11.

Det är en onsdagseftermiddag i maj. Regnet har precis upphört och det doftar som asfalt gör efter regn. Ur snäckorna ljuder den lugna och inspirerande Tomas Andersson-Wij. Han sjunger om livet. Det är vackert.
Ovanför huvudet spricker det grå täcket upp och skinnkräftans bästa vän kastar sakta sitt ljus ner mot taken och vidare över den gula och lite lätt slitna fasaden. Ner över gatstenens annars kalla och gråa yta. I samma ögonblick gör sig den behagliga vårvärmen sig påminnd.
En kille tar av sig sin jacka och slänger den över axeln. De tre tjejerna som sitter på den midjehöga stenmuren vid busshållsplatsen tar unisont fram sina stora solglasögon. De fortsätter snacka och skratta fast nu med dolda ögon. Dolda uttryck och blickar.
I glasen speglas fågelbumerangen som svävar söderut, länges Drottninggatan...
Och vidare bort över kyrkans torn.
De förbipasserandes blickar som tidigare var begravda i den regnblöta marken under deras fötter kisar nu upp mot det befriande ljuset. 
De blå bussarna stannar och åker vidare. Ständigt med nya ansikten som stirrar ut bakom glasrutorna. Folk som ska gå in innan någon annan hunnit ut. Siffror som tar en dit man vill.
Eller kanske inte alls vill. Men måste. 
Samtidigt som gatan fortsätter leva sitt eget stormiga liv av fordon.
Cyklister och bussar som rusar fram förbi kvinnan på trottoaren som släpar på barn och matkassar. Små miniatyrmänniskor som vill göra allt annat än att följa efter sin mor. Hon tittar sig omkring. Ett öga på trafiken. Det andra på de som betyder mer än något annat för henne.
Sen korsar de gatan vid de vita sträcken.
Alla finns de där. Bara man tittar.
Stora. Små. Korta. Tjocka. Ljusa. Mörka. Glada. Tysta. Stressade. Lugna. Gamla. Och unga.
Blott ord som som beskriver inivider som ständigt är på väg. Av och på. Frammåt. Och kanske bakåt.
Ett myller av människor. På en gata. Under den värmande vårsolen.
Med egna liv, bekymmer och framgångar.
Likt en del av det stora spelet. Lotteriet vi kallar livet. 

Två bussar svänger in. Valet är inte enkelt.  Dags att ge sig av.
Lämna alla människor bakom sig.

Slutmålet står klart och tydligt i bussarnas framskyltar
Två nummer. Två destinationer. Men bara ett val.
På ett ögonblick. Fast det egentligen krävs en livstid.

När maskinen piper till och plastkortet dyker upp igen är valet gjort.

Var det rätt val?

Vi får se.

Kommentarer
Postat av: Niklas

Sjukt fint, speciellt av nån som tror han kanske 'tappat känslan'.. Verkligen bra. Förstås.

2008-05-15 @ 22:27:33
Postat av: sara

helt underbart inlägg min vän. fantastiskt

Postat av: Fredrik

niklas: tack :D

sara: tack :D

2008-05-18 @ 20:06:26
Postat av: Moa*

Vilken vacker text..

2008-05-23 @ 12:46:40
URL: http://royalwithcheese.blogg.se/
Postat av: Fredrik

moa: TACK! :)

2008-05-26 @ 14:46:12
URL: http://freddan888.blogg.se/
Postat av: Denise

Fredrik. Nu har jag följt din blogg lite sådär i smyg. Rätt länge faktiskt... Tänkte bara säga det att jag gillar den! =) Men ibland kan jag komma på mig själv med att sakna inlägg som detta. Inlägg med mycket känsla...



Ha det bra.

Och skriv på, för du gör det bra.

2009-04-15 @ 20:18:35
URL: http://icantaffordacow.cutcopypaste.se

Du tänker väl kommentera?

Ditt namn:
Glöm för fan inte bort mig!
Din E-postadress:

Din hemsida:

Dina åsikter:

Trackback