fritid. Dessutom har inte alla elever tillgång till det som behövs för att klara av läxorna på egen hand. I flera familjer har inte föräldrarna tid eller kunskap som är nog för att kunna hjälpa sina barn i läxläsningen. Därför ska man avskaffa läxorna i den bemärkelsen som de finns idag. Läxor ska bara ges då en elev har misat undervisning. Och jag anser att så stor del som möjligt av lärandet ska ske i skolan, där eleverna har tillgång till en lärare. Därför ska det ges tid att göra klart allt i skolan, genom att man förlänger skoldagarna. vilket i sin tur resulterar i en tydlig gräns mellan skola och fritid. När de är i skolan lär de sig. När skoldagen är över så är de klarar med allt studerande och kan ägna sin fritid åt det som de behagar. För att inte tappa förberedelserna för det egna ansvaret som kommer ju högre upp i årskurserna man kommer bör det inrättas en slags hemuppgiftsmodell. Dvs, ingen läxa, utan en uppgift där eleven ska försöka lösa ett problem själv utanför skoltid. Detta förutsätter att hemuppgifterna är anpassade så att en elev ska kunna klara av dem helt själva (vilket dagens läxor INTE är). Och om en elev fortfarande finner det svårt att lösa uppgiften på egen hand så ska eleven ha chans att under skoltid ta hjälp av en lärare för att lösa problemet och då förhoppningsvis lära sig hur han/hon ska gå tillväga nästa gång de får en hemuppgift. Dessa ska inte ges i samma frekvens som läxorna har getts, utan mer någon gång ibland när tillfälle ges.
  • Skoluniform ska INTE införskaffas. Det bryter mot individens grundläggande rätt att uttrycka sig, dessutom så vore det ett steg tillbaka i tiden. Däremot borde det finnas riktlinjer för vad man får och inte får ha på sig. Då främst syftar jag på kläder som uppmanar till racism, mobbing eller dyligt.
  • En omstruckturering av hur utlärningen av mattematiken ska se ut. Idag förstår inte elever varför de ska lära sig matte, bara det visar hur fel det är i mattematikutlärningen. Det gäller att förklara och motivera redan från en tidig ålder. Inför fler mattematiklektioner, men uttöka inte mängden matte en elev ska lära sig. Som det är idag ges eleverna för lite tid att ta till sig mattematik. Det är inget enkelt ämne för väldigt många elever, därför krävs det tid. Sen ska man även se till individen, så att de som har lätt för mattematik ska kunna få läsa matte i den takt de vill och då kunna gå upp på mer avancerad matte.
  • Omdöme i ordning och uppförande bör inrättas. Men det ska inte ske som det sett ut tidigare. Utan det ska vara ett samlat omdöme, dvs inte ett betyg. Där lärare, eleven och föräldrar tillsammans disskuterar vilka svårigheter en elev kan tänkas ha. Sen ska man kunna följa en elevs utveckling genom de här omdömena. Man kan inte släppa en elev vind för våg, som ofta sker idag. Dessa omdömen ska dessutom inte vara låsta på något sätt, som de hade blivit vid ett betyg. Utan en elev har alltid möjligheten att bättra på sitt omdöme under sina skolår. Givetvis krävs det en djupare diskussion om det här.

Som ni förstår finns det fler punkter att ta upp. Men de här får räcka för idag.


The American dream...



Det är sent och jag borde egentligen sova. Men ändå sitter jag här och hoppas på något. Vet inte riktigt vad än, kanske att jag ska skriva en riktigt jävla bra text. Eller på något annat, något mer oväntat och spännande. Jag vet inte.

Det är sådär med bloggande. I samma stund som man inser att man kan skriva om vad man vill så låser det sig. I alla fall för mig. Helt plötsligt har jag inget att skriva om längre känns det som. Jag har för få intryck och känslor just nu för att kunna delge er med dem eller för att kunna bygga upp rader av meningar som makes sense.

Jag vill inte sitta här och vänta på att jag ska hitta något att blogga om. Jag vill resa bort till något främmande land och blogga om hela upplevelsen. Helst av allt skulle jag vilja åka till USA och berätta för er om mina intryck och känslor som jag kommer vara full av under en sådan resa. Ni förstår, enda sedan jag var liten, mycket liten, har jag alltid drömt om att åka till USA. Jag vet inte riktigt vad det är som fångat mitt intresse så där borta. Men något är det. Något som gör att jag alltid har faschinerats av landet i väst.

Det har alltid vart jag som sagt att jag ska dit. Men ändå är det inte jag som åkt dit än. Istället är det flera andra runt omkring mig som åker. Eller redan har åkt. För dem var det bara en resa, en vanlig resa. Visst lite mer spektakulär än en resa till Turkiet eller Tyskland, men fortfarande bara en vanlig resa.

Och så fort de ska berätta om deras resa till USA så vill jag inte höra. Därför att jag blir nästan på gränsen till deprimerad av att höra dem berätta om saker jag vill uppleva, alltid drömt om att få uppleva. Hela jag blir oftast avundsjuk.

Jag vet att det är hemskt att jag inte bara kan glädjas åt att de fått åka på en så spännande och upplevelserik resa. Men jag får svårt att känna det. Tyvärr.
Eller. Klart jag är glad för deras skull, men inte på det sättet. Därför att varje gång någon berättar att de vart där så frågar jag mig bara varför jag inte vart där än. Jag som lovade mig själv att resa iväg efter gymnasiet. Snart har det gått ett halvår sen dess och jag är fortfarande kvar i Sverige.  Jag som drömmde om det. Det är jag som är fast här.

Jag vet inte om jag ska skylla på pengar eller på att jag är rädd för att åka dit. För att min dröm ska bli sann och i samma ögonblick en besvikelse. En rädsla jag fått efter att jag förväntat mig att alla som vart där ska vara lika lyriska som jag över det landet. Men att de ändå inte är det. Utan att det bara var en vanlig resa. Jag är rädd för att det ska kännas likadant för mig. Att det bara var en vanlig resa.

Även om jag någonstans inte tror att jag kommer känna så. Därför att det är så mycket mer för mig än en vanlig. Jag älskar detaljerna. Det gör inte vanligt folk. De reagerar inte ens. Jag vet att jag kommer få ett glädjefnatt av de runda dörrhandtagen och nästan dö av glädje av att få sätta mig i en av de gula taxibilarna i New York. Eller bara av att få gå på gator som bär amerikanska namn. Om jag nu någon gång kommer iväg.

Ni tycker kanske jag är knäpp. men det ligger en mycket större historia bakom det här, men den orkar jag inte ta här och nu.

Vet inte varför jag skrev allt det här, men nu är det skrivet .

Lika bra att publicera.

Val.

Ibland känns det som att jag way to often gör fel val.

Jobbigt!

Ni.

Ni är galna vet ni det? Allesammans av er! Jag har inte skrivt a good pice på typ trehundra år och den senaste tiden har jag knappt skrivit något at all. Men ändå dyker ni upp där, i statestiken. Alla ni som varje dag besöker den här bloggen. Ni är precis som talen var för mig i avsnittet om derivata i Matte C-kursen på gymnasiet, nämligen obegripliga.

Jag förstår inte varför ni traglar in på den här adressen. Det är så jag nästan hatar det. Vad jag än gör så finns ni alltid där, samma klump människor, varje dag. Och ni möts nästan varje dag av besvikelse. Men ni ger inte upp. Som jag velat göra flera gånger. Men jag kan ju inte göra det. För att jag vet att ni inte gör det.

Det är jobbigt.
Men.
Jag älskar var och en av er för att ni varje dag kommer in här och vill läsa något.

Det känns som att ni fortfarande tror att jag kan. Och det känns oerhört skönt.
Ska bara försöka genomföra det också. Så att ni får rätt.
Jag ska skriva något bra.

Men när får tiden utvisa. Jag hoppas bara ni inte ger upp innan dess.

Ni tappra själar där ute.

Ni.

Jag gillar Beck, men...

Alltså nu får jag min vanliga ångest som jag alltid får efter att jag köpt något som är dyrt.

Och jag ångrar framförallt Beck-boxen! Ska nog avboka den faktiskt....

God I need to see a psychiatrist...

Namnen på mina framtida barn.

Bruce och Joanna.

Ska dock inte skaffa barn förens jag är 35.
Minst.
Även om man inte borde skaffa barn senare än 25. Egentligen.
Fast det är ju som det är.

Förvirrad.

Jag vet inte vad jag känner längre.

Jobbigt!

Jag kan förstå att han sköt...

Har följt den där Rödeby-tragedin. Ni som inte vet vad jag talar om tycker jag ska - och borde - läsa det här. Det är en redogörelse som ger er bilden. Jag finner det hela hemskt. Något oerhört hemskt. Johanne Hildebrandt på Aftonbladet har skrivit det väldigt bra här.

Hur kan det få gå så långt att en pojke ska förlora livet, en ska bli svårt skottskadad och att en förtidspensionerad pappa blivit mördare? Ingen gjorde något. Inte polisen. Inte socialen. Ingen.

Detta trots att familjen anmält ungdomarna för trakasserier flera gågner. Dessa ungdomar som fått härja fritt i det lilla samhället. Utan att någon tagit tag i dem och sagt ifrån, gett dem ett riktigt jävla wake-up call att lägga av. Men inte då. De fick fortsätta trakssera och förpesta familjens liv. De som gjorde illdåden var bara barn. Och ett helt samhälle av vuxna människor låter det ske, trots att det var allmänt känt, trots att gänget vandaliserade och traksserade de flesta.

Jag kan förstå att pappan inte klarade att hålla emot mer den där mörka natten på sin gård mitt ute i ingenstans med ett moppegäng i trädgården utrustade med påkar och rop om att familjen och den förståndshandikappade sonen skulle dö. Att det brast för honom. Då ingen hjälpt dem att ta tag i problemet. Jag tror som så att varje människa bara kan hålla emot till en viss gräns. Det finns alltid en bristningsgräns då man inte längre vet hur man ska hantera situationen. I det här fallet var bristningsgränsen en mörk natt där familjen hotades till livet av ett gäng ungdomar på mopeder. Ungdomar utrustade med påkar. Ungdomar som skrek och hotade familjen om att de skulle mördas. Många månader av rop på hjälp men ingen som hjälper dem. Inte ens polisen. Inte ens den förbannade polisen gjorde något. En man, en pappa - med sin familj hotad till livet, med rädsla för att mista sin son, sin fru, sitt eget liv. Där var hans bristningsgräns.

Jag kan förstå att pappan tillslut sköt.

Och hade det vart jag och min familj som vart inträngda i vårt hem på en mörk gård mitt i natten av ett gäng som hotar mig och min familj till livet så hade jag kanske gjort samma sak. Hur hemskt det än är att offret (här var alla offer enligt mig) som mördades var ett barn. Och nej, jag stöder inte att ett barn mördades. Det är hemskt. Men framförallt så borde det aldrig ha fått gått så långt som det gick. Samhället svek den här gången. De svek familjen som trakasserats, de svek mannen som tillslut sköt ihjäl en ung kille i desperation och rädsla för sitt och sin familjs liv, de svek pojken som dog, de svek alla i den här tragedin. Men även föräldrarna till ungdomarna svek något oerhört, därför att ytterst ligger trots allt ett föräldraransvar. Och att de lät deras barn fortsätta med trakasserierna gör mig uppriktigt sagt förbannad. Vad gjorde ett barn på 15 år ute klockan två på natten, bara för att nämna en sak? Jag hoppas föräldrarna till den döda femtonåringen inser att de faktiskt bär ansvaret och att de svek sitt barn. Något oerhört.

Det handlar inte om att pappan ville med uppsåt skada pojkarna. Det handlar om att han är inte mer än människa. Och tillsut slår vårt biologiska försvarssytem in. När vi är tillräckligt hotade och inträngda i ett hörn utan utvägar. Då är det svårt att styra sina handlingar. Då kopplas hjärnan lätt ifrån och människan agerar på instinkt.

En instinkt som säger; döda eller dödas.

Så är det. Och det kommer vi aldrig ifrån.

Tidigare inlägg Nyare inlägg