Jag sitter ensam på balkongen ikväll. Med en kopp svart kaffe. Beskt.
Out of milk. Out of order? Nejdå, bara mjölk.
Solen går ner över taken samtidigt som en svag bris sveper över staden där jag växt upp.
Där jag än idag lever.
Där jag förmodligen kommer dö. Där jag vill dö.
Men nog om döden, för nu. Den tenderar att bli så tråkig. Istället fokuserar jag på här och nu.
This state of mind som jag befinner mig i nu.
Med Bossens röst ur högtalarna som sjunger "they can't hurt us now".
"Because the night" blir aldrig så bra som när den kommer från Bruce magiska stämband.
Att Cascada ens gav sig på den gör bara ont. Som att ta a good pice of meat and over grill it. Typ.
Sen att man efter Ullevi 2008 hörde personer som sa; "Coolt att han körde en Cascada-låt" är ju förkastligt. Jeeeze Louise. Det var så man ville gråta. Ignoranta människor som bara sveper med i vågen av att en världsartist kommer till stan. Och vill bara vara där för att det är vad "alla snacka om". The band wagon effect...
Men. Ofta får fel artister kredd för de mest brilljanta låtarna.
Det känns beskt. Som kaffet i min kopp.
Ibland är det låtarna som skrivs av fel artister och får i ett senare skede kredd därför att de framförs av "rätt" artister.
Det jämnar väl ut sig. Det man förlorar på gungorna drar man någonstans in på karusellen. Även om karuseller inte är lika populärt längre, inte i den tradionella runt-runt-runt-på-en-häst-som-går-upp-och-ned-bemärkelsen. Nu är det andra typer som gäller. Även om de gamla rävarna består. I alla fall de tidlösa. 
Som Michael Jackson, Abba, Bruce, Bob Dylan, U2, REM, Gyllene Tider... Ja de består. Trots att några av dem inte längre finns. Men så länge någon ung fastnar för dem så stannar de kvar en stund till. Och i vissa fall kan vi inte bara glömma bort dem, vissa har gjort djupare avtryck. Elvis, John Lennon och inte minst Michael Jackson.
Många förtjänade att uppskattas, andra kanske inte riktigt så mycket som de blev efter deras bortgångar. Ibland tenderar vi att höja av de mest bisarra till skyarna bara för att de dör. 
Vi ä känsliga för döden. Plötsligt ska alla hyllas och respekteras. 
Även här kommer the big band wagon-fenomenet in. Vi hylllar ibland ut i leda människor vi kanske inte ens vet vilka de är. Men vi borde veta och vi borde hylla bara för att "alla andra gör ju det". 
Sen har vi ju de som inte uppskattas och får den kredd de borde få förrän de faktiskt dör.
Så även där jämnar det väl ut sig.
Livet tenderar att göra det.
Går jag hem fem minuter tidigare en dag, så kommer det alltid en dag jag stannar kvar fem minuter extra.
Lite som karma. Det man ger ut, kommer också tillbaka till en. Förhoppningsvis in a good way.
Att jag får sitta här på min balkong och njuta av en fin kväll om än lite molnig, men ändock vacker, tror jag beror på att jag fått genomlida en mindre vacker kväll någon annan gång. Eller kanske kommer få genomlida en mindre vacker kväll i sinom tid.
Var tacksam för de goda stunder du får. För det du har.
Jag må ha beskt kaffe i min kopp ikväll. Imorgon kanske jag har en kopp bättre kaffe.
Och kanske med mjölk dessutom.
Men. Jag kommer dock snubbla över min egen tråd, då jag någonstans tror som Springsteen sjunger; "When it comes to luck you make your own". Man kan heller inte bara sitta och vänta på de goda, för då kommer det aldrig. you got to earn it, baby.
Alltså; tro inte på ett ord jag skriver. Om man ska tolka min text. Eller? Jag vet inte.
Bruce sjunger "you ain't a beauty, but hey you're alright". Och det är helt okej för mig. Det behöver inte vara vackert och storslaget jämn. Ibland finner man det bästa i det vanliga.. i det som är helt okej.
Vilket är så väl vackert som lite hemskt på samma gång. Men det mest ärliga. Såklart.
Och man är nog som mest ärlig mot sig själv när man sitter på en balkong, en sommarkväll i juli, med blicken full av fina intryck. Och strupen full av beskt och svart kaffe.
Det mixar så väl att man inte kan ogilla kaffet. Eller ogilla vad man ser.
En blå-gul flagga vajar i vinden. Ett land i sommarprakt. Och kris. På samma gång.
Det blir nog aldrig 100 procent vackert och bra. Men heller adlrig 100 procent dåligt och hemskt heller.
Vare sig det gäller kärlek eller bara vanlig vänskap. Som i sig kan vara en stark kärlek.
Eller kaffet du har i din kopp. 
Mitt kaffe har kallnat. Solen gick precis ned bakom hustaken, men jag fick några minuter kvällssol i alla fall. 
Jag fick några svälj varmt kaffe. 
Inte att förglömma, Springsteen sjunger fortfarande.
Och som han gör det. 
Han sjunger om olycklig kärlek, vänskap, hårt arbete, orättvisor, flykten från vad som varit och jakten på vad som komma skall eller förverkligandet av drömmen. Det är både hemskt och vackert på samma gång.
Vi kan alla känna igen oss. Tro att vi känner igen oss.
Utan att på något sätt sänka Bruce så använder han ovanligt många klichéer. Men han lyckas ju använda dem på ett sätt så att vi inte tänker på dem, utan istället sveps med. Det är en genialitet i sig.
Det finns få låtskrivare med den förmågan. Men de finns. Kanske har han gjort riktiga snedskott till låtar, men likväl har han försett världen med de mest vackra sånger vi kan tänka oss.
Ge och ta.
Utan att sätta fingret på vad jag egentligen vill ha sagt med denna text så tänker jag avrunda den.
För jag vet inte vad jag vill ha sagt. Måste vi veta det? Finns det något i texten ni håller med om?
Något ni känner igen er i? Eller inte alls?
Förmodligen. Men det spelar ingen roll.
Istället spelar jag den gravt underkskattade Springsteen-plattan "Tunnel of love". Kanske förtjänar den mer beröm än den får. Men å andra sidan, kanske får "The River" mer beröm än vad den borde.

One step up and two steps back... Ibland är det bara så.

Det behöver inte vara så illa.

At least you got to take one step up.