Fredrik - You ain't a beauty, but hey you're alright...

Då var det dags igen. Att ta mig själv i kragen och konfrontera mig själv i en intervju. Förra gången jag gjorde detta så tyckte jag det var något oerhört svårt att fe en intressant och flytande intervju med mig själv, då jag inte hade en aning om vad folk ville veta om mig. Om man intervjuar någon annan så har man oftast frågor man vill ha svar på, som man riktigt längtar efter att få ställa till personen ifråga. Men när man ska intervjua sig själv har man ju redan alla svaren, så man måste anstränga sig något oerhört för att lyckas plocka fram de rätta frågorna och samtidigt de rätta svaren, som tillsammans ska bilda någon form av intressant och mer än gärna underhållande text.


Senaste gången skrev jag om hur året 2006 hade flytit förbi, from my point of view. Den här gången ska ni få en djupdykning i mig som person. Jag ska ta er med på en upptäcksfärd djupt in i mina tankar och funderingar. Vilket är en otroligt skrämmande resa för så väl mig som er, kan jag tänka mig. Jag ska ställa mig själv mot väggen och riktit trycka på mina egna ömma punkter, gräva djupare än vad någon annan har gjort i mig. Tänk er en intervju med en blandning mellan programmet 60 minutes, Stina möter och Ett herrans liv. Det är i alla fall där jag vill - och ska - sikta.

I hopp om att ni läser från första till sista ordet så tycker jag vi tar och sätter igång nu. Koppla bort allt annat och låt er hanföras (nåja) av vad jag har att bjuda er på. För jag ska precis öppna en påse lördagsgodis åt er, utan de äckliga bitarna som brukar ligga kvar själva i botten och som man frågar sig varför man köpte.

 
 

Det är i mitten av augusti och ute ligger molnen tjockt på himlen. En sommar till är snart över lika fort som den kom någon gång i mitten av maj. En sommar där solen har - lite ironiskt nog - lyst med sin frånvaro. Det är en vanlig söndagseftermiddag och helgen är snart över, ute syns inte en enda människa till. De befinner sig väl på IKEA som de flesta andra svenskar en molnig söndagseftermiddag i augusti, alternativt framför tv:n.

Själv ska jag intervjua honom - mig själv.

Jag drar mig lite för att börja, men så låter jag tillslut mina fingrar börja glida över tangentbordet. Här nedan följer en intervju med mig själv - Fredrik. Brutalt ärlig, sådan.

Varför sitter du som en annan nedhasad degklump i sängen?

- Hej på dig också? Därför att jag degat till mig lite under sommaren, om du nödvändigtvis måste ha svar på en så osubstansiell fråga.

Ja, det måste jag nödvändigtvis ha, dessutom är du obligated att svara på alla frågor jag ställer till dig, serru. Vad är ditt fullständiga namn?

- Sven Åke Fredrik. Men mitt tilltalsnamn är Fredrik, så don`t you go calling me Sven eller Åke eller Svenne eller gud vet vad för konstiga nicknames du kan koka ihop.

Du gillar inte dina andranamn va?
- Nej.

Varför?
- Därför att jag finner dem helt otroligt omoderna.

Tänk om någon som läser den här intervjun heter Åke eller Sven?
- Då ska de ha kredd för att de stått på sig och inte bytt. Hade det vart jag hade jag nog ansökt om namnbyte ASAP. Men så är jag ju som jag är.

Sannerligen... Du föddes förtidigt och du fick tillbringa din första tid i livet instoppad i något som kallas kuvös. Tror du har fått men pga detta?
- Mycket möjligt. Eller ja, ett uppenbart men har jag ju absolut fått, nämligen min brist på perfect eye-sight.

Du har alltså nedsatt syn?
- Ja.

Men du bär aldrig glasögon?
- När jag var liten gjorde jag det, men ju äldre jag blev ju mer kom vi fram till att de faktiskt inte hjälpte så mycket, då mina muskler som håller fast ögonen valde att agera som en apa på crack. Nämligen skaka, vilket i sin tur gjorde att mina ögon har haft små små skakningar under hela min uppväxt. Detta har i sin tur gjort att jag har haft svårt för bollsporter och anant som gäller saker som rör sig.

Hur var det i skolan då, blev du mobbad?
- Jag har alltid hammnat i klasser där de har accepterat att jag haft dålig syn. Vilket för mig har vart en enorm trygghet. Man ser ju vissa som tyvärr blir råmobbade för att de sticker ut lite, exempelvis de som har glasögon eller är handikappade på andra sätt. Visst har jag fått många gliringar från idoter i andra klasser så som "glasögonorm" med mera, men jag har alltid blivit försvarad och söttad av mina egna klasskompsiar, så sånt där har jag bara skakat av mig. Men jag har haft tur som hamnat i bra klasser, för skolan kan verkligen vara en hård värld för många.

Men du har ju faktiskt gjort en ögonoperation, hur var det?
- Ja, som jag sa så var mina muskler som håller i ögonen lite ojämna, så mina ögon har haft små små skakningar. När jag var 14 år fick jag göra en operation där man gick i och stramade åt de musklerna som håller fast i ögat, vilket har resluterat i att de nu är så gott som skakfria. Och de som känner mig säger att de inte ens tänker på det längre. Dessutom har jag fått bättre känsla för saker som rör sig snabbt och kan idag hålla på med bollsporter utan att suga helt.

Befriande?
- Ja, faktiskt. Dessutom så innebär detta att jag nu nog kan skaffa glasögon som faktiskt kommer ge mig bättre syn. Så jag är nöjd. Har dock inte införskaffat mig några än. Jag är helt stum inför vad läkare kan göra idag alltså. Det är för sådana här saker jag inte har något emot att betala skatt, då jag vet hur många liv som underlättas, tack avre vår enormt skicliga sjukvård. Jag är tacksam till alla som bidragit till att jag kunde genomföra den här operationen, då den nog vart grymt dyr att betala själv.

Okej, skatter ja? Du är för Sveriges höga skattetryck?
- Ja, absolut. Om man ser till hur lite vi egentligen betalar och vad vi får för pengarna så är det otroligt.

Du är alltså en Sosse?
- Jag är en höger-sosse, ja.

Vad fan är en höger-sosse?
- En högerlagd Socialdemokrat. Jag delar många idéer med moderaterna bland annat. Men absolut inte allt.

Varför kan du inte bara välja antingen eller?
- Därför att jag är en blandning. Jag brukar säga att jag är mer röd än blå, men mest lila.  

Du är barnsligt kär i lila eller hur?
- Haha ja, älskar den färgen. Även rött och blått är favoriter. Men mest lila. Jag är kanske den enda som blev lite besviken då Färjestads BK bytte bort sina lila matchdräkter. Även om de nya är grymt snygga de också.

Du ser sliten ut.
- Ja, jag känner det jag också, vilket är en av anledningarna till att jag väljer att inte publicera en tillhörande bild, till den här inervjun. Dessutom finns det så många snyggare människor att titta på än mig. Därför tänker jag publicera en bild på Fredrik Ljungberg istället.

Du tycker alltså att Fredrik Ljungberg är snygg?
- Ja. Det erkänner jag. Honom skulle jag kunna tänka mig att ligga med faktiskt. Det skulle ju vara en massiv fjäder i hatten och efteråt kan jag släppa diverse böcker om vår "romans", samt "tala ut" i skvallertidningar om hurvida han var en bra eller dålig älskare och på så sätt tjäna vidirigt mycket pengar.



Du vill alltså ligga med män?

- Nej, jag vill ligga med tjejer. Men jag kan erkänna att Ljungberg är tillräckligt snygg för att liggas med. Där med inte sagt att jag vill ligga med honom. Jag låter mig bara inte hämmas av att vara genomhetro och inte ens kunna erkänna att en kille kan vara snygg. Precis som en tjej kan vara snygg. Men nej, jag vill inte och kommer aldrig ligga med en kille. Killar är ju äckliga egentligen, kan faktiskt inte förstå att ens tjejer finner killar attraktiva. En tjej är vackrare än en kille, i grund och botten. Ni ÄR det vackrare könet, tjejer. Bli lesbiska!

Vem vill du ligga med då?
- Många. Men va fan, det vill väl alla? Sen hurvida man får eller inte får ligga med dem är ju en annan sak.

Ligger du runt?
- Du är störd. Nej, jag ligger inte runt, vad fan menar du med att "ligga runt" förresten? Sluta ställa så larviga frågor.

Vi låter ditt svar tala för sig själv.. Är du singel?
- Ja. Men jag skulle gärna byta bort det epitetet snart. Jag är olcykligt kär i ingen speciell just nu, för att vara lite Virtanen:sk.

Så du har ingen på g? Det ryktas ju om någon tjej du har dansat med?
- Nej, jag tror inte det är något där, vi klickar helt enkelt inte tillräckligt bra. Jag kan aldrig vara ihop med någon som är för olik mig, som inte delar många av mina intressen. Vilket gör det extremt svårt för mig att hitta någon, då det jag är så störigt speciell. Det slutar alltid med att jag letar fel hos de som kanske gillar mig och på så sätt rättfärdigar varför jag inte kan vara ihop med dem. Det ska dock sägas att det inte hör till vanligheterna att jag träffar någon. Jag tror jag är för oatraktiv på marknaden, det finns för många som överglänser mig helt enkelt. Dessutom måste man lära känna mig, för att kunna älska mig. Vill jag tro.

Så du har alltså ingen på g?
- Svar nej.

Om du fick välja mellan brains och beauty hos en tjej, vad väljer du?
- Går inte. Jag kan faller för en persons personlighet först och främst. Då spelar liksom brains och beauty ingen roll. Så länge man känner att den tjejen är allt man vill ha och leva för så är jag nöjd.

Du är en sucker för draman.
- Ja, det är överlägset min bästa kategori gällande filmer. Även humor och välspelade thrillers älskar jag. Några av mina favoritfilmer är About a boy, Pretty Woman och The Game.

Vad skulle filmen om ditt liv heta?
- Fredrik. Med taglinen:  You ain't a beauty, but hey you're alright...

Bara Fredrik?
- Japp! För det är ju jag - inget är mer jag än mitt namn. Som jag för övrigt älskar. Det är världens snyggaste killnamn.

Varför den taglinen?
- Därför att den beskriver min syn på mig själv väldigt bra. Jag är ingen skönhet, men jag duger. Hämtad ur Bruce Springsteens låt Thunder Road. Som för övrigt skulle vara soundtracket.

Deep shit du...
- Jag vet...

I alla fall... Du tog studenten i somras, är du värd dina betyg?
- Ja, det är jag nog. Är helt sjukt nöjd med mina betyg då jag gick ut med ett snitt som nästan nådde upp till 17.65. Och hade bara tre stycken G:n, vilket var i matte a, b och c. Resten var VG:n och MVG:n. Så jag är nöjd, helt klart.

Du fick hålla avslutningstalet. Var du verkligen värd att hålla det?
- Lätt! Jag är bäst.

Du kom in på Växjö Universitet men tackade nej, varför?
- Därför att jag inte är mogen för att plugga vidare än. Ska jobba i ett år nu och kasnke resa lite. Om någon rolig vill hänga på.

Varför törs du inte resa själv? Du är en fegis!
- Därför att jag tycker bättre om att vara två. Och just nu har jag ingen rolig som kan resa med mig.

Du har aldrig träffat din bästa vän, varför?
- Därför att vi har under flera års tid lärt känna varandra över nätet. Och vi bor osannolikt långt ifrån varandra. Någon dag lär vi ses, men inte än. Många tycker detta kanske är vädligt konstigt, men man lär verkligen känna varndra riktigt bra om man aldrig träffats. Både jag och hon har kommit fram till att vi aldrig vart så bra vänner om vi bott på samma ställe. Kanske hade vi aldrig ens lärt känna varandra. Så jag tycker att internet ÄR ett bra ställe att skffa nya vänner på, inte minst genom bloggarna där man kan hitta personer som man delar intressen med.

 Beskriv ditt nuvarande leverne.
- Okreddigt och sömnigt. Jag kliver upp 05.45 varje morgon och kommer hem till halv sex, ibland halv sju. Det är sjukt. Vi människor jobbar för mycket och det säger jag inte utav lathet, utan för att det är sant. Men tyvärr även nödvändigt.

Beskriv dig själv med tre ord.
- Snäll, rolig och glömsk. Något så in i norden glömsk är jag.

Vad är fördelen respektive nackdelen med att vara dig?
- Fördelen är att man i alla fall får chansen att förstå hur jag tänker. Nackdelen är väl att man får stå ut med resten av mig.

Hur vill du att världen ska komma ihåg dig?
- Jag vill inte att den ska komma ihåg mig. Det finns så mycket viktigare saker att komma ihåg, som förintelsen, Springsteens alla verk, att George W Bush är tidernas värdelösaste pressident och att den bästa tv-serien genom tiderna är Seinfeld.

Senfeld är verkligen din favoritserie?
- Älskar den. Hel den seriens koncept är lysande. Jag är väldigt mycket Seinfeld:ig. Det kan ju fungera som en varning eller kanske som ett tips, om hur jag är. Gillar ni Seinfld gillar ni nog mig.

Är du en älskvärd person?
- Det vet jag fan inte. Borde jag sträva efter att vara det?

Ne, nödvändigtvis inte. Men något som slår mig är att du svär ofta, varför?
- Det är ett sätt att förstärka, som jag gillar. Det har absolut inget med att jag skulle ha ett smalt vokabulär och göra. Jag anser mig ha ett väldigt välutvecklat sådant och nevandrar mig ofta med ord som egentligen är onödigt ovanliga.

Mest användbara ordet du vet om är?
- Svårt du, men jag vill nog påstå att det är; fiktiv. Jag älskar det ordet. Iof kanske det inte är så användbart, men vilket ord det är i alla fall. Fiktiv.

Hur fiktiv är du?
- Jag är inte fiktiv alls, en mer äkta person än mig hittar ni inte. Eller något...

Om du dog, vad skulle det stå på Aftonbladets förstasida?
- Linda Rosing talar ut: Jag åt mitt eget hår.

Inte ens en notis alltså?
- Nä, det tror jag inte. Visst är det en en sjuk värld vi lever i?

Vem beundrar du mest?
- Fredrik Wikingsson . Utan tvekan.

Hur mycket har han betytt för dig?
- Otroligt mycket. Utan Fredrik hade jag förmodligen inte vart den jag är idag. Jag anammade honom som min största förebild i högstadiet, precis då jag försökte hitta vem jag var. Och någonstans kunde jag se likheter mellan mig och honom, så på den vägen är det. Han betyder fortfarande mycket. Helt klart.

Var så här avslutningsvis lite självkritisk, tack!
- Jag törs aldrig ta kontakt med en tjej jag gillar. Så allt ligger på tjejernas planhalva. Det är inte så bra egentligen.

Är du nöjd med hur den här intervjun har turnat out?
- Tja, det är ca: 10% chans att jag är nöjd? Jag låter det tala för sig själv.

Vad vill du så här avslutningsvis säga till de som läst ända hit, ordet är fritt.
- Här skulle jag ju kunna vara sådär jobbigt Elin Ek:ig och saga "ta ingen skit", men va fan det orkar jag inte. Så jag nöjer med en talande tystnad istället.


Tommy förgyllde Allsång på Skansen

Jag tycker det var ett helt lysande final-avsnitt på kvällens allsång. Bara det faktum att Robert Broberg levererade en av mina absolut favorit allsånger, nämligen "Båtlåt". var ett tecken på ett bra program. Och inte fan fick jag fel då programmet spann vidare och ökade takten för varje sekund som gick.

Nanne Grönvall är ett riktigt energiknippe alltså. Hur svårt jag än må ha för henne så kan man inte ta ifrån henne att hon är en sjudundrande entertainer. Och den rösten på Helene Sjöholms lysande låt "Du är min man" gick ju som  handen i handsken, enligt mig.

De hade dock kunnat skippa det otroligt krystade inslaget med kören som körde själva.... Det var ju faktiskt inte bra någonstans. Det finns så att säga en anledning till att de står i kören och inte längst fram. Annars var de ju lysande under resterande tiden av programmet.

Robert Gustavsson har tydligen köpt sig en fast plats på alla allsångsfinaler, det känns i alla fall som det. Och helt ärligt så kan det väl inte bara vara jag som tycker att börjar bli segt nu? Lite som att Göran Persson (på tal om politiker, varför filmade de Maud hela jävla tiden?) satt för länge, så är väl Robert lite väl gammal i gemet nu? Han gör, givetvis, en lysande Peps - även i år. Och bara det säger väl det mesta, att man låter honom göra Peps igen. Och den där mini-Peps var ju värdelös, varför ha med barn som inte kan sjunga? Visst att de har med unge herr Wahlgren, Mimmi Sandén och Amy Diamond, de har ju i all fall lite röst och artisteri i sig. Talang, kort sagt. Men den här killen fattar jag faktiskt inte varför man låter vara med.

I alla fall, programmet i sin helhet var riktigt bra och bäst av allt var när Benny Anderssons Orkester entrade scenen tillsammans med Sveriges kanske absolut mest rutinerade och röstmässigt starkaste artist - Tommy Körberg.

Fy fan vilken stämma han har. Helt sjukt vilken röstkapacitet han har. Och framförallt kontroll, han vacklar aldrig i en enda ton. Det är 100% från första ton, till sista.

Det är imponerande.

Han förgyllde helt klart hela allsången ikväll, han la guldskiktet på det hela.

Anders Lundin då? Klart han ska fortsätta, han är ju helt enkelt lysande i rollen som allsångsledare. Och de som vill ha tillbaka Lasse Berghagen borde dra något gammalt över sig och aldrig mer slå på tv:n. Lasse var kunglig, ja, men nu har han gjort sitt. Det är bara att inse.

För övrigt vill jag ännu en gång hylla Allsång på Skansen som fenomen.

Bara i Sverige, säger jag. Bara i Sverige.

Och vi älskar det.

Vi kan, bara vi ger oss fan på det! Screw Linda!

Linda Skugges senaste krönika gör mig helt sjukt jävla bedrövad. Hon ralijerar över hur dagens ungdomar "tror" de kan bli vad de vill. Bli journalister, inredningsarkitekter och regissörer med mera.

Hon konstaterar följande om de som vill bli egenföretagare:

"Det är toppen att vara egen företagare, men man måste vara medveten om att man aldrig får semester och måste jobba väldigt mycket.
Det bästa är att man jobbar åt sig själv och ingen säger åt en vad man ska göra.
Men ni kanske ska sluta att tro att egen företagare innebär att ni är nåt slags uppfinnarjocke.
I Dagens Industri kan man läsa om två glada tonårsföretagartjejer som tror att de kommer sälja mycket av krukor som
lyser när blomman ska vattnas? (haha!) ".


Va fan? Det Linda gör i det där stycket är något som gör mig så jävla förbannad att jag vill låsa in henne i en mörk håla och aldrig släppa ut henne.

Bara för att hon själv ville bli en nyskapande journalist, men istället blev en surkärring som sitter och klagar på allt möjligt, så ger det henne ingen rätt att trycka ned och stampa på det viktigaste vi har; inovationen.

Entreprenörskapet!

Jag tycker att de där två tonårstjejerna, som har kommit på den absolut geniala idén med krukor som säger till när växten behöver vattnas, redan nu har gjort mer än vad Skugge någonsin kommer att göra. De två har i alla fall till skillnad från Skugge lite tro på att man kan lyckas. De har drivet som krävs för att lyckas, vem vet, de kanske inte blir rika på de där krukorna, men det är inte det viktgaste. För att personer som dem, som tänker, funderar och gör något är de som en dag kommer bli stenrika. Vem vet, kanske på krukor, eller på något annat. Något världsförändrande. De är tjejer som dem som ska uppmuntras.

Därför att de, till skillnad från Skugge, har tron att de kan göra vad de vill.

Det är precis vad Sverige behöver. Unga människor som vågar statsa och som gör något med sina idéer.

Det är inte entreprenörskap att få en bra idé, för det har vi alla nog fått någon gång, utan det är entreprenörskap att göra något av idén. Att gå från idé till handling.

Det är precis de människorna vi behöver. Inte människor som Linda Skugge som sitter och säger att de aldrig kommer lyckas.

När blev Linda så här sur, bitter och kärringaktig?

Istället för att uppmunta ungdomar att göra något de vill göra så sitter hon där och slår sönder alla deras drömmar. Ungdomarnas drömmar. 

Hon själv då? Hon ville ju bli journalist? Varför blev hon det om hon nu sitter och skriker om att det är ett uselt jobb och inte alls något att sträva efter? Är det för att hon aldrig blev mer än ett inslag i Expressen? Är det för att hon aldrig fick göra något av värde? Är det för att hon tycker att hon själv är en misslyckad journalist som bara sitter och spyr på allt och alla och inte vill att någon annan ska få chansen att lyckas? Lyckas förändra och göra något?

Jag vet inte.

Men en sak som jag faktiskt vet, det är att Linda skugger kan fara och flyga.

För en sak som ÄR säker, det är att vi kan alla bli exakt vad vi vill. Bara vi ger oss fan på det och absolut inte låter människor som Linda suga ner oss i sin svarta värld där unga människors drömmar, till att få göra det som de tycker är kul, är dömda att misslyckas.

Fy fan för en den världen som Linda förespråkar.

Kvinnor: 1. Män: 364?

Vilket jäkla samhälle vi lever i. Där vi måste ge kvinnorna en egen dag. Varför ska man egentligen behöva ge kvinnor en egen dag? Borde inte män ha en egen dag?


Nej, männen ska inte ha en egen dag.


Vi har ju tydligen 364 dagar om året. Så då kan vi väl avvara en dag åt er. Ni tjejer. Ni kan få en helt egen dag. För att visa att vi respekterar er. Så ger vi er en egen dag. Er alldeles egna. Yupp, all yours. En dag. På ett helt år. Känns det bra?


Om jag vore kvinna skulle jag inte vilja ha en dag, som ska vara kvinnornas dag. Förlåt om jag låter radikal nu. Eller kanske låter nedvärderande mot kvinnor. Men jag har full respekt för kvinnor. Utan kvinnor skulle världen falla samman.


Men. Om jag vore kvinna skulle jag som sagt inte vilja ha en dag. Jag skulle fan vilja dela de 365 dagarna med männen. Inte bara ha en.


Visst respekterar jag er den här dagen. Precis lika mycket som jag respekterade er igår. Och som jag kommer göra imorgon. Jag respekterar er precis lika mycket idag som jag gör de övriga 365 dagarna. För det tycker jag känns bättre. Att man visar respekt för kvinnor hela året, istället för att man bara har en dag då man på något sätt ska vara extra "snälL" mot kvinnor/tjejer.


För kvinnor är precis lika värda som män. Vi behöver varandra.


Män behöver kvinnor och kvinnor behöver män. In one way or another.


Rätta mig om jag har fel, men borde vi inte fokusera på att se till så vi inte behöver en Internationell Kvinnodag? Att det ska vara en självklarhet att man visar samma respekt mot kvinnor som män. Att vi är lika värda.


Men vill ni ha en egen dag, så visst, kör i vind! Personligen tycker jag det är lite nedvärderande mot så väl män som kvinnor att vi tvingas ha en speciell dag för något som borde vara en självklarhet, varje dag.


Det tycker i alla fall jag.


Hade jag vart kände hade ni gillat detta = ligga?

Det är söndag. Precis som för en vecka sedan. Vilket iof inte är så konstigt då en vecka består av sju olika dagar. Och sen börjar de om igen.

Eller de är i alla fall namngivna med sju olika namn, för dagarna i sig är ju aldrig lika. Dagen blir - givetvis - vad man gör den till. Det är upp till var och en hur man väljer att spendera sin dag. Då spelar det ingen roll om det är söndag eller kanske en jobbig måndag eller en efterlängtad fredag. Eller vem vet, kanske är det måndagen som blir efterlängtad för att du gör den till en efterlängtad dag.

Eller något. Ja, ni fattar väl? Bra.

Gårdagens Mello-fiasko (ja) känns fortfarande lika starkt som min träningsvärk, som även den orsakades igår genom tusen meter frisim. Sonja och Uggla borde vart vidare. Och Uno och Irma. De tre låtarna förtjänade finalen. Jag tycker det är skit att alla de tre låtarna inte är i final. Men vad ska vi göra? Pistolhota Björkman? Förmodligen inte en smart idé. Nu får vi svälja detta och heja fram Måns och hans Cara Mia till vinst om drygt en vecka.

I alla fall. Söndag. Eftermiddag. Jag är trött som ett djur ska ni veta, tror det har med vädret att göra. Grått, trist och slaskigt. Jag vill ha vår nu. Nu kan vintern gärna få gömma sig tills vi hypar den i höst igen. Känns som hela Sverige behöver lite vår, lite sol och framförallt allt det som våren står för. Något nytt. Men nu ska jag inte snöa in på våren för mycket, speciellt då snö är något jag tycker vi ska lämna till vintern.
Efter vår kommer i alla fall sommar. Det är den jag sitter här och tänker på.

Denna söndagseftermiddag.

Hur mycket vill man inte ha sommar nu? Men jag vet inte vad jag ska göra i sommar. Egentligen borde man inte planera redan. Men det gör jag ändå. Just det, dumma mig. Jag ska ju faktiskt till Bulgarien i sommar, en vecka.
Härligt.
Efter studenten - så klart.

Studenten ja, hur kommer den bli? Vi hoppas väl på rolig. Även om jag just nu, i skrivande stund (gud vilken uttjatad plattityd), helst vill att den ska vara avklarad så jag kan få börja mitt liv. Alltså, mitt liv är ju redan igång. Men mitt riktiga liv så att säga.
Det livet jag vill leva.
Det livet jag inte kan leva nu.

Det livet.

Hur det ska se ut vet jag inte riktigt än. Men det klarnar nog allt eftersom. Hoppas vi i alla fall.

Idag är det söndag, som sagt. Imorgon måndag. Och jag sitter här och skriver massor med nonsens. Ni får ingen direkt valuta för era pengar. Eller tja, ni betalar ju inte öre för att läsa den här smörjan till blogg. Vilket är helt rätt, så klart.

Jag har även noterat ett ras av läsare. Jag förstår dem. Som har rasat då. Eller alltså, de läsarna som har försvunnit. För visst har jag tappat färg? Jo det har jag. Jag borde helrenoveras. Eller så borde jag stänga igen. Egentligen. Nu känns det mest som att jag ångar på i halvfart. Och sitter här och skriver ett stort inlägg med bara dravel. Vad fan finns det för substans i det här inlägget?Inte en enda tillstymmelse. Det är fan för jävligt.

Och samtidigt lyssnar jag på She talks to angels med The Black Crows. Länge sedan jag lyssnade på dem. Faktiskt. But you could?nt care less, could you?

Tja. Har jag något mer jag vill säga? Förmodligen inte. Men jag har tråkigt så vi kan väl låta den här charaden fortsätta? Tack.
Det där var lite skitzo men va fan. Klart jag tackar mig själv.

Ibland pratar jag till och med för mig själv. Eller tänker högt. Det är samma sak. Det gör väl ändå ni också ibland? Pratar med er själva? Och sedan insett att ni gör det och genast börjar titta er omkring efter att någon ska ha hört det och ringt männen i vita rockar.
Männen? Varför är det just män i vita rockar som ska hämta en? Vad är det för samhälle där bara manliga doktorer tar hand om psyksjuka? Helt galet.

På tal om psykiska störningar. Jag fick nyss lite ont i hjärtat. Just nu, mitt i skrivande stund. Fan vad läskigt. Nu känner jag hur min hypokondri sätter in. Den är livsfarlig, jag inbillar mig ju att jag har allt möjligt. Nu gick det onda över. Läskigt. Så väl att jag fick ont, som att jag fortsatte att skriva during the attack.

Tänk den som läser min blogg för första gången nu. Den kommer ju tro jag är påverkad eller något när jag skriver. I alla fall under skrivandet av det här inlägget. Jag kanske inte borde publicera detta. Detta är trots allt i viss mån jag, som sitter och samtalar med mig själv. Eller med er, fast ni inte finns. Inte här i alla fall. Ni finns ju där ute, framför era egna skärmar. Och läser det här snart.

Är inte det lite coolt? Ni kan läsa det jag har skrivit snart.
Det är fan coolt.
Precis som att Paris Hilton fick släppa en skiva. Det är ju coolt. På sitt egna sätt. Dessutom att den är söndermixad och datagjord är ju också coolt.

Hur fan blir man känd för ingenting, egentligen?Jag vill bli känd. Fast lagom känd. Inte så känd så jag inte kan leva ett normalt liv. Jag vill bli svenskmellankändis-känd. Eller ne, jag vill bli a-celeb. I Sverige.
Eller ne, det vill jag fan inte.
Jag klarar mig. Egentligen.
Även om kändisskap skulle ha sina fördelar. Bara man är känd så blir nästan i nio fall av tio snygg. Så om jag blev känd kanske jag skulle kunna klassas som snygg. Med lite tur. Eller så kanske man skulle vara det där tionde fallet. Som förblir fult. Fast man är känd. Det är läskigt det där.
Känd = snygg.
Oftast.

Man får i alla fall ligga som känd. Även om man är ful. Det är väl positivt. På ett sätt. Och mindre på ett annat.
Hmm.
Är man känd och smart så blir man ju genast extra älskad.
Exempel: Fredrik Lindström. Alla vill ligga med honom.
För han är smart. Och han är känd. Och han blir automatiskt snygg på grund av att han är smart och känd. Men mest genom att han är smart.
Om han vore känd, men inte smart skulle han fortfarande få ligga, men han skulle inte vara älskad. Och skulle han vara smart men inte känd, ja, då faller han rätt platt. Tyvärr. Hemska värld. Han skulle nog kunna få ligga, men inte i samma utsträckning.

Oj, vad jag började spekulera kring detta. Nu får jag ge mig.
Sluta.
Nu.
Fredrik.

Som sagt, det är söndag. Jag är trött. Åt för övrigt lasagne förut idag. Älskar verkligen lasagne. Inte lasang.  För det finns det inget som heter. Utan lasagne. Lär er det. Annars borde ni förbjudas att äta den rätten. På livstid.

Nu tror jag att jag ska gå och kolla på Beck. För övrigt ser Mikael Persbrandt så jävla ung ut i de första Beck han gjorde. Han har mognat sedan dess. Kan jag i alla fall tro och spekulera i. Jag vet ju iof inte om han gjort det, då jag inte känner honom personligen. Men det känns som så. Att han har mognat.
Det är bra. Mogna är bra.

Fan vilken tråkig söndag. Vasaloppet var ju iof spännande. Jag ska nog åka det innan jag dör. Eller ne, jag vill ju inte dö. Och om jag åker det, i egenskap av att jag lovat mig själv att åka det innan jag dör, så har jag ju spikat i den sista spiken då. Om jag inte åker det, fast jag lovat mig att åka det innan jag dör, så kan jag ju inte dö. Det innebär att så länge som jag inte åker Vasaloppet så kommer jag leva. Eller något.

Undrar vem av er som läst ända hit? Förmodligen ingen. Då ni säkerligen två rader in på den här texten (nåja) insåg att det bara var crap. Förlåt. Jag borde skärpa mig.

Hade jag dock vart känd hade ni säker älskat den här texten. Bara för att jag var känd. Och ni hade säker velat ligga med mig. Nu är jag ju inte känd. Så texten blir dålig och inget ligga ser ut att bli av.

Fan.

Linda Skugge, du får IG!

Fan vad sur jag blir på Linda Skugge när jag läser hennes senaste krönika. Jag är glad att inte hon är skolminister.

Jag anser att man kan börja sätta betyg redan i sjuan.

Men INTE tidigare.

Det finns ingen vits med betyg. Betygen på högstadiet har man för att få access till gymnasiet och beygen på gymnasiet för universitet.

Men att ha betyg redan på låg- och mellanstadiet är bananas.

Jag förstår inte varför alla skriker på betyg för sjuåringar. Eller elvaåringar heller för den delen. Med motiveringen att man då kan se hur de ligger till.

Som det är idag så gör läraren bedömingar av eleverna om de kan det som krävs. Alltså, man kan eller så kan man inte. De som inte kan får antingen extra hjälp eller så får de gå om en klass.

Räcker inte det? Vad har vi för behov att sätta mvg på en sjuåring? Det ökar ju bara pressen och stressen redan vid den åldern. De som inte får g, hur ska de känna? Som det är idag så får de eleverna ofta extra hjälp av en extralärare. Som också hjälper andra elever. Detta gör att barnen inte behöver känna sig utpekade. Som de måste göra när de får tillbaka ett IG.

Sju år och redan deprimerad över att man fick IG och kanske får höra gliringar från klasskompisar.

Nä. Ge betyg från sjuan. För då hinner inte eleverna falla in i mentaliteten att "vi behöver inte anstränga oss förens i åttan och nian". Utan då får de en sporre redan i sjuan att få bra betyg inför gymnasiet. Det skulle dessutom höja kvaliten i det avseendet att de redan i sjuan lär sig mer, då de inte har den förutnämnda mentaliteten.

För i sjuan, åttan och nian är betygen viktiga. Då behöver elverna veta hur de ligger till. Inför gymnasiet.

Inte fan behöver en sjuåring veta om han/hon är IG, G, VG eller MVG?

Så Linda Skugge my ass!

Årskrönikan 2006

NOTE: Jag ber om ursäkt men jag kan inte publicera nya inlägg på grund av något tekniskt problem. Hoppas det är löst inom kort.

Jaha. Nu sitter jag här och ska summera ett år.

Trehundrasextiofem dagar.

Åttatusensjuhundra sextio timmar.

Ja, ni fattar. En hel del tid i alla fall. Och massor har hänt, så väl privat som allmänt. Givetvis. Det skulle kännas mycket besynnerligt om inget ändrat sig…

I alla fall. Nu ska jag som sagt, här på ett vitt papper (ja, i alla fall ett vitt elektroniskt papper), summera 2006.

Försöka gräva fram det göttigaste, köttigaste och det mest relevanta ur ett helt år. Inser ni hur svårt detta är? Jag kommer ju missa helt otroligt många spännande och relevanta saker. Speciellt då mitt minne kan liknas vid en guldfisks. I alla fall mitt närminne och årsminne, om det nu finns något som kallas så. Enligt Word finns det inget sådant då det lägger en tunn vågad röd linje under ordet. Årsminne. Men om ordet skulle finnas skulle det i alla fall stavas så, det är jag säker på.

Nä, innan jag skrivit bort allt utrymme här så är det bäst vi sätter igång. Låt oss gör en djuphavsdykning in i vad vi minns som år 2006. På med dykarutrustningen och fram med dykarcertifikatet, nu dyker vi.


 

Året för min del inleddes på soliga Lanzarote, där vi skålade med champangeglasen högt i skyn och firade in det nya året storslaget. Med sol och bad, så klart. Nu stod jag där redo att tackla det nya året, jag satte mig på planet på väg hem och var besluten om att jag skulle fan göra något av det här året. Sen kom vi hem och det var kallt. Det var jävligt. Det var som en smocka, given av Mike Tyson, rakt i ansiktet.


 

Jag hade ju under julen och resan inte direkt vart särskilt hälsosam, mer än timmarna jag spenderade i poolen och simmade. Så när jag kom hem vill jag påminna mig att jag sögs in i 2006 års nya svarta. Promenader.

Man skulle promenera. Alla promenerade.

Med reflexvästar, stavar, metoder och med musik i öronen.

Jag promenerade, givetvis, också. Med det senare alternativet; musiken i öronen.

Väldigt larvigt var det egentligen. Att alla skulle börja gå… Men jag får väl erkänna att det var ju hälsosamt. Men nog fanns det mer intressanta saker, som Fredrik Virtanen gav sig in i TV-branschen. Jag tror till och med jag var så generös att jag skrev att detta var en orsak till extas år 2006. Vilket så klart var överdrivet. Även fotbolls-VM var en orsak till extas och visst känns det mer relevant än Studio Virtanen, i ärlighetens namn. 


 

När vi ändå nuddar sportens värld ska vi väl i ärlighetens nämna OS. Där vi måste applådera våra hockeylandslagsherrar, även damerna som tog ett sensationellt silver. Men herrarna var bra. Ett OS-guld blev det. Även ett VM-guld. Underbart.

Att de inte fick bragdguldet är ju fan otroligt. Juryn, som förmodligen var mutad, gav Anja Persson det. Va fan? Hon har ju haft ett misslyckat år. Ingen bragd vill jag påstå. Nä, ibland känner jag att världen skulle vara bättre om jag fick bestämma allt.

Detta säger jag på fullaste allvar.

Så, vote for me in the next election!

Och inte på moderaternas Fredrik. Det är fel.

Men valet dyker upp senare på hösten. Nu till ett annat val, nästan lika viktigt, för svenska folket.

Vad talar människan om, frågar ni er. Jo, jag talar om Melodifestivalen. Där Carola smackade hem hela skiten med sin ”Evighet”. Och, vi kan alla erkänna att hennes låt var den bästa även ute i Europa. Lordi är en svordom numera för mig. Seriöst. Istället för fan eller jävlar, säger jag Lordi.

I samma veva hypeades Johny Cash, med all rätt. En av världens genom tiderna bästa artister. Och filmen om honom, Walk the line, har blivigt en av mina absoluta favoritfilmer. Och det var även i samma veva som den som jag blev ”kär” i Reese Witherspoon. Underbar kvinna.

Och man kan nog säga att Cash peakade här under våren försommaren. Nåågra andra som inte peakade och som as a matter of fact inte allas är nära att göra det, är Fredrik och Filip. Hela Sveriges små mysgossar.  Genom att ha revolutionerat tv som vi känner till den van de i höstas tv-priset Kristallen. Väl värda den. Och jag var på inspelning av Ett herrans Liv, helt underbart underhållande och Tommy Körberg som var gäst är numera en av mina stora favoritartister.


 

Ja, musik har vart en viktig del för mig under året. Och under den tidiga delen av året lyssnade jag mycket på Tom Petty, Counting Crows och The Beatles.

Jag har under året börjat älska så väl Håkan Hellström som Ulf Lundell. Hela sommaren lyssnade jag på Uffes ”Håll mej…Åh ingenting!”, som blev sommarens ledmotiv.

En sommar som var väldigt lat och degig för min del. Med en resa till Tallinn som var mer än trevlig. Men utöver den var sommaren mest lat. Mycket sol, lite bad, tyvärr.

Men framförallt var ju sommarens mantra fotboll. Fotbolls VM. Sverige gjorde en godkänd insats inte mer. De hade kunnat ta sig längre. Men VM’s två babes var SVT’s Sladjan och allas våran Freddie Ljungberg. Utan dem hade VM nog vart ett av våra största fiaskon genom tiderna. Och jag vill även påstå att alla larviga uttalanden om att Lasse Lagerbäck skulle avgå var helt debila. Han har i alla fall mitt fulla förtroende.


 

Just ja, i April fyllde jag ju även arton år. En milstolpe. Ville bara sticka in det.


 Sommaren tar slut, jag är besviken på att jag inte lyckades se en enda konsert. För let’s face it, sommaren 2006 var en av tidernas bästa gällande konserter. Robbie Williams, Lars Winnerbäck, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Håkan Hellström and the list goes on.

Detta är något jag fullkomligt hatar mig själv för.

Väldigt mycket.


 

Just ja. Besökte ju även det väldigt populära resemålet Marstrand på västkusten. Väldigt fint och för övrigt mitt första och enda havsbad det här året. Så det kan bli.

Besökte även Göteborg. Fin stad. Men tyvärr, mina goa’ gubbar, ni slår inte Sthlm. Året 2006 var året då jag började älska Stockholm mer än Göteborg.


 

Rent bloggmässigt utvecklades jag mest under sommaren och hösten. Om jag får säga det själv, har jag blivigt rätt bra bloggare nu. Det tog nästan ett och ett halvt år. Men det kom tillslut. Minns min lista på 100 saker om mig själv. Avslöjande ja. Men någonstans där vände det. Och visst har jag haft två blogghaverier detta året. Där jag skulle sluta blogga, men det är väl något alla får?


 

Sommaren slutade med att jag köpte en ny mobil, en Sony Ericsson k610i. TV3 lanserade haveriet ”Fling” på tv. Vilken smörja!


 

Hösten rusade förbi, med valet, där Alliansen vann. Kan ju säga att jag röstade på Socialdemokraterna. För övrigt mitt första val. Och jag hoppas få vara med och rösta i många fler.

Örebro SK gick upp i Allsvenskan igen. Det, mina damer och herrar, är årets sporthändelse. Och jag minns att jag grät av glädje.

Annars rent nöjesmässigt så hände ju en del under hösten. Britney Spears lämnade K-Fed. Och började ett liv av troslöshet. Not family-fresh.

Och Idol-Markus gick och vann Idol. Väl värd att vinna. Mina favorit var dock Felicia.

Vi får ju inte glömma att Steve Irwin dog! Krokodiljägaren! Men det var väl kanske inte bara jag som kände på sig att han en vacker dag skulle gå bet. Vad fan om man som han håller på och jävlas med massa livsfarliga djur och retar upp dem är ju döden självskriven.

Känner ingen sorg för det.


 

Och vips. En dagen dog Steve Irwin. Andra dagen är det julafton. Året har passerat och idag är det nyårsafton. Jag kan inte med fullt förstånd greppa året som gått. Jag vet att det här försöket till krönika ni läser inte alls har tagit upp de väsentligaste händelserna. Men för att fasa in lite substans i den här annars rätt innehållslösa texten så ska vi väl nämna att Saddam Hussein har avrättats. Med all rätt. Då var det bara Geroge W Bush kvar då. Höhö.

Men jag hoppas USA väljer bort honom. Han har förstört det landet mer än det förtjänar. Och det som skrämmer mig är att svenska folket har valt Moderaterna (okej, Alliansen… men ni fattar), som vill driva den Svenska politiken så långt det går mot samma som Bush.


 

Men med hopp om ett ljust 2007 så tackar jag er för i år. Och hoppas vi ses nästa år också. Och till alla er som röstade blått i valet, inatt träder deras budget i kraft. Nu lämnar Sverige helt det röda och går mot en blå framtid. Och jag hoppas verkligen det inte är samma framtid som i början på 90-talet. Så Reinfeldt, visa oss nu att du ger oss jobben. Och då menar jag inte massa låglönejobb utan trygghet.


Ikväll ska jag precis som förra året höja champangeglaset högt mot skyn och fira in ett nytt år. Förmodligen ett år som inte är likt detta för fem öre. Men jag hoppas det blir ett bra år. har en svag känsla av att allt kommer ordna sig. Så inatt skålar vi. Tackar av 2006 och välkommnar 2007. Nu jävlar ger vi järnet!
 

Gott Nytt År! Love you all!


 

Signerat,

Fredrik


Hur var 2006 enligt mig själv?

Jag sätter mig ned i skinnsoffan som står parkerad i vardagsrummet, i vårt fairly lilla radhus beläget i Örebro. Jag har fått för mig att göra en intervju med mig själv, vilket kan uppfattas som rätt ego, men jag gör det för att öva mig på intervjuer, dessutom blir det en stor utmaning.

Om vad, frågar ni. Så klart om mina minnen och intryck av året som gått, hur jag upplevde det minst sagt händelserika 2006. Detta är steg ett i vad jag hoppas blir en två stegad serie om året som gått, där steg två innefattar en årskrönika, baserad lite på svaren jag ger mig själv här.

Jag förstår om många nu uppfattar mig som schizofren, när jag här sitter och meddelar att jag ni ska bjudas på en frasig och exploderande intervju med mig själv, av mig själv.

 
Ute ligger mörkret redan på. Jag är trött och med vad man skulle kunna kalla tröttmabaserade påsar under ögonen blickar jag ned på laptopen. Sakta men säkert flyter mina fingrar över tangentbordet och på skärmens oskrivna vita Word-blad dyker små bokstäver upp som bildar ord, meningar och stycken. Förhoppningsvis ska det resultera i vad man kan kalla en fungerande hel text när fingrarna slutar klirra på tangenternas yta..

Vi får se.

Då hela intervjun är väldigt improviserad ? och inspirerad av Fredrik och Filips nyaste bokbilaga till tidningen Café. Vid namn Så hämtar du ut din lön i choklad ? så hoppas jag att den blir läsvärd. Inte en enda förberedd fråga har jag till mig själv. Vi får se vart det bär hän. Kanske som en aldrig publicerad text som snart glöms bort och försvinner då datorn på grund av något oklart fel måste omformateras. Eller kanske slutar den som en tidig text i en bok om mitt liv, i framtiden? Vad fan vet jag?

Nä, nu kör vi. På med läsglasögonen, intresset och vad mer som kan tänkas behöva. Vi ? du och jag ? ska ge oss ut på en resa genom 2006, ett år i vårt liv ? from my point of view.

Så klart.


Hej, Fredrik!

- Hej. 

Ja, nu har ett år gått. Gick det snabbt?

- Absolut. Känns som om jag dök ner från luften i den där Airbus:sen igår och klampade in i Sveriges kyla och Sveriges 2006. Då jag själv, tillsammans med många andra svenskar, invigde det nya året i soliga Spanien, eller tja, Lazarote var det ju. Men det tillhör Spanien så vi säger så.

Ja, du var utomlands då du tog klivet från 2005 till 2006. Vad hade du för nyårslöfte?

- Året är ju tekniskt sett inte över än, Fredrik, så skulle jag säga det nu så skulle det väl inte slå in. Det är väl någon sådan där lite luddig ?Du-får-inte.berätta-för-någon?-lag kring nyårslöften?

Så det har inte slagit in än?

- Nej, precis. Vilket är för jävla synd enligt min mening då jag faktiskt hade tyckt det vart lite skönt om det kunnat slå in under året. Och ser inte att det är någon överhängande risk att det ska slå in nu de här sista trevande dagarna på året så jag kan väl lika gärna säga vad jag hade för löfte. Man kan kort formulera det som så; Jag lovar att engagera mig i det fenomenet som många kallar, att skaffa tjej. Har dessvärre inte vart allt för lyckosam eller aktiv kring detta. Jag borde givetvis inte lovat något så svårt. Jag vet. Men jag röker ju inte och då kan jag absolut inte dra till med det klyschiga löftet att jag ska sluta röka. Så det blev som det blev.

Besviken?

- Som fan. Men jag hade väl inga högre förväntningar inför det hela heller. Då jag inte ser ut som vare sig Johnny Depp eller Fredrik Ljungberg, förnamnet till trots. Jag får köra på min personlighet. Och den kan man väl hoppas duger. Vad vet jag.

Ja men Ljungberg ser väl inte många ut som, mer än han själv?

- Kanske det.

Du får ge ett nytt löfte inför nästa år då. I alla fall, året 2006 var ju ett mångkultur år, kände du till detta?

- Nej. Faktiskt inte förens jag inför den här intervjun slog upp året som gått på Wikipedia. Jag finner det synnerligen spännande, as a matter of fact. Fast nej, jag har inte känt av det. Jag är inte alls så mångkulturell av mig. Mest gällande mat där jag gärna prövar nytt. Men annars är jag lite konservativ.

Ja, då lämnar vi det där hän. Hade du det trevligt på Lazarote, det ryktas om att Babben Larsson var på samma resa, stämmer det?

- Ja, det stämmer. Hon köpte ohälsosamt mycket ost i ?vår? matvarubutik. Oklart varför faktiskt. Själv köpte jag ohälsosamt mycket munkar. Så det jämnar väl alltid ut sig någonstans.

Jag misstänker att du stoltserade med en nådig brun nyans här hemma där alla andra var sådär typiskt svenskt likbleka..

- Nja. Jag blir mest röd. Tyvärr. Även om jag för ovanlighetens skulle intog en brun nyans i slutet av resan, som vi kan sammanfatta som en; jävligt bra resa. Nu tycker jag vi lämnar den.

Jasså det tycker du. Ja då gör vi det då. Du lämnade tvåan och intog trean under året. Har det gett dig mer makt i korridorerna?

- Ja. Jag går runt och driver de yngre som slavar. Givetvis inte, även om den lilla diktatorn som ligger gömd i mig och dyker fram vid speciella tillfällen skulle uppskatta det.

Vilken diktator skulle du likna den vid?

- Fidel Castro. Förmodligen ett soft diktatorsliv. Om jag får vara lite opolitiskt korrekt. 

Care to utveckla dina tankar här? Det är ändå rätt kontroversiellt av dig att säga att du anser att Castro förmodligen hade ett, citat: ?Soft diktatorsliv?.

- Nej. Jag är född till att skapa rubriker.

Jasså det säger du? På tal om diktatorer, vad anser du om Fredrik Reinfeldt? Därmed inte sagt att Fredrik är en diktator.

- Snyggt förnamn. Det är väl ungefär vad jag anser om honom.

Ja, du är ju en uttalad Såsse, som de brukar sägas i de finare salongerna. Vad anser du om Göran Persson då?

- Borde lämnat sin post som ledare för S i början av 2000-talet. Inför valet 2002 tycker jag. Han sanerade budgeten efter den borgliga kraschen i början av 90-talet. Det är jag tacksam för. Men han borde gett plats åt någon ny mycket tidigare då hans Socialdemokratiska synsätt är förlegat. Jag hoppas på en ny och starkare Socialdemokrati inför 2010. Och då inte minst en rörelse UTAN Göran Persson.

Okej. Nog med politiskt tjafs. Det känns som det är dags att fasa in lite nöje i den här, kanske rätt haltande, intervjun. Går det för sig? Vilka tre stora nöjeshändelser vill du kommentera?

- Bring on the nöje! Hmm. Tre säger du? Svårt. Ett Herrans Liv på kanal5 har enligt mig tagit TV-underhållningen in i en ny era. Helt klart. Sen tycker jag det vart en otrolig festival sommar. Och det som gör mig förbannad där är att jag inte var på någon konsert. Jag har pryglat mig själv flera gånger på grund av detta. Och mer stryk borde jag få. Och ja, för min egen del så var detta året jag upptäckte Ulf Lundells storhet. Jag är frälst. Även om jag är dubbelt så frälst på Springsteen, som för övrigt hade sin konsert i Globen och jag var inte ens där. Det är så Änglarna skvalar.

 


Besvikelsen verkar ligga gällande så väl sitt oinfriade nyårslöfte som det faktum att han lät den guldkantade konsertsommaren rinna genom hans händer. Han har nu intagit en mer bekväm Buddhistställning i soffan och tar ständigt sig en liten, liten klunk av glaset Coca Cola som står på vardagsrumsbordet. Det är ungefär här som vi avbryts och Fredrik ska iväg och äta middag hos några bekanta. Tydligen kyckling. Han ursäktar sig och bedyrar att intervjun ska färdigställas senare ikväll. Jag förstår hur Fredrik resonerar då jag själv känner hungerns käftar ryta åt mig.

 


Nu, tillbaka, lite berusad och glad så tycker jag vi fortsätter intervjun. Jag tror inte Fredrik heller har något emot det.

 


Så, vad har vart de tre största ljuspunkterna det här året?

- Oj, tja, den största var nog att jag blev morbror. Det är så man blir helt ödmjuk inför allt då ens lilla systerdotter hamnar i ens grepp. Hon är helt sjukt söt. Det kan jag bedyra. Så att bli morbror till Svea är helt klart nummer ett. Sen på delad tvåa är nog att jag fyllde 18 i april, den 27 närmare bestämt. Det var ju, så klart, en stor milstolpe. Och den tredje var nog den känslan jag fick då jag satt uppe på fjällresturangen i Österrike med en öl och blickade ut över bergen och den helt otroliga utsikten. Det var för övrigt då jag valde att jag skulle ge järnet det här året i skolan. Så jag kan få ett bra jobb eller få en bra utbildning och i sin tur kunna ha råd att åka på helt underbara resor, likt den jag då i tänkande stund var på. Ett råd till alla, res! Man du kan aldrig i skolan lära dig så mycket som du gör på en utlandsresa.

Okej, ja det är ju helt otroliga saker alla tre. Det är så jag kan sätta mig in i samtliga situationer konstigt nog. Men låt mig fråga, då vi ändå snuddar vid ämnet. Vad är årets ölmärke?

- Carlsberg. Inget annat märke är egentligen värdigt mig. Tycker jag.

När vi ändå är inne på detta kör vi en årets?

? mat?

 - Kinamat

... Sporthändelse?
- VM! helt klart. även om jag trodde vi kunde slå Tyskland. Även OS var ju coolt. EM i Gbg känndes bara överhypat.
? låt?

- Oj. Svårt. ?Dom vet ingenting om oss? med Moneybrother kanske... Den sneglade i alla fall upp sig rejält nu på slutet då den släpptes. Kanske mest för att det är den enda jag har i minne nu.

? svenska artist?

- Lars Winnerbäck. Han är kung. Med Lundell som bubblare.

? resa?

- Österrike. Helt klart. Underbar skidåkning och lite trevligt umgänge.

? hetaste person?

- Mikael Persbrandt. Vem fan kan mäta sig med honom?

? snygging?

- Fredrik Ljungberg.

? utländska babe?

- Reese Witherspoon alternativt Lindsay Lohan. Lets face it, Lindsay skapar rubriker.

? svenska mediapersonlighet?

- Fredrik Lindström. Mästare av lingvistiken.

? mest överskattade person?

 - Carolina Gynning. Hur får hon jobb på TV?

? mest underskattade?

- Svårt. Finns många. Men en underskattad person är helt klart unga och lovande journalisten Ronnie Sandahl.

... nöjesnyhet?
- Att Britney skiljde sig från K-Fed. Genialt smart av henne. en nytändning på henns dalande karriär. Jag lovar att det håller i sig tills sommaren. Sen glömmer vi henne igen.
? blogg?

- Fredrik Virtanens blogg. Med hästlängder före alla andra. Sorry, men it?s true.

Inte din?

- Gud nej! Jag kan fortfarande inte fatta att jag har läsare på min blogg. Jag skulle inte placera min högt. Och som favorit? Nej. No way José!

Enligt uppgifter har du fått problem med självförtroendet under året, stämmer det?

- Ja. Det har jag nog fått. Fast det har jag nog alltid haft, men det har tagit form det här året ja?

Jobbigt?

- Ja.

Du har även under året kommit till insikt med att du är en hycklare?

- Ja.

Utveckla!

- Tja, finns inte mycket att säga. Jag säger och tycker en sak. Kanske gör en annan i vissa fall.

Är det en stor svaghet?

- Givetvis.

Har du lärt dig något nytt under året?

- Ja. Att jag inte har utseendet med mig, men att jag nog har en humor som är anpassad för denna tid vi befinner oss i.

Något du vill ändra på som skett under året?

- Nej. Jag tror inte på att man ska gå och ångra sig. Jag får bita de sura äpplena jag plockat. Och skylla mig själv. Ger man sig in i leken får man leken tåla och nog leker jag allt.

Jasså. Ja men avslutningsvis nu då, beskriv året som gått med tre fristående ord.

- Degigt. Tungt. Överskattat.

Då får jag tacka för din tid, Fredrik. Jag hoppas du får ett helt underbart nytt år nu, 2007 då. Och kanske ses vi här om ett år och gör den här proceduren. I alla fall, tack så mycket.

- Tack själv. Var ett nöje.

 


Det ni nyss har läst är min intervju med mig själv. Helt sinnes. Jag vet. Jag är knappast nöjd med den. Men den får duga då jag inte har tid att göra om den och känner även att det vore att lura er om jag filade för mycket på den. Trots att den kanske är lite förvirrande dessutom. Hoppas ni tog er igenom den utan problem. Nästa gång kanske jag gör en mer intim intervju med mig själv. Nu var jag rätt låst till att det skulle handla om det gångna året.


Signerat,
Fredrik


Varför får man inte ifrågasätta religioner utan att man kallas för hatare?

Det känns som att de sakerna som är mest känsliga för kritik är de som är mest sköra. De som har minst kött på benen. Religioner är något som har lite kött på benen. Få bevis, klart kritiken blir mer stötande om man inte har särskilt mycket att luta sig emot. Det är som att peta på en ballong med en nål. Man blir upprörd och inser att om man petar tillräckligt hårt så spricker den. Så då försöker man få den som petar med nålen att sluta. Eftersom att man själv inser hur skör ballongen är. Men om någon tar en nål och petar på en glaskula känner man inte samma oro, man vet att glaskulan håller, kanske får den en repa på ytan, men man vet att den faktiskt håller. Religionen är i det här fallet ballongen. Glaskulan är tillexempel en politisk ideologi. Och vem blir mest upprörd mot den som petar med nålen? Ballongägaren eller glaskulaägaren? Vem har mest att förlora?


 

Man måste få vara kritisk mot allt i samhället, utan kritik utvecklas inget. Kanske är det därför religionerna har sett ut som de gjort i alla år där de fortfarande tror på saker som var aktuella för flera hundra år sedan. Men politik förändras ständigt, då den faktiskt får utsättas för kritik. Jag tror religionerna skulle må bra av ifrågasättande och kritik. Skulle vi ha samma synsätt på samhället i övrigt, som det som är på religion idag, skulle vi fortfarande leva på stenåldern. För argumentet ”men så har det vart i flera tusen år” håller inte. Tänk om någon idag skulle säga att de delat på ett hav, skulle vi tro på det? Nej. Men bara för att det hände för flera tusen år sedan så får vi inte ifrågasätta det. För då är det heligt. Och är det heligt kränker man det när man ifrågasätter. Varför bor vi inte i grottor då? För att vi ifrågasatte om det inte var bättre att bo i byggnader.


 

Jag har all respekt för de som tror på en religion. Jag har all respekt för de som har en annan politisk ideologi än mig själv. Jag vill inte smutskasta någon av er. Men jag vill ifrågasätta er. För att jag tycker något verkar fel. Och de som inte vill bli ifrågasatta är de som har något att dölja. Så är det. Och de som tar till våld är de som själva inser att de har fel och inte kan lösa det på annat sätt.


När de gjorde Mohammed-karikatyrer i Danmark blev muslimerna vansinniga och tog till våld. Om de själva hade haft en tillräckligt stark tro på sin religion och på Mohammed hade de stått raka i ryggen och bara avfärdat karikatyrerna, då de själva visste att de var fel. Men något fick dem att ta till våld... Kanske kände de att ballongen var på väg att spricka?
 

Kort sagt; det behövs kritik mot allt i samhället. Även religion, hur obehagligt det än må vara att höra sanningen.

Signerat,
Fredrik


Teddy Lucic - ett fenomen som till slut blev de stora matchernas man

Teddy Lucic.
Teddy Mark Sime Lucic.
Ett fenomen.
En man utan dess like som började sin berg- och dalbana-karriär i lilla Lundby IF för att nu avsluta den i BK Häcken?
Kanske. Man vet aldrig så noga med Teddy.
Teddy har vart given i Sveriges landslagstrupp under en lång tid, trots många misslyckade säsonger i stora europeiska klubblag som Bayer Leverkusen, Leeds United och Bologna.
Dessutom står hans namn lika ofta med på pappret över den trupp som ska med till mästerskapen eller till stora matcher.
Något som Teddy’s gamla lagkamrat i Bayer Leverkusen, Bernd Schneider, i det Tyska laget konstaterade;
- Även om han inte spelade hos oss spelade han regelbundet i svenska landslaget även då.
Hur kommer det sig?
Jo, Lucic gör ALLTID en bra match i Svenska landslaget. Detta vet förbundskaptenerna.
Nu mer ifrågasätts inte Lucic vara eller inte vara i landslaget. Nu anses han vara en av Sveriges viktigaste spelare. En riktig klippa där bak i mitten som håller rent tillsammans med Mellberg.
En nyckelspelare.

Teddy har även fått spela en hel del på vänsterkanten i landslaget, detta i brist på andra att placera där. Men Teddy gör sig bäst där han är Gud.
På mittbackspositionen. Den han spelade till sig under 2004. Där han gör brytning efter brytning och nick efter nick lika klockrent varje gång. Han hörs inte, syns knappt men likt väl finns han där och städar undan i sista stund, precis innan det olyckliga händer.

Han är som en skyddande ängel.
1996, 23 år gammal, var han av de lyckligaste änglarna i Sverige. Han hade nyss vart med och hjälpt sitt IFK Göteborg till att bli svenska mästare.
En merit som väger tungt.
Likaså att han redan 1994 följde med Sverige till USA. Där skaffade han sig viktig erfarenhet och har sedan dess vart med i mästerskap som VM 2002, EM 2004 och nu VM 2006. Dessutom med 18 U21-landskamper och hela 83 A-landskamper i bagaget vet Lucic vad som gäller.

Han är en rutinerad räv som kommer att spela en viktig roll i det här världsmästerskapet, där han, Nicklas Alexandersson och Henrik Larsson är de tre äldsta i truppen.
Tillsammans är de 101 år. Slänger man till Allbäck som är året yngre än Lucic är de 133 år tillsammans.
133 år av erfarenhet.
Samtliga fyra i startelvan.
De över 30 utgör alltså ca: 30 % av den spelande elvan.
Intressant.
Tillbaka till Lucic.
Många spelare har ifrågasatts under de senaste åren, sedan VM 2002.
Men inte Lucic.
Han märker man inte av (och ifrågasätts därför inte?). Han är genial. Likt Larsson, gör sitt jobb. Sliter massor i det tysta och syns knappt.
Kanske är det detta som uppskattats av landslaget.
Av svenska folket.
Av svenska klubbar.
Men inte i klubblagen utomlands.
Var han för tyst där? Passade han inte in? Var han för svensk? Hur som helst så vet vi alla att Teddy fick uselt lite speltid och spenderade mycket tid på bänken. Kanske såg inte tränaren honom, där han slet i det tysta.
För tydligt är att under sina år i Europa ansågs  inte Lucic vara de stora matchernas man.
Men här hemma i Sverige, där en tyst och kämpande Lucic uppskattas ÄR han de stora matchernas man. Utan honom mot England i tisdags skulle vi ha förlorat med säkerligen 10-0.
I den matchen var Lucic en solklar 11:a i mina ögon. På en skala där 10 är högst.

Alla snackar om Zlatan, Ljungberg och Henrik. Men ett anfall utan någon kung i försvaret kommer inte långt.
Jag vågar påstå att utan Teddy, tar Sverige inte VM guld i år.
Ni hörde vad jag sa. Med Lucic i startelvan tar Sverige…
Låt oss inte jinxa det.
Låt oss luta oss tillbaka och verkligen beskåda Lucic mot Tyskland på lördag. Inse hur viktig han är, hur stor han är, hur vackert göteborgskt skön han är.
Den där Lucic.
Mannen som till slut blev de stora matchernas man.
Fenomenet Teddy Lucic.

Varmast,
//Fredrik

Foto: Bilbyrån (Sportbladet) Klicka på bilden för källa och direktlänk!

Avskaffa läxor? - Självfallet

NOTE: För er som redan läst detta kommer att märka att jag har förkortat hela krönikan. Skrivigt iordning den mer. Varför får ni nog snart veta... Ville bara uppmärksamma er på detta.


KRÖNIKA.  Vänsterpartiet la fram ett förslag om att slopa läxor i grundskolan. Faktiskt ett av de bättre förslagen vänsterpartiet lagt fram (De brukar inte direkt vara särskilt innovativa). Detta mötte så klart av stark kritik från många personer. Det är klart att människor blir upprörda för vad som händer med skolan, läxor dög åt dem, då borde de duga åt dagens ungdomar.
 Men.
 Det dessa inte ser är att läxor är orättvisa. Speciellt hos dem som har skriv-, läs- och koncentrationssvårigheter. De sliter sig igenom en hel dag i skolan, men det slutar inte där. För när de kommer hem är skolan fortfarande där, i form av läxor.
 Den negativa bilden mot skolan som finns bland dagens ungdomar skapas dels genom läxor som ”inkräktar” på barns fritid. Den tiden då barn ska få göra vad de vill, ta in alla dagens intryck de fått i skolan och reflektera själva.

 Somliga barn och ungdomar har lätt för sig när det gäller läxor, det har jag alltid haft. Vi gör dessa läxor på några minuter.
 Sen finns det de som inte gör dessa på några minuter.
 De som sliter en hel eftermiddag och hela kvällen. De som tycker att läxor är supersvårt och behöver hjälp. Alla föräldrarna kan inte hjälpa sina barn p.g.a vissa skäl. För de barnen blir läxan svårare och kanske rent av ett helvete.
 Läxor skapar en orättvisa i skolan som många inte ser. Jag är rädd för att vi i Sverige låser in oss i det gamla och inte vågar utveckla och förbättra skolan. Det klagas ofta på at skolan är förlegad, men nu när ett förslag på förändring väl kommer så får det oförtjänt hård kritik.
 Jag tror att många har sett läxorna som en så pass självklar del av skolan att de glömt grundsyftet med dem. Läxor var från början ett slags straff då någon har vart dålig eller bettet sig illa. Sedan dess har läxor i sig gått till att inte bara ges till de som har betett sig illa, utan även till de som missat en del skola.
 Nu är det ett obligatoriskt moment.
 För alla.
 Någonstans där blev det – enligt mig – fel. Barn och ungdomar får bland annat läxor då de ska åka på semester med familjen, för många familjer blir semestern förstörd på grund av att en stor del av tiden går åt till att göra de där läxorna. Tydligen tycker dagens skola att läxor är viktigare än en familjs välbefinnande och tid tillsammans. Jag tror - och vet – att man lär sig mer av att uppleva ett nytt land med sin familj, än att sitta och göra läxor på semestern.
 Har jag fel?
 Kan man se fördelarna med att avskaffa läxor, väger de över nackdelarna. Det är faktiskt så, släpp er gamla syn på att läxor ska finnas där, för att det hade vi och så vidare… Vissa hävdar att detta förbereder en för universitet och gymnasiet. Visst, men då föreslår jag att man enbart någon gång ibland ger barnen hemuppgifter. Där de får träna på att lära sig och klara av att arbeta individuellt. Istället för som idag, där det är massor med läxor varje vecka som stressar upp barn och tar upp all deras fritid.
 Vissa ungdomar slipper aldrig skolan.
 Aldrig.
 De har sådana svårigheter att när de väl har tagit sig igenom en skoldag och kommer hem ska de börja med ett gäng läxor som måste bli klara. Detta sätter en otrolig press på dagens barn och ungdomar. Då är det enligt mig inte konstigt att de skolkar, för att få lite fritid och slippa skolan för ett tag. Svenska ungdomar räknas till dem som skolkar mest i hela världen.
 Det är synd.

 Mitt förslag är då att man avskaffar läxorna, ger barn och ungdomar en fritid från skolarbeten. Ge dem tid till att göra det som läxorna innefattade på skoltid. Då får barn och ungdomar inte känslan av att skolan ”inkräktar” på deras fritid.
 Läxorna tar ofta barns fritid.
 Många slutar med idrott, hoppar av skolan, gråter, blir stressade, får ångest på grund av läxor.
 Jag går på en gymnasieskola (John Bauergymnasiet) där vi inte har läxor, utan vi har istället längre lektioner. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag gör nu. Nu har jag en lärare som faktiskt gör sitt jobb och lär mig, i skolan, där alla får samma chans att lyckas.
 Alla barn skulle må bättre om de skulle slippa läxorna, göra allt som har med skola att göra i skolan där de kan få hjälp.
 Avskaffa läxor, ge ALLA elever LIKA stor chans att klara sig.

Varmast,
//Fredrik

Jag vill leva i en Pripps Blå reklam...

KRÖNIKA. Har vi inte alla en idyll av hur den perfekta sommaren skulle vara?
Jag tror det. Jag har en idyll i alla fall.
Vissa vill spendera sommaren i ett exotiskt land, andra vill campa i Sverige, vissa besöker deras sommarstuga och somliga vill enbart stanna hemma.
Jag vill leva som i de där Pripps Blå reklamerna. Jag vill att min sommar ska vara så där vackert underbar (därmed inte sagt att mina nuvarande somrar inte har vart fina och underbara…).
Alla har vi sett Pripps Blå reklamerna som stoltserar med en vacker skärgårdsidyll som ingen kan slita blicken ifrån, himlen är för bra för att vara sann, helt blå.
Likaså havet.
Vackert.
Så vill jag att min sommar ska vara.
Som en Pripps Blå reklam.
Varenda sommardag ska vara som en Pripps Blå reklam.
Enkelt, vackert och gemytligt.
Vakna på morgonen med vänner och bekanta, solen skiner, ute på klipporna sitter en kompis och spelar gitarr.
Han spelar så klart ”Dina färger var blå” med Tommy Nilsson, eller så spelar han ”Vilken härlig dag” med Ted Gärdestad inte Jill, utan Ted.… Samtidigt som han spelar gitarren seglar det förbi en vacker segelbåt utanför, med perfekt brunbrända och blå klädda vänner som stannar och hälsar, klart de är vänner, det är ju en Pripps Blå reklam.
De har med sig nybakat bröd, färskpressad juice och en massa annat gott. Det ligger så klart i en korg med en blå/vitt rutig duk över sig.
Vi tar alla plats på den stora badbryggan och hugger in.
Det är trevligt.
Vännerna som anlände i segelbåten stannar så klart hela dagen.
En dag som spenderas med att ligga och njuta i solen, läsa en bok och självfallet bada i det underbara tempererade vattnet.  
Det flyger förbi fiskmåsar i skyn, vackert är vad det är.
Till lunch har vi mackor och då går vi en bit bort på klipporna, där vi från ingenstans har en back med Pripps Blå som ligger på kylning nere vid vattenbrynet, där vågorna slår in mot klipporna.
Alla hugger in. Pratar och skrattar.
Helt plötsligt kommer gitarren fram.
Återigen hörs ”Dina färger var blå”, som sakta blir avlöst av ”Vågorna” av Uno Svenningsson. Ljudet kommer från gitarren, men deras röster hörs som från ingenstans.
Mystiskt.
Alla sjunger med.
Sen bär det av mot vår lilla fiskestuga som är så där gemytlig och klockrent vackert beläget. Där sitter hon, den där tjejen som alltid lyckas komma med. Vacker.
Alla tar sig ned till vattnet igen och badar…
Musiken hörs fortfarande, från ingenstans. Nu är det även melodin som bara finns där. Gitarren står lutad mot väggen uppe vid stugan, likaså fiskespöna som bara står där för att se fina ut.
Dagen  lider mot sitt slut, det är nu alla samlas vid det stora bordet, allt möjligt är framdukat, lax, kött, potatis, räkor med mera… Någon står och grillar… köttet och fisken blir perfekt.
Alla håller en Pripps Blå i handen… en kall sådan. Vatten dropparna rinner ned för glasflaskans kanter… kondensen är ett faktum.
Sedan sitter vi där, vi bordet, i skärgården, med en vacker solnedgång, varmt i luften och man hör någonstans i bakgrunden hur Uno Svenningsson sjunger;

Vågorna gungar mig
Under bar himmel seglar jag
Händer som gungar mig
Jag har hela världen under mig snart
Vågorna gungar mig mot det lugn jag vill ha


Nu är gitarren framme igen, alla lyssnar och skrattar. Samtalar och äter. Socialt välbefinnande.
Kameran zoomar förbi oss vid bordet ut mot solens färd ned i vattnet. Skratten hörs fortfarande. Unos stämma hörs lite mer nu än innan… och sen är dagen över.
En sommar med sådana dagar skulle vara underbara.
Helt enkelt underbara.
Jag vill helt enkelt leva i en Pripps Blå reklam under sommaren.
Ne, hela livet.
Jag vill leva i en Pripps Blå reklam hela livet.
Det känns i alla fall som så. Just nu.
I skrivande stund.

Vågorna vågorna Vågorna
Vågorna gungar mig
Under bar himmel seglar jag
Händer som gungar mig
Jag är del av en underbar dag
Vågorna gungar mig
Under bar himmel seglar jag
Händer som gungar mig
Jag har hela världen under mig snart
Vågorna gungar mig
och sakta bär dom mig hem

Varmast,
//Fredrik

Henrik Larsson - En Gud utan dess like.


KRÖNIKA. Henrik Larsson.
Så heter den mannen som – enligt mig och många andra – vände Champions League-finalen på egen hand. Vilket absolut INTE är någon som helst överdrift. Hans inhopp var avgörande.
Henrik Larsson.
Han är inte bara en inhoppare.
Han är inte bara en fotbollspelare som gjorde två geniala passningar.
Han är inte bara en 30+:are som fortfarande spelar på världsklassnivå.
Han ÄR en Gud. Ingen tvekan om den saken.
En Gud som snart lämnar ”Gudarnas hem”. Lämnar Barcelona.
Han lämnar Barcelona, för Helsingborg. Han lämnar himlen i La Liga, för en skitklubb (ursäkta.. men ni fattar…) i en serie som kallas Allsvenskan. Är han helt såld i skallen då? För det kan väl även en Gud vara?
Kanske lite.
Men om man ser till Henrik Larsson karriär, har han uppnått det mesta en fotbollspelare kan uppnå. HAN är nog nöjd. Det tror i alla fall jag… dessutom tänker han på familjen och tar med sig dem till Sverige så hans son får gå i en svensk skola. Få samma uppväxt som han.
Vill JAG att han ska stanna i ”Gudarnas hem” ytterligare ett år? Självklart. Något annat vore fullständigt korkat.

Men jag är trots allt glad… nej, jag är lycklig över att Henrik Larsson fick vinna det här… vinna Champions league innan han lämnar sin karriär som internationellt proffs.
Larsson är värd hela sin vikt i guld. Henrik Larsson är Sveriges bästa spelare genom tiderna. Ingen kan fan ta det ifrån honom. Absolut ingen.
Som sagt, Henrik Larsson är Sveriges fotbollsGud.
Jag älskar dig. Har alltid gjort och kommer givetvis alltid att fortsätta älska dig.
Gårdagskvällen var din. Absolut din och du glänste. Inte Ronaldinho, inte Etoó, ingen annan glänste som du.
Mr. Larsson var stjärnan på Stade de France. Det tyckte även Henry. Barcelona gör en stor förlust nu när Larsson lämnar dem, men Larsson kommer förmodligen alltid ha en bit Barcelona i sitt hjärta.
Igår då klubben som mest behövde honom, då fanns han där. Som en klippa i stormen. En stabil spelare som vänder matchen åt Barca. Han gjorde Barcelona sin sista tjänst och den var storslagen.
En sådan spelare är ovärderlig… nej, en sådan GUD är ovärderlig.
Tack, för fantastisk fotboll Henrik.
Tack för allt.
Grattis Barca.
Grattis Helsingborg.
Efter VM kommer ni ha en Gud i er trupp.
En Gud vi alla älskar.
En Gud vid namn Henrik Larsson.
Svensk fotboll kommer få vänta länge på en liknande spelare.
Eller vem vet... kanske blir vår nästa Gud...
... Jordan Larsson?
Henrik Larssons son.
Guds son.
Vem vet?
Men just nu finns det bara en Gud.
Henrik Larsson.

Varmast,
Fredrik

Kanske är Winnerbäck en av de mest geniala låtskrivarna i Svensk historia.

KRÖNIKA. Det känns som att jag har vart rätt efterbliven. I alla fall lite.
Jag syftar på att det tog mig många år att upptäcka Lars Winnerbäck. En av Sveriges bästa låtskrivare.
Han undgick mig totalt under den perioden då tydligen alla upptäcker honom, alltså högstadiet. Då det tydligen var inne att gilla honom. Men jag lät det där flyta förbi, likt ett löv på ytan av vattnet i bäcken.
Lars. Winnerbäck.
Winnerbäck. Lars.

Han är en skön lirare. Ingen sallads-artist.
Jag har med åren börjat lyssna mer på texterna och läsa in saker i musiken jag hör. Det gjorde man inte som barn. Då lyssnade man bara. Kanske var det bättre, vad vet jag…
Men när jag lyssnar på Winnerbäcks texter inser jag sakta att de är geniala. Han skriver om sådant som man vill höra om, han skriver om aktuella men ändå avlägsna saker och ting.
Han är någon mån Sveriges svar på Bruce Springsteen. Även om jag nu kanske hypar upp Winnerbäck en del genom den kommentaren.
Men.
Jag vill i någon viss mån och ur något perspektiv säga så.
Båda skriver fina och geniala texter.
Springsteen och Winnerbäck.
Winnerbäck och Springsteen.

Detta är dock ingen text där jag ska göra en detaljerad och träig jämnförsle mellan de två.
Den ska handla lite om Winnerbäck.
Om hans sätt att skapa musik.

”Och stackars dom som stänger in sig
Hundra dagar utan heder
Stackars dom som lever så
Stackars dom som tittar på
Hur märkligt kan man må”


Den där strofen som är aktuell, men ändå så avlägsen. Hämtad från Winnerbäcks
”Stackars”, en genial och vacker sång.
I de där raderna får Winnerbäck det ack så aktuella ”Big Brother” att låta avlägset och obigbother:igt.
Han är genial i den strofen. Där han tar upp hur sjukt det är att stänga in sig i huset i 100 dagar och slänga bort sin heder.
För den försvinner i samma stund som man kliver in. Innanför den där tröskeln.
I samma stund som kamerorna börjar filma ens liv.
Och gör det tillgängligt för omvärlden.
Då är det synd om en.
I samma stund som man lägger tid på att se människorna som kamerorna följer.
Då är det synd om en.
För han har rätt. Lägga tid i ett hus. 100 dagar av ens korta liv.
Stackars människor.
Att lägga tid på att iaktta de stackars människorna i huset gör även iakttagarna till stackars människor.
Stackars människor som man frågar hur märkligt kan man må?
Jag har lagt tid på att titta.
Stackars mig.
Ja du. Winnerbäcks låtar.
Magiskt fina texter och uppbyggnader i dem.
Han får ”Big Brother” att låta… nästan poetiskt. Han får mig att må bra. Jag tycker att Lars Winnerbäck är genial.
Precis som jag tycker Bruce Springsteen är genial.
De är båda geniala.
Vad försöker jag säga med den här texten då? Han jag någon form av substans i den här texten? Har jag någon poäng?
Kanske har jag inte det.
Kanske behövs det inte.
Kanske ville jag bara skriva lite.
Kanske är det så.
Men jag kanske faktiskt ville förmedla Winnerbäck. Visa er hur han kan göra små och relativt världsliga saker till några av de finaste textraderna som skrivits.
Kanske misslyckades jag med det.
Kanske är det jag som är blind och är den enda som tycker detta. Nu när jag är smått förälskad i Winnerbäcks texter.
Kanske ville jag ge BB en pik. Kanske inte.
Man vet aldrig så noga.
Kanske är mitt ”kanske” en slags paradox parallell till Winnerbäcks ”stackars”.
Kanske vill jag vara Winnerbäck.
Kanske är det stackars mig.
Eller är det kanske stackars dig? Jag vet inte.
Men vad jag vet, är att jag har skrivit den här krönikan. Där Winnerbäck figurerar. Ta den för vad den är. Jag ber även om ursäkt till er som tycker att detta var en kryptisk text. Men kanske var det meningen.

//Fredrik

Gyllene Tider förkroppsligar den Svenska sommaren – De är större än ABBA!

KRÖNIKA. Tänk om…
 Vågar man verkligen hoppas på att något så stort ska ske igen i vårt lilla land, det lilla landet vi allt som oftast kallar Sverige?
 Nej.
 Jag syftar i alla fall på Gyllene Tiders turné in the summer of 2004, då de slog publikrekord runt om på Sveriges arenor. Dessutom blev turnén - med en publik på totalt 492 252 personer - den näst största i hela Europa den sommaren.
 Det är stort.
 Bara GT kan klara en sådan sak här i Sverige. Inget annat band eller någon annan artist hade kunnat klara av att göra samma sak och dra lika mycket folk. Kanske ABBA… Men ABBA är inte aktuella och vi vet alla att ABBA aldrig skulle kunna återförenas. Så för en gångs skull skiter jag i ABBA.
 Det får en att inse… 
 Den turnén som GT gjorde sommaren 2004 kan mycket möjligt bli en av Sveriges största genom tiderna. Just nu känns det inte som att något Svenskt band eller någon svensk artist kan hota den turnén som GT gjorde 2004.
 Det är synd att vi inte har något mer band som är lika folkkärt, ingen artist heller för den delen.

 Skulle GT göra om en sådan här turné då?
 Nej.
 Klart de inte skulle. De är inte några retards. Det var EN jubileumsturné. Detta är något vi får inse och svälja.
 Men skulle inte Per Gessle kunna köra en soloturné?
 Jo, det skulle han. Men den skulle inte bli lika bra eller stor som GT´s 2004. Det skulle inte bli samma sak. Gyllene Tider är bäst tillsammans.
 Det var liksom Gyllene Tider som drog all publik, det var inte Gessle… Det var alla minnen, alla somrar och alla låtar som just Gyllene Tider får en att tänka på, som drog all den där publiken och skapade den stämningen.
 I Sverige är det ingen sommar utan en Gyllene Tider-platta som spelar.
 Ingen sommar utan Gyllene Tider.
 Gyllene Tider förkroppsligar Svensk sommar. 
 Gyllene Tider ÄR alltså Svensk sommar.
 Man kan alltså helt enkelt dra en slutsats, det kommer dröja otroligt länge tills den dagen vi får skåda en sådan här succé. För som vi har setts krävs det att bandet eller artisten som ska klara av att dra runt en lika stor turné har ett lika stort inflytande som Gyllene Tider har haft i Sverige.

 Det är GT och de stora internationella stjärnorna som kan dra sådana här turnéer. Gyllne Tider, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Robbie Williams…
 Gyllene Tider ÄR Sveriges absolut största band genom tiderna, kanske inte internationellt men nationellt. Och det är stort bara det!
 Skit i ABBA, Gyllene Tider ÄR ett bättre band och det kan ingen ta ifrån dem!
 När mår man som bäst? När man hör Gyllene Tider dra igång Sommartider i ens högtalare en varm sommar, eller när ABBA pressar fram Mamma Mia? Precis!
 Svarade du ABBA så lever du i förnekelse.
 Gyllene Tider förkroppsligar Svensk sommar, det är därför de är de enda som kan dra runt en enorm halvmiljonpubliksturné.
 Det kan ingen ta ifrån dem!

//Fredrik


Klarar du verkligen av att bli rik?

KRÖNIKA. Pengarna blir bara viktigare och viktigare i dagens samhälle, vem vill inte bli rik? Jag tror att så gott som alla vill bli rika och de som redan är rika vill bli rikare. Tyvärr har de som är lyckligt lottade förmågan att bli slarviga med pengar, de slösar bort dem. Vilket är otroligt synd, när det finns mycket som de kan göra istället med pengarna, frågan är om vi människor förstår den press som faktiskt kommer med pengar? Kanske gör vi det, men förmodligen inte.

I Amerika så lever varje amerikan på drömmen om att de kan bli rika, vilket faktiskt stämmer. Amerika är ett av de länderna i världen där man kan bli rik över en natt, för Amerika är ett kapitalist land. Har man bara flytet så kan man tjäna stora pengar. Men att hantera stora summor pengar är svårt, blir man för snabbt rik så kan pengarna lika gärna bli ett problem som kan ge dig ännu större problem och sätta dig i stora skulder. En man som fick uppleva detta var Donald Trump, en fastighetsmogul som var otroligt stor under 80-talet, men denne mannen lät sin dåvarande rikedom stiga honom åt huvudet. Under 90-talet gick han i konkurs, han var skyldig 99 olika banker som var belägna i flera olika länder ca 9 miljoner dollar sammanlagt.

Men han tog tag i situationen, gjorde ett åtgärdsprogram för sig själv och vände det hela, nu är han åter igen en av Amerikas mest framgångsrika byggnadsentreprenörer. Donald Trump lär pengarna gå honom åt huvudet, hans liv raserades av pengarna, men han fick en andra chans som alla kanske inte får. Han spenderar nu sina pengar med mer förnuft och använder sina pengar för att hjälpa de som är mindre lyckligt lottade. Nu lever han väldigt strikt och han lärde sig en läxa, nu vet han vad pengar är värda. Något som väldigt många som blir rika lite för snabbt inte vet. Eliten i samhället förlorar nog ofta perspektivet och värderingarna som vanliga medelinkomsttagare har. I tidningen Metro skriver den 16 april år 1999, Åsa Erlandson en artikel vid namn Girighet är en ständig källa till förakt. I den uttalar sig Thomas Brytting, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, på följande sätt: ”Risken är att den här eliten tappar kontakten med våra värderingar. För dem är en miljon ingenting, för oss innebär det ett helt nytt liv”. Detta är nog väldigt sant, de som har pengar vet inte vad värdet är tillslut, vilket är otroligt farligt.

Visst finns det rika människor som lever ett ”normalt” liv, trots stora tillgångar. En sådan person är Ingvar Kamprad, han lever inte överdrivet. Han lever precis som om han tjänade som en vanlig svensk medelinkomsttagare, han letar efter det billigaste och letar efter rabatter. Om detta är något som han gör för att han är allmänt snål eller om det är något han för att han vet hur lät pengarna kan ta slut, hur lät ett liv i lyx kan bli ett tragiskt liv på gatan, det vet inte jag. Men att han har kontroll på sina pengar är bra, för det finns alldeles för många som inte uppskattar sina tillgångar, det är synd att det finns sådana människor.

Sedan finns det dem som blir giriga, de som inte vill dela med sig över huvud taget, bara ha mer och mer. För har man en gång smakat den sötma som rikedom ger, vill man självfallet ha mer. Detta skulle man kunna kalle en sjukdom, ett ha begär. I tidskriften Etc, skriver i april år 1999, Dan Josefsson en artikel vid namn De rika är sjuka, där han berättar om hur rikedom kan bli en sjukdom. Han skriver: ”Jessie O´Neill är den amerikanska terapeuten som uppfann diagnosen ”affluenza”, ett begär efter pengar och rikedom. Den som drabbas av detta lever ofta sitt liv i känslomässig misär utan djupare mänskliga kontakter ens med den egna familjen, och hela tiden omgiven av ett ständigt växande materiellt överflöd.” Han fortsätter: ”Enligt Jessie O´Neill lider de allra flesta av USAs verkligt rika människor av den här störningen.” Det som tas upp är hur pengar kan göra en sjuk, vilket tydligen är väldigt vanligt bland USAs rika människor. Frågan är om det inte är precis lika vanligt bland Sveriges rika människor? Jag tror det.

Nu är ju frågan om jag, som nu har läst och vet om dessa faror med pengar vill bli rik? Klart jag vill det, för jag som många andra känner precis likadant. Inte skulle vi tappa greppet, men tyvärr sker det nog omedvetet, men förhoppningsvis så klarar man trycket som läggs på en i och med det att man har mycket pengar. För visst skulle livet bli mycket enklare i ett avseende, men mycket svårare i ett annat… Är det värt det? Jag vet inte…

//Fredrik


De bortskämda ungdomarna hotar Sveriges framtid - föränding behövs!

KRÖNIKA. Svenska ungdomars bortskämdhet hotar vår framtid. Så är det. Ingen idé att ljuga om det eller dölja detta. Vi vet alla att Sverige största konkurrenskraft är att svenskarna är välutbildade.
Hur länge kommer vi kunna vara konkurrenskraftiga?
Inte särskilt länge till.
Svenska ungdomar vill inte utbilda sig. Det finns ingen motivation hos Sveriges ungdomar längre, de har allt…
Skolan är något dåligt. I ungars ögon.
Fråga en unge vad den tycker om skolan, då får du i 90 % (detta är jag som gissar) av fallen svaret att skolan är det värsta de vet.
Varför? Därför skolan tar en massa tid! Tid som kan spenderas på något roligare istället, på något då de inte måste anstränga sig särskilt mycket.
I Sverige skolkas det nästan mest i världen. För ungarna vill inte vara i skolan, de vill spela dator, fika och göra annat istället.
De har inget mål med skolan, de känner bara att skolan är något besvärligt som man lider sig igenom. De har ingen motivation att gå i skolan, inget mål med den.
Deras föräldrar köper dem allt som de vill ha. I dagens bortskämda Sverige där nästan varje hushåll innehar en dator.
Svenska ungdomar är bortskämda, de har redan allt.
Speciellt under uppväxten, visst vill en unge mycket hellre spendera tid framför ”sitt” X-box eller ”sin” dator – som deras föräldrar betalat för - istället för att spendera tiden i en skola där man endast får skriva, läsa och räkna…
Vems fel är detta?
Föräldrarnas?
Ungarnas?
Skolans?
Vems?
Det är allas fel.
Det är föräldrarna som skämmer bort sina ungar, det är ungarna som inte fattar att de måste skaffa sig ett jobb i framtiden, för att få jobb behöver man vara utbildad. Detta inser ofta inte ungar eftersom att deras föräldrar förser dem med så väl kläder som saker. Det är även skolan som tar upp för mycket tid i en unges liv.
Läxor. Varför finns läxor?
Från början var läxor något man gjorde om man missat något, för att komma ikapp de andra eller också var det ett straff. Idag är läxor något som ALLA får. Det SKA vara läxor i dagens skola.
Läxorna tränger in i ungarnas fritid.
Som skolelev vill man slippa skola hemma. Det gör man inte. Varje vecka har man med sig massor med jobb hem.
Klart skolan blir en ”fiende” om den inkräktar på ens privatliv.
Avskaffa läxor!
Ge barn och ungdomar deras fritid tillbaka. Detta skulle göra att de slapp känna att skolan är något jobbigt. Att skolan kväver dem och finns där hela tiden.
Skolkningen skulle minska, om man som elev visste att ens fritid var fritid. När man slutar för dagen behöver man inte tänka mer på skolan. Detta skulle skapa gynnsammare förutsättningar för, fler skulle komma tillbaka till skolan dagen därpå.
Att faktiskt få en fritid att göra allt det som man måste skolka för att få tid att göra.
Väldigt elementärt.
Självfallet är inte läxor den ensamma orsaken till att svenska ungdomar underpresterar och skolkar från skolan. Det skulle vara lite väl naivt att tro det.
Rent utsagt korkat!
Vi måste även göra om skolan som institution i det svenska samhället. Vad behöver vi kunna och vad behöver vi inte kunna. Skolan måste sålla i allt som vi ska lär oss.
Behöver vi kunna sy?
Behöver vi kunna alla Asiens städer i dagens samhälle?
Svaret är nej.
I dagens samhälle behöver vi enbart lära oss att söka reda på den här informationen. Varför ta upp en massa hjärnkapacitet på att lära sig sådant som vi knappast kommer att behöva använda oss av i det samhället vi lever i? Idag kan alla söka reda på information via Internet. Skolan behöver anpassas till det samhället vi lever i. Lär eleverna det som de behöver veta för att klara sig i samhället.
Vi är i 2000-talet. Skolan är fortfarande i 1900-talet, kring 1984 kanske. Förnyelse och anpassning behövs. Skolan måste anpassa sig.
För i grund och botten har de allra flesta ungar en positiv inställning till skolan från början, den är ju rolig. De lär sig varje dag nya intressanta saker. De träffar kompisar.
Skolan är en mötesplats människor emellan och utbytesplats av information.
Att enbart klaga på skolan är fel, vi måste även titta kritiskt på ungarna. Deras bortskämdhet förstör även den skolans roll. Dagens ungdomar vill inte anstränga sig, i skolan måste man göra det. De vill egentligen få allt serverat på ett silverfat. Som allt annat de har fått av sina föräldrar under sin uppväxt. 
Kläder, spel, leksaker och pengar.
Ungar klagar i onödan!
Maten i skolan är under all kritik, men inte är den så dålig så att det rättfärdigar att man inte äter över huvudtaget. Så dålig är den inte, det är ungars bortskämdhet som talar där. Det smakar inte som hemma, säger de.
Klart den inte gör!
Den kan INTE smaka som hemma… Men svält inte er själva bara för att den inte håller top kvalité. Ni får i alla fall mat, i andra länder får man inte ens mat i skolan…
Men visst måste maten förbättras. Att interner på Sveriges alla fängelser får bättre mat är skandal.
Barn och ungdomar borde prioriteras framför fängelsekunder. Plocka pengar från deras matbudget och lägg den på skolmaten så dess standard kan öka.
Men trots att skolmaten håller ganska dålig klass köper jag inte att man inte äter över huvudtaget, då är det något fel på människan om den avstår föda för att den inte passar, för att det är fisk och inte en köttbit.
Att flest barn och ungdomar äter då det serveras pizza och hamburgare är inte bra, fetman breder ut sig hos våra bortskämda svenska ungdomar. Att minst antal elever äter då det serveras fisk är inte heller bra. Vad är det för fel på fisk?! Bortskämdheten talar igen. Fisk anses som dålig mat.
Det är synd. Fisk är bra. Fisk är nyttigt.
Låt oss summera detta nu.
Den svenska skolan skulle bli bättre om man plockar bort läxor, lägger mer pengar på den, om elever inte var jävligt bortskämda och om skolan omprioriterar vad eleverna ska lära sig.
Det gäller att ändra ungars mentalitet när det gäller skolan och de gäller ändra lärares mentalitet när det gäller deras roll i skolan. En lärare måste anstränga sig och få med eleverna på vad den gör, den kan inte bara läsa ur en bok och sedan kräva att eleverna ska klara ett prov.
Då är en lärare helt fel ute!
Läraren måste engagera sig, göra saker som illustrerar och visar. Just nu sker en generationsväxling i skolan, de äldre försvinner och nya tar över. Detta är positivt, för nya lärare har en modernare och mer dagsaktuell syn på skolan och lärande…
I hopp om en förändring vad gäller den mentalitet som ungdomar har när det gäller skolan och dess syfte, samt en förändring av skolan i sig avslutar jag nu denna krönika. Hoppas den har lyft lite ögonbryn och kanske fått just DIG att reagera och tänka efter.
Hoppas Sverige kommer kunna fortsätta stoltsera med en av världens bästa skolor och några av världens mest välutbildade människor. 
Visst vill vi vara välutbildade?
”Be cool, stay in school” är kanske det lamaste jag hört, men det stämmer. Tänk efter, vad har inte skolan gett DIG? Kompisar, du kan läsa, du kan skriva, du kan för fan massor med saker som förenklar ditt liv. Se skolan som något positivt, kanske är den jobbig, kanske tär den på dig. Men ta dig igenom den, det kommer du inte ångra i framtiden. Det lovar jag.
Jag kanske har fel... men hoppas att jag inte har det...

//Fredrik

Det våras i vårt avlånga rike... Vår is the shit!

KRÖNIKA. Det våras i vårt avlånga rike, som allt som oftast kalls Sverige. Det har låtit vänta på sig länge, kanske dröjer det lite till innan våren kommer på riktigt. Men den känns som att den är på väg, det är ljusare, det är varmare och det är mindre snö på gatorna.
Sommartiden ska justeras in.
Klockan ska flyttas en timma framåt.
Vi ser FRAM emot sommaren. Alltså en timma framåt.
Mycket, mycket enkelt.
Faktiskt.
Att flytta klockan bakåt skulle innebära att vi skjuter oss helt i ofas med tidszonerna...
Man kan fråga sig hur de påverkas av våra sommar/vintertids fasoner?
Det fungerar i alla fall.
Det är vår.
Slutspel i hockey.
Färjestad utgår som segrare av rubbet. Inget annat är plausibelt. Faktiskt.
Jag sitter här och lyssnar på Magnus Ugglas lysande låt "Trubaduren". Man mår helt enkelt prima av den.
Trubadur.
Jag ämnar bli en sådan.
Vilken frihet.
Sedan kan man som Winnerbäck eller om du nu vill Lundell, sitta i en stuga vid en sjö eller vid ett hav och pilla ihop små låtar som man hyser hopp om att svenskarna ska uppskatta och slå in högst på Trackslistan.
Fast det håller man käft om.
Man är ju bara en enkel trubadur, inte fan bryr man sig om placeringar och pengar. Det handlar utåt sätt om musiken. Givetvis inifrån med, men det handlar även om pengar. Annars överlever man inte.
Eller så ska jag bli en författare och skriva ett litterärt verk. Även detta går att göra i en stuga vid en sjö eller vid ett hav.
Livet skulle vara idealisk.
Våren väcker många tankar. Våren...
Jag uppskattar våren. Inte mer än sommaren...
Men jag gillar den.

Snart fyller jag år.
Om ca: en månad.
Den 27 april, då är våren snart slut. "Mars, april har knopp i håret..." eller hur går den gamla visan som man sjöng varje musiklektion på så väl låg som mellan stadiet.
Musiklektionerna var träiga tyckte jag. 
Jag har aldrig vart musikalisk.
Inte heller lyssnat på musik.
Jag började inte intressera mig för musik förens så sent som i sjuan. Då jag var 13 år och för första gången hörde Bruce Springsteen framföra den fullkomligt geniala låten "Better Days".
Innan det var jag totalt ointresserad. Lyssnade på det som andra lyssnade på. Inga åsikter i ämnet.
Jag vet.
Springsteen nämns ofta.
men han är den artisten som betytt mest för mig.
Han och den låten.
Även om låten inte är hans bästa betyder den faktiskt mycket för mig. 
Våren får en att filosofera.
Snart börjar Fredrik och Filips nya program "Ett herrans liv".
I början på april.
Hoppas det blir intressant i Tv-rutan, lika intressant som på inspelningen.
Fredrik Wikingsson borde för övrigt göra en platta. Han kan spela gitarr så väl som sjunga.
Wikingsson är en smart man, väldigt intellektuell.
 Kanske en av de smartaste jag någonsin träffat.
Jag gillar honom. Han är ödmjuk, trevlig och vitsig.
Alltid positiv.
En hyvens kille.
Hammar är inte fy skam han heller. Men Wikingsson är den som jag har mest respekt för.
Just nu spelas Gyllene Tider. ”Flickan i en Cole Porter sång”. Detta kan vara ett tecken på längtan efter sommaren. Visst associerar man Gyllene Tider med sommar. Eller är det bara jag?
Hur som helst så är det vår nu.
Snart sommar.
Längtan dit är stor.
Men som sagt…
Nu är det vår.
Ska ta mig en vårpromenad (finns det något som heter ”vårpromenad”? Om inte, tycker jag att det borde finnas).
En behaglig och uppfriskande sådan.
Ta er en ni med, ut och andas in våren.
I alla fall den gnutta vår det faktiskt är...
Vår is i alla fall the shit.

//Fredrik

Stockholm, stan som har allt...

När man sitter på ett tåg och rullar in på Stockholm Central känns det nice. Det känns jävligt skönt. Trots att den är full med stressade människor och uteliggare som tar skydd där inne.
Det är Centralen.
Så är det på Centralen.

Att det är vinter och snöigt gör inget. Stockholm behåller sin charm. Även om den är vackrare på sommaren. Men det är alla städer...
Att gå där på Sthlms gator och mötas av Metro-människor och de som gör alla till metromänniskor - Metroutdelarna - är en syn för ögat.
- Ska du ha dig en Metro, frågar en Metroutdelare... som bryter på sitt hemspråk... (Det gör faktiskt alla Metroutdelare)
Väldigt Internationellt.
Känns som det.
Härligt med storstadsmentalitet. Även om de med utländskbrytning känns överrepresenterade på de där Metroutdelar jobben, som för övrigt är väldigt oglamorösa jobb.
- Ne, jag har en Aftonbladet, svarar jag. Som alltid, suger jag i mig det som good old "Bladet" skriver före alla andra tidningarna.
Får ett suckande till svar.
Jag skyndar mig till Björn Borg-butiken. Den har lite klass över sig. Klass och höga priser. Det är jag och några Lidingö-ungar där. Väldigt Stockholmskt, alltihoppa. De talar med deras speciella i-ljud.
Lidingö i:et.
Efter att ha - på ett väldigt Stockholmskt sätt -  införskaffat mig ett par Björn Borg-kalsonger lämnar jag butiken. Den och gruppen med Lidingö-ungar.
Nu känner man sig mer världsvan. Med en påse från BB-butiken i handen.
Nu känner man sig Stockholmsk.
Detta tills dess att man inser hur jävla långt ifrån Stockholmsk man är och tänker tillbaka på livet i Örebro.
Fast det förtränger jag. Nu är jag Stockholmare.
Jag ska agera 08. Inte nog med det en överklass 08:
Bästa sättet är att åka Taxi. (Anledningen är att jag - som de flesta andra från "landet" - inte riktigt förstår mig på tunnelbane- och busstrafiken i Sthlm som är en svårtolkad värld. Det är ju den orsaken som gör att jag går från att försöka agera 08 till överklass 08)
Tar en taxi från stationen till Filmhuset vid Gärdet. Betalar min taxiresa kontant och avnjuter sen det som Sthlms mediavärld bjuder på.
Filip och Fredrik.
Beställer en taxi för tillbakaresan mot centralen. Jag inser att jag är i Sthlm. En stor och internationell stad då min taxi står utanför within 3 minutes.
Coolt.
Betalar taxin och uttrycker mig så här:
- Det minsta jag har är en femhundring...
Där kände jag mig väldigt överklass 08:ig.  
Fast Sthlm är dyrt. Dyrt som stryk!!! Och lite skitigt.
Men jag bryr mig inte.
Jag älskar vår huvudstad.
Stockholm.
Allt som den erbjuder.
Plattan.
Gärdet.
Slottet.
Stureplan.
Djurgården (Inte laget).
Gröna Lund.
Globen.
Aftonbladet.
Allt!
Stockholm är vacker, på sitt eget lite efterblivna sätt. Fråga inte hur eller varför. Det bara är så.
En dag i Sthlm är grymt.
Jag bokar "sista minuten"-biljetter.
Sen bar det av hemmåt och sakta intog jag min vanliga 019 roll.
Back in Örebro.
Fast en sak är säker.
I´l be back.
Stockholm is the shit!

//Fredrik

Det där var Ett Herrans Liv, Fredrik och Filip...

Filip och Fredrik går ihop på scen, vinkar in i kameran och säger något i stil med: ”Hej då, vi ses igen nästa vecka”.
Allt gick snabbt.
De två timmarna och tjugo minuterarna flög förbi. Under dessa har jag alltså suttit och sett på inspelningen av Filip och Fredriks nyaste programidé.
”Ett herrans liv”.
Så heter det. Det är en remake av Lasse Holmqvists gamla åttiotalssuccé ”Här är ditt liv”, där han intervjuade en gäst. Hela grejen handlar om att de pratar om den här stjärnans liv. Som då förhoppningsvis – och rimligen - har haft ”ett herrans liv”.
Idag var det Tommy ”Kolanäsan” Körberg som gästade Studio 4 i Filmhuset i Stockholm. När man som publik kommer dit – ca: 30 minuter innan – får man instruktioner om hur allt går till. Det bjöds även kolsyrat vatten och små chipspåsar.
Väldigt professionellt. Väldigt SVT.
Fredrik och Filip springer fram och tillbaka som två skolpojkar på uppåttjack och hälsar glatt på alla.

studioNär vi sitter där, jag och de andra redan anlända publiken utanför studion i korridoren kommer det en skolklass indundrande.
En gymnasieklass. Tippar: År 1.
Fan.
Lugnet är brutet. Det blir högljutt och stökigt. De klagar på att de måste sitta i en studio och se på en ”jävla” inspelning. De undrar när de får sluta.
Jag blir förbannad. Inom mig.
Otacksamma skolungdomar.
För fan. Här ser skolan till så att de får uppleva hur en inspelning av ett TV-program går till och de bara klagar. Sen när man frågar (rent allmänt alltså) varför de inte gillar skolan är det för att den är ”tråkig”. Så att åka på inspelning av ett TV-program med Fredrik och Filip är tråkigt. Bara för att det tar lite tid?!
Bortskämda ungar.
Jag ignorerar dem. Starkt.
Nu kommer den trevliga studiotjejen och ber oss ta plats. Det är i en liten men ack så cool studio vi sätter oss. Det står stolar på rader när man kommer in och en ”scen” längst fram med ett bord och tre stolar på. Riktigt fin dekor.
Proffsig även den. SVT-proffsig
Nu kommer Filip in. Alla är spända. Alla utom ett gäng ungar, de sitter och tittar på en mobilskärm. Men de lägger snabbt ner detta när Filip tar till orda. Han förklarar att Fredrik är på toaletten och att han ska dra lite snabbt hur det går till.
När han är klar och har test kört oss på hur vi skrattar och applåderar kommer Fredrik in, tillsammans med Tommy Körberg. De hälsar glatt.
Vi i publiken hälsar tillbaka.

ThesetNu är det dags att börja och Filip, Fredrik och Tommy går ut för att sedan göra entré. Först får vi se på ett najzigt intro till programmet. Som är grymt bra gjort. Nu ”springer” F & F in och presenterar allt. Vi applåderar och är glada. Sen presenteras Tommy med en video, där de låtsas råna honom… Allt är givetvis mycket uppgjort men kul ändå. Var efter Tommy ”Kolanäsan” Körberg kommer in och tar emot våra applåder.
Nu börjar allt, de tar plats och börjar med att fråga ut Körberg om lite bilder och händelser. De tar bland annat upp; Ugglas låt rad om Körberg, Körbergs ”hippieperiod” och hans problem med droger och alkohol, även hans fängelsetid diskuteras.
Att Tommy är en man som upplevt ett riktigt händelserikt liv kan vi alla konstatera efteråt.
Under programmets gång dyker det in små inslag av ”sketcher” med Tommy, för att sätta lite humor i allt.
De är riktigt roliga.
Bland annat kör de leken ”Radiostyrd” – som ni kanske minns från ”Ursäkta röran (Vi bygger om)” – där Tommy och hans son, Anton Körberg (som för övrigt satt bredvid mig) är utklädda till poliser som styrs av Filip och Fredrik. De får kommandon som de ska utföra, genom en mobiltelefon, bland annat ska de arrestera en man för att han bär stickad mössa.
Dessa inslag är extremt roliga.

filmhusetTiden rinner på och vi får reda på mycket juicey stuff om Tommy och hans liv. Intressant, roligt och beundransvärt är vad hans liv är. Fredrik och Filip, samt Körberg själv skojade friskt och drog skämt som vi alla skrattade åt – men bara en del av publiken fattade dem. Resten skrattade för att vi andra gjorde det. Vissa skrattade när de inte borde ha skrattat.
Det stör mig…
Men jag överlever. För de timmarna som jag spenderade i Studio 4 på Filmhusit i Stockholm var några av mina mest välspenderade timmar.
Mycket roligt.
Tommy avslutade med att framföra en Ron Sexsmith låt helt brilliant. Det ska även tilläggas att Filip och Fredrik framförde en låt till Tommys ära, fast detta långt mycket tidigare i programmet. Varefter de frågar Tommy vem som sjunger bäst.
Tommy har svårt att svara.
Men efter en liten diskussion och påtryckningar från Fredrik och Filips sida om att han måste säga, säger han Fredrik.
Detta firar Fredrik genom att snurra ett varv på stolen och ge Filip en ”In.-your-face”-blick. Filip hävdar dock att Tommys val berodde på att han sjöng fel när de framförde låten. Detta förnekades av Tommy och ansågs som högst orelevant av Fredrik.
Hur som helst.
När Tommy framfört sin låt kommer Fredrik och Filip upp på scen. Går ihop på scen, vinkar in i kameran och säger något i stil med: ”Hej då, vi ses igen nästa vecka”. Vi publiken donar ut en applåd och alla slappnar av. Killarna med kamerorna som flängt runt och filmat allt slappnar av och säger något i stil med ”That´s a rap, people”. Hela publikmassan strömmar ut - detta med tanke på att nästan 80 % var skolelever som ville hem och inte alls hade haft någon lust att sitta där i två och en halv timma.
Jag stannade kvar en stund.
Fick en pratstund med Filip och Fredrik, dessa två trevliga killar. Fredrik visste vem jag var. Vi har korresponderat via E-post ett tag..
Sedan i höstats tror jag närmare bestämt.
Han var lika glad som i breven. Vilket inte kom som någon överaskning... Han var even more amazing in real life.

Innan jag var tvungen att gå lyckades jag få till ett kort på oss. Där jag stod i mitten och hade armarna på de bådas axlar. Med stora leenden och konstiga frisyrer fastnade vi på bild. En bild som jag valde att vara nöjd med. Inga autografer för mig. En bild säger mer än tusen ord – och mer än två autografer.
Fredrik ber om ursäkt för att han är så "flipprig", men de måste skynda sig att göra i ordning för nästa gäst.
Han tackar mig och jag han.
Vi kommer överens om att höras via E-posten. Jag instämmer och försvinner iväg. Jag tar en  taxi från Filmhuset på Gärdet i Sthlm till nyss nämnda stads tågstation.
Jag åker hem. Nöjd och glad.
Med ett par kalsonger från Björn Borg-butiken, en Aftonbladet-penna (Frågade om jag kunde få den när jag på stationen fyllde i en tävling om Schlagerfestvialen som de hade. Jag fick den.) och en upplevelse som jag sent kommer glömma i bagaget.  
Thank you Stockholm, thank you Fredrik Wikingsson och Filip Hammar.
Ni kommer kunna se “Ett herrans liv” i Kanal 5, premiär i april. 
 
//Fredrik

Tidigare inlägg