Sitter här och äter godis. Ni vet det där röda gelégodiset täkt med socker. Ni vet dom där som är goda. Men om man äter för många vill man spy. Ni vet dom heter geléhallon. När jag var liten (6 år kanske) fick jag sådana hos farmor och farfar. Så här gick det till:

Jag: Har ni inget godis hemma?
Farmor: Jo, jag köpte faktiskt hem lite bara för din skull.
Jag: Gjorde du?
Farmor: Ja, här (Räcker över en påse geléhallon)
Jag: Tack.
Farfar: Nämen fick du en påse med jungfrubröst?
Jag: Va?
Farfar: Ja, du fick ju en påse jungfrubröst av farmor.
Jag: Jungfrubröst?! Näää vad säger du farfar, de heter ju geléhallon din toker!
Farfar: Jasså gör de, vad bra att du berättade det för mig då. Vad tokigt det hade vart annars...
Jag: Jaaa, så här tokigt (Visar ett avstånd med händerna utsträckta i luften...)

Så här i efterhan vet ju jag att de faktiskt kallades jungfrubröst förr. Men jag tycker fortfarande det är lite kul hur jag reagerade på att jag visste något som - jag trodde att - min farfar inte visste. Nu vet jag ju att han alltid har vetat att det också heter geléhallon. Men att han gjorde som de flesta vuxna när ett barn berättar något, lät förvånad och imponerad över vad jag kunde.

//Fredrik