Så fort det finns en öppnad chipspåse i skafferiet som blivit kvar sen helgen så kan jag inte hålla mig. Jag liksom ställer mig vid skafferiet, tar påsen och sen börjas det.
Jag trycker näve efter näve chips, från påsen rakt in i käften.
Allt sker då ingen ser på. I smyg.
Jag trycker tills påsen nästan är slut. Varje gång.

Sen sköljer den över mig.

Skammen. 

Vilket är det ultimata namnet egentligen?

Bono O'Brien är ju tungt. Det finns studs i det!

Förslag på namn, tack! Spåna fritt!

I judge people, ska ni veta.
Jag dömer dem i min skalle. I det tysta.
Så fort någon säger eller gör fel.
Och jag skäms lite för att jag gör det...

I'm such a judgemental person...

Min mobil faller sönder. Batteriluckan lossnar i tid och otid.
Det är fruktansvärt irriterande.
Ibland kan jag inte ta emot MMS. Oftast räcker det med en omstart, ibland inte.

Här om kvällen ville den inte synka med datorn.

Jag orkar inte lämna in den. Det kommer innebära att vi måste vara ifrån varandra och det skulle jag aldrig klara av. Dessutom skulle det kosta en del kronor.

Den är på väg mot pension känns det som. Den gör fortfarande jobbet, men inte alls med samma takt och skärpa som då den avr nyutexaminerad och hungrig på minsta lilla knapptryckning.

Den förbereder sig för att hamna i en låda. På att bli ersatt.
Den märker säker redan nu att jag sneglar på andra, yngre, nyare och fräshare modeller.

Vår relation går på sista versen.

Men nog fan älskar jag den. Min mobil.

Det har vart den och jag. I vått och torrt. Den ahr tappats och den har knappats oändliga gånger under det här året som jag haft den. Hade inte klarat mig utan den, så känns det i alla fall nu. I skrivande stund.

Men vi ska klara oss bindningstiden ut. Jag och min Sony Ericsson k610i.

Det svär vi på.

Let us die young or let us live forever

We don't have the power but we never say never

Sitting in a sandpit, life is a short trip

The music's for the sad men


En riktigt vacker vers från Alphavilles underbara låt Forever Young. En låt som jag fullkomligt älskar från tårna ända ut i fingerspetsarna. Varje gång jag hör Marian Gold's /minns inte hans riktiga namn) stämma sjunga "Let's dance in style, let's dance for a while" så njuter jag. Det är så vackert så det knappt går att sätta ord på det.
Att dansa i stil. Samtidigt som man låter heaven wait. Det finns så mycket mer att göra. Så mycket mer att se. Sen när de sjunger strofen "Let us die young or let us live forever" känns allt så slående.
Det är antingen eller.
Ska vi leva så ska vi leva för evigt, annars kan man lika gärna dö ung.
Och det finns något vackert i det.

Forever young, I want to be forever young

Do you really want to live forever, forever and ever

Forever young, I want to be forever young

Do you really want to live forever? Forever young

Och när refrängen dyker upp så kan jag inte göra annat än att blunda och lyssna.
Bara låta orden sjunka in.
Att vara för evigt ung.
Det som sägs vara den bästa tiden i livet. Man är oövervinnerlig och kan göra allt och har hela livet framför sig. Utan en tanke på ålderdomshem, rullatorer och pension.

Det känns så vackert att kunna vara ung och blind för åldern. För hur den varje år förändrar oss så väl som människor som vårt yttre.
Men någonstans tror jag att man alltid kommer vara för evigt ung. I alla fall om man om hittar den rätta. Så spelar inte det yttre någon roll.
Man är vacker i den andras ögon ändå.
Man är båda två för evigt unga.
Precis som dagen man träffades.

Youth Group gjorde en cover-version av låten till tv-serien OC. Och det säger nästan allt. Vi vill vara unga. Vi vill vara OC-unga.

Jag tillhör nog det som kallas OC-generationen. Vi unga som har stora drömmar och mål och som vi vill förverkliga dem snabbt.
Vi är den bortskämda generationen. 
Som alltid fick det vi ville ha. Fast ändå inte. 
Vi är genrationen som fick och fortfarande får höra att vi ska vara tacksamma för allt. Vi är genrationen som ska inse hur bra vi har det jämfört med våra föräldrar och våra far- och morföräldrar. 

Vi är unga. Och med ögonen på målet högt där uppe. 
Vi är generationen som har bäst förutsättningar för ett bra liv.
Vi vill ha ett bra liv. Där vi kan vara evigt unga.

Ingrepp här och där. Vitare tänder och skönhetsprodukter.
En slappare och yngre lagd mentalitet. En mer "njut av livet".

En låt oss dansa i stil-menalitet.
Och.
Jag tycker det är sådär vackert av oss.
Evigt unga. Du och jag. Vi.
Det är vår generation i ett nötskal.

Och vi älskar det. Vi ska älska det.
Med all rätt.

Forever young, I want to be forever young .


Vi vill njuta av vad livet har att ge. Och vi är generationen som kan göra det.
Vi är generationen.
Den evigt unga generationen.

Tills vi dör.

 Jag satt på tåget hem igår och när vi kom fram till Örebro Södra (stationen innan Örebro Centralstation), så meddelade de att de skulle bli stående på Södra ett tag. Det hade inträffat en olycka en bit norr om Örebro. Detta vid en järnvägsövergång som ligger precis i den lilla delen av Örebro där jag bor.

Jag och alla andra som skulle till Centralen suckade. Vi jämrade oss. Vi muttrade över att tåget skulle bli stående i en halvtimma.

Vi var allämt sura för att SJ aldrig kunde få flyt på sina turer.

Dörför fick vi kliva av på Södra och gå sista biten. Jag går omvägen till bussen och åker hem. Väl hemma meddelas jag av vad som har hänt. Det är någon som har blivit påkörd vid järnvägsövergången. Personen hade gått längs med spåren en bit in...

Det var brandmän som spolade rent spåren från allt blod. Tydligen hade ett godståget kört över en människa som vandrade omkring på spåren. Det var lite olustigt allt det där. Hur de spolade bort människoblod från spåren.

Jag fick genast skuldkänslor eftersom att jag hade blivit så sur på tåget över att vi skulle bli försenade. Över att tåget stannat i 30 minuter så de kunde spola bort blodet från spåren.

Så jävla respektlöst av mig. Även om jag då inte visst detta så kände jag det ända in i märgen. Jag skämmdes över min brist på respekt. Gör det fortfarande.

Det var förmodligen självmord. En människa som av någon anledning tog livet av sig.

I tidnngarna (som oftast inte skriver om självmord pga etiska skäl) stod det olycka.

Det kan ha vart ett barn. Det kan ha vart en vuxen. Jag vet inte.

Det var skolstart nu i måndags här i Örebro, kanske var det en unge som inte orkade leva för att han/hon hade ett helvete i skolan. Kanske var det en människa som hade ett trasigt liv. Vart med om något hemskt och inte orkade leva.

Det får vi aldrig veta.

Men man slås av hur sorgligt det är. Om någon bara hade hjälpt personen hade detta säkerligen kunnat undvikas. Kanske hade man kunnat hjälpa personen.

Men inte då. Ingen såg.

Istället hände detta. En människa begick självmord för att han/hon mådde dåligt.

Det gör mig illa berörd.

Det mest olustiga är att jag förmodligen känner till personen som dog. Det är ofta så att man känner till alla som bor i samma lilla "förort" som man själv bor i, speciellt då vår är väldigt liten. Det är jävligt olustigt.

Som ni kanske vet så jobbar jag "på" järnvägen. Bokar ju tågtransporter. Därför får vi i mejlkorgen små meddelanden om alla eventuell störningar i trafiken.

Imorse när jag kollade inkorgen låg det där.

Ett mejl där det stod att olyckan skett. Det var en "störning" i traffiken. Ett så kallat "Störningsmejl".

Jag stirrade på mejlet rätt länge imorse. Och insåg hur sjukt jäkla stört det var. En person begår självmord. Och vi får ett mejl om det där det står;

"Störingsmeddelande; trafikstopp på grund av olycka norr om Örebro. Meddela berörda kunder. Följande åtgärder har vidtagits..." osv...

Företaget förlorar pengar.

Men någon annan förlorar en bror, syster, mamma, pappa eller bästa kompis kanske.... 

En lokförare får förmodligen sitt liv förstört.

Men enligt mejlet är det bara en störning i frafiken.
En simpel störning i trafiken.
Det är vad det var.

Och skuldkänslorna sköjer över en...

Fy fan.

Det finns en sak jag tycker är väldigt intressant, rogivande och framförallt underhållande. Det är då man en fin sommardag tar en enkel promenad genom stan och bara är. Köper sig en nytryckt tidning, förslagsvis Aftonbladet samt en kaffe (med mjölk). Sen går man och sätter sig någonstans vid ett torg på en bänk och bara njuter.

Solen lyser och värmer på en och man känner hur man sakta får en skaplig bonnbränna, samtidigt som man surplar i sig lite kaffe och vänder upp Bladet. Strosar med ögonen genoma rtiklarna. Läser om vädret; hur varmt det ska bli kommande helg, men att efter det ja då jävlar ska det regna.

Så muttrar man lite för sig själv åt det. Istället för att glädjas åt allt det fina vädret.

Det är artiklar om den senaste händelsen; ett mord, en kidnappning eller rånarliga. Och lite ströartiklar om värdelöst vetande.

Man känner hur deprimerad man blir av tidingar, då det som står bara handlar om hemskheter, eller om Lindsay Lohans senaste nip-slip eller fyllekörning. Men man läser vidare och tittar upp mellan artiklarna på människorna runt omkring en.

De är alla på väg någonstans. De har alla ett mål de ska till. Så väl stora som små mål.

Det är faschinerande.

Det ringlar en liten glasskö full med ungar och föräldrar. Barnen beställer det största. Man riktigt ser hur ögonen tindrar som på julafton då de små liven får sina glassar. Sånt är intressant. För man vet att tio minuter senare så får pappa äta upp mer än halva glassen som är kvar.

Man surplar lite kaffe till och kikar på vad krönikören tyckte om allsången. Anders får höga betyg, nästan varje gång. Han är en älskad man, den där Anders. Tänk att de hittade en efterträdare till Lasse som azlade manteln så fort. Helt otroligt.

Två mammor med varsin barnvagn kommer framskridandes och ivrigt disskuterandes om vilka blöjor, barnmatsburkar och klädbutiker som är bäst. De är med stor sannolikget på väg mot ett café. För att njuta av sin mammaledighet.

Vid busshållsplasten står människor och väntar. De pratar inte med varandra. De står bara där. Förutom EN som sitter på bänken, ena hörnet av bänken dvs. Ingen annan sätter sig på bänken då någon annan sitter där. Man kan riktigt se det typiskt svenska; jag vill inte stöta mig med hans inegritet.

Ett leende smiter fram på ens läppar.

Och i samma stund kommer ett gäng på fyra killar dragandes. Tre som tar lite ledningen och en som släntrar lite. Varav en av de tre främre pratar högt och markerande mot de andra. Man kan riktigt se att han tror sig, samtidigt som de andra killarna håller med. Utan att ens ifrågasätta vad han säger, hur tvivelaktigt det än låter.

En klunk kaffe till.

På tv:bn går bara repriser konstaterar man då man läser tablån i tidningen. Repriser av gamla serier, vars avsnitt och rollkaraktärer man glömt. 

En bit bort skriker en unge att han SKA ha den senaste leksaken och mamman försöker uppgivet förklara att han inte kan få den. Det blir mer och mer irriterat från båda sidor, fast på två helt olika sätt.

Sånt är intressant. 

En gamal dam vandrar över torget med sin rullator och Ica-kasse fylld med varor och annat krimskrams till billiga priser. Man ser hur hon tar en liten omväg för att undvika killgänget som apsserar förbi.

Vid slutet av torget går det en tjej och en kille med händerna i varandras och småpratar och ler.

Från Mc Donald's flyter det in och ut flera hundra människor. Som man vet är mätta, men kommer bli hungriga om en timma sen igen.

Sväljer det sista kaffet.

Ögonen fortsätter registrra alla människor som myllrar över stan, nya ansikten hela tiden och nya blickar som letar sig från folks ansikten på allt och alla.

Där sitter man bakom sina solglasögonen och bara tar in folk.

Det är gratis underhållning. På hög nivå och mycket mera riktigt än tv.

Kaffemuggen slänger man i en papperskorg i närheten, sen rullar man ihop sin tidning och går vidare.

Mot ett nytt mål. Full med intryck från dagens alla iaktagelser.

Helt underbart.