On the highway, waiting for my real life to begin...

Här står jag nu. Eller står och står, jag sitter ned. Med en sommar kommande rusande mot mig. Mitt sista sommarlov var förra året, för i år är sommaren inget lov. Jag lämnar skolans värld och allt vad den innebär i samma stund som jag kommer kliva ut från Örebro slott, där jag kommer att ta studenten den 8 juni.

Det är med så väl lättnad som osäkerhet jag ser på det. Visst det är skönt att lämna tolv år av skola bakom mig. Att få göra något annat än att plugga. Visst har jag sökt universitet, men det innebär inte att jag kommer läsa vidare, även om jag antas. Fast det vet jag inte egentligen. Just nu så är sikten dålig om jag blickar förbi den 8 juni och ut över sommaren och hösten. Jag kan se små ljuspunkter, men ingen helhet.

Vilket är läskigt.

Det är som sagt en oviss framtid jag har framför mig. Jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra, eller vad jag kommer göra. En del av mig vill jobba, men då gällder det att man lyckas skaffa ett jobb. En annan del vill resa, men tyvärr är det inte gratis att resa. Att fly Sverige och ens liv här för att starta på ny kula i Australien kostar en del. Pengar jag inte har, jag har ingen rik pappa eller mamma som kan betala en resa till Australien för mig. Jag lever inget Lidingöliv. Om ni ursäktar uttrycket.

Nä, jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra i höst. Och det skrämmer mig faktiskt lite. Tidigare har man ändå vetat att man har skolan att gå till, vad har jag nu? Inget. Absolut ingenting. Vilken kontrast, i samma stund som man får "friheten" att göra vad man vill, så kommer en osäkerhet in i bilden. Allt är inte längre självklart. 

Jag kommer förhoppningsvis få ett sommarvikariat, där jag har praktiserat de senaste nio veckorna. Det skulle givetvis vara kanon. Få jobba lite, tjäna lite pengar och bara vara i sommar. I väntan på att mitt "riktiga" liv ska börja. När det nu är. Tolka nu inte detta som att jag har för avsikt att bara sitta på mitt arsle och tro att allt ska komma till mig, för det var inte så jag menade. Jag är fullt medveten om att man får inget här i livet gratis. Vilket är orsaken till att jag inte tänker lägga mig och vänta på att saker ska hända.

För den 8 juni tar jag till höger och svänger på motorvägen.
Mot livet.
Min framtiden.
In i dimman.

Sen är det bara att köra och jobba på. Det känns som att man inte kan göra så mycket mer och förhoppningsvis kanske den där tjocka dimmarn av ovishet börjar lätta, så det blir lite enklare och lite trevligare att köra.

Kanske kan man hitta något längs vägen då.
Det där jobbet man trivs med. Som man verkligen vill gå till.
Hon som kommer förgylla mitt liv, kanske står hon där lite länge fram vid vägkanten och pekar med tummen om lift.

Hon som man inte behöver göra sig till för, utan tar mig för den jag är.
Hon som jag kommer älska mer än något annat.
Hon som kommer följa med mig genom min resa.
Hon som jag kommer bli gammal och grå med.
Hon som kommer älska mig no matter what.
Hon jag kommer göra allt med. Vara osams med. Skratta med. Gråta med. Leva med.

Eller i alla fall hon som följer med mig en bit på resan och gör den lite lättare, än om så för en kort stund.

Kanske står hon där. Och liftar.

Förhoppningsvis vågar jag stanna och ge henne lift, släppa in henne i mitt liv. Och inte bara åka förbi på grund av osäkerhet eller dåligt självförtroende.

Kanske står det ingen alls där längs vägen. Som vill följa med mig. Inte heller det där jobbet som man hade kunnat stötta sig emot.

Utan vägen bara fortsätter i en dimma. Och sen tar den plötsligt slut, utan att jag uppnåt eller gjort något med livet.
Jag har ingen aniing. Det gör mig rädd.

Som fan.

Jag som alltid har haft full koll, som alltid vetat vad som ska ske och aldrig vart osäker på ngåot. Helt plötsligt så är jag osäker. Faller fritt.

Jag har ingen aning om framtiden.

Alla andra verkar ha full koll, de lever sina liv till synes utan bekymmer eller oroade tankar om framtiden. Så där står man, i studenmössa och försöker hitta något att ta sikte på. Något att börja bygga sitt liv på. 

Det där livet som jag väntar på ska börja. Vill ska börja.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Du behöver nog inte vara orolig. Men det tror jag nog att vi alla är, någongång. Jag har inte heller en aning om vad jag ska göra med mitt liv. Så du är inte ensam! Haha. O jag är två år äldre :P

Postat av: Eva

I think people shouldn't hurry up with important decisions, just because then it's done. Students usually take a year off after graduation, and it's clears a mind. They dont't need to make up her/his mind by her/himself. If you know what i mean altogether?
You certainly know all that what I wrote, but still..yeah

2007-04-29 @ 13:41:10
URL: http://snabbt.blogg.se
Postat av: Sara

Du ska se att det ordnar sig, och självklart finns det någon vid vägkanten som väntar på att bli upp plockad. Det finns en för alla. (intalar jag mig själv så att jag blir lugn.)

2007-04-29 @ 14:39:24
URL: http://sarakristina.blogg.se
Postat av: Lisa

Förstår din "dimma-tanke". Jag har ju inte ens gått ut ettan än och redan börjar tankarna komma! Men du, tankarna kanske finns där - men de behöver ju inte göra sig hemmastadda!

2007-04-29 @ 21:41:50
URL: http://minkusinmadagaskar.blogspot.com
Postat av: Theresia

Det där är väl vad de flesta känner när de tar studenten. Det är ändå 12 års trygghet som man lämnar, man vet att efter sommarlovet ska man till skolan med tydliga riktlinjer om läxor, prov och schemalagda raster. Och det ÄR jobbigt att lämna tryggheten. Jag kommer att klippa navelsträngen ordentligt och fruktansvärt brutalt genom att som du vet ta flyget (fönsterplats!:D) till Australien. Mina drömmars resmål och jag väntar fortfarande på att någon ska hoppa fram, peka och skratta åt mig för att jag var så lättlurad att jag trodde att jag skulle kunna få ett sånt jobb.

Men man behöver inte rika föräldrar eller kontakter, jag lyckades fixa det själv och kan jag så kan du. Det kommer att fixa sig för dig, precis som för alla på något sätt =)

2007-05-01 @ 20:40:05
URL: http://castnoshadow.blogg.se
Postat av: Fredrik

Tack, ja jo, det löser sig nog :) men man får ändå de här känslorna, ofrivilligt... man vill så mycket på en och samma gå¨ng som man inte vet något.. Helt wierd...

2007-05-02 @ 18:54:26
URL: http://freddan888.blogg.se

Du tänker väl kommentera?

Ditt namn:
Glöm för fan inte bort mig!
Din E-postadress:

Din hemsida:

Dina åsikter:

Trackback