11.

Det är en onsdagseftermiddag i maj. Regnet har precis upphört och det doftar som asfalt gör efter regn. Ur snäckorna ljuder den lugna och inspirerande Tomas Andersson-Wij. Han sjunger om livet. Det är vackert.
Ovanför huvudet spricker det grå täcket upp och skinnkräftans bästa vän kastar sakta sitt ljus ner mot taken och vidare över den gula och lite lätt slitna fasaden. Ner över gatstenens annars kalla och gråa yta. I samma ögonblick gör sig den behagliga vårvärmen sig påminnd.
En kille tar av sig sin jacka och slänger den över axeln. De tre tjejerna som sitter på den midjehöga stenmuren vid busshållsplatsen tar unisont fram sina stora solglasögon. De fortsätter snacka och skratta fast nu med dolda ögon. Dolda uttryck och blickar.
I glasen speglas fågelbumerangen som svävar söderut, länges Drottninggatan...
Och vidare bort över kyrkans torn.
De förbipasserandes blickar som tidigare var begravda i den regnblöta marken under deras fötter kisar nu upp mot det befriande ljuset. 
De blå bussarna stannar och åker vidare. Ständigt med nya ansikten som stirrar ut bakom glasrutorna. Folk som ska gå in innan någon annan hunnit ut. Siffror som tar en dit man vill.
Eller kanske inte alls vill. Men måste. 
Samtidigt som gatan fortsätter leva sitt eget stormiga liv av fordon.
Cyklister och bussar som rusar fram förbi kvinnan på trottoaren som släpar på barn och matkassar. Små miniatyrmänniskor som vill göra allt annat än att följa efter sin mor. Hon tittar sig omkring. Ett öga på trafiken. Det andra på de som betyder mer än något annat för henne.
Sen korsar de gatan vid de vita sträcken.
Alla finns de där. Bara man tittar.
Stora. Små. Korta. Tjocka. Ljusa. Mörka. Glada. Tysta. Stressade. Lugna. Gamla. Och unga.
Blott ord som som beskriver inivider som ständigt är på väg. Av och på. Frammåt. Och kanske bakåt.
Ett myller av människor. På en gata. Under den värmande vårsolen.
Med egna liv, bekymmer och framgångar.
Likt en del av det stora spelet. Lotteriet vi kallar livet. 

Två bussar svänger in. Valet är inte enkelt.  Dags att ge sig av.
Lämna alla människor bakom sig.

Slutmålet står klart och tydligt i bussarnas framskyltar
Två nummer. Två destinationer. Men bara ett val.
På ett ögonblick. Fast det egentligen krävs en livstid.

När maskinen piper till och plastkortet dyker upp igen är valet gjort.

Var det rätt val?

Vi får se.

Tappat känslan?

Jag har inte bloggat något riktigt bra på... väldigt länge. Eller iaf inte något som jag själv tycker är särskilt bra.
Kanske har jag tappat "det". Ni vet det där lilla extra som gör en text liiiite bättre. Liiite mer givande att läsa.
Eller så kanske jag - sorgligt nog - aldrig har haft det där lilla extra.
De få gångerna jag trott att jag fått till det i en text så kanske det i själva verket bara har varit ren fiktion i min hjärna. Att jag själv diktat upp för mig själv att en text vart bra.

Jag vet inte.

Förhoppningsvis är det inte det sistnämnda, utan snarare att jag tappat känslan i mitt skrivande. Vilket i sig är jävligt illa. Men ändå inte lika illa som att aldrig ha haft det, givetvis.

Hur som helst. Känns jävligt jobbigt att jag inte kunnat skriva något bra på ett tag (läs: sviiiiinlång tid).

Ne. Bit ihop. It will come to me. Det måste det.
Men. Det är sent. Folk sover.
Det borde jag med.

God natt.


En Svensson-kärlek.

Det är 2002.
Anders Svensson slår in en frispark mot Argentina i VM.
Min kärlek till fotbollen är född.

Tack.

Eva och Adam - Mellanstadieproblemen är de lättsvåraste.

Eva och Adam på ettan just nu.
Oh, the memories...Mellanstadiet all over again. Det var tider det.

Så enkla bekymmer. Men ändå så svåra at the time, givetvis. Ens största bekymmer var om man skulle våga fråga chans och vad det är som för dagen serveras i skolbespisningen.

Men allt har väl sin tid gissar jag.

Mellanstadiet var en fin tid.


When they built you brother, they broke the mold

En legend har gått ur tiden. E Street Bands Danny Federici.

Sorg.

Vila i frid, Danny. Vila i frid.
Du får spela för Terry...

---

They built the Titanic to be one of a kind,
but many ships have ruled the seas
They built the Eiffel tower to stand alone,
but they could build another, if they pleased
The Taj Mahal, the pyramids of Egypt are unique, I suppose,
but when the built you brother, they broke the mold

The world is filled with many wonders
under the passing sun
But sometimes something comes along
and you know, it's for sure the only one
The Mona Lisa, the David, the Sistine Chapel,
Jesus, Mary and Joe
and when they built you brother, they broke the mold

When they built you brother
they turned this dust to gold
When they built you brother
they broke the mold

They say you can't take it with you
but I think that they're wrong
All I know's I woke up this morning
and something big was gone
Gone in to that dark ether
Where you're still young n' hard and cold
Just like when they built you brother
and broke the mold

Now your death is upon us
And we'll return your ashes to the Earth
And I know you'll take comfort in knowin'
You've been roundly blessed and cursed
But love is a power
Greater than death
Just like the songs and stories told
And when she built you brother
She broke the mold

A bad attitude is a power stronger than death
Alive n' burnin' or stone cold
And when they built you Danny...


Hmm... Ett inlägg av en manlig (nåja) bloggare!

Varför envisas medierna med hela tiden betona att det var två kvinnliga förhörare från rikskriminalen? Vad spelar det för roll att de var kvinnliga? Hade det vart två män hade man inte sagta tt det var män. Mycket märkligt.

image156
Utdrag ur en stor svensk kvällstidning, ofta kallad "Bladet". Artikeln är skriven av en kvinnlig journalist.

En tyst minut för Engla...

...

Bara för att vi växt upp med en viss världsbild så behöver den inte vara den självklara för alla...





 

PR- och informationsprogrammet.

Kanske man skulle haka på...

Känns fräsht.

I en rund arena kallad manege

Satt på bussen hem förut idag och slängde några blickar utanför bussfönstret. Där satt en affisch på en stolpe som upplyste betraktaren om att Cirkus Wictoria skulle anlända till stan. En cirkus alltså. Där ser man... Trodde att cirkusarna hade dött ut för länge sen. Helt ärligt, det finns inget med en cirkus som ens är det minsta kul.

Jag minns då jag var liten och vi skulle på cirkus. Alla verkade tycka att cirkusar var jätteroliga att besöka. En helt oförtjänt hype skulle det visa sig.
Jag minns att jag aldrig vart så besviken i hela mitt liv som efter det där cirkusbesöket. Och att min rädsla för clowner hade rotat sig ännu djupare i mitt sinne.

Så när jag såg skylten idag rycktes jag med ens tillbaka till den där stunden i cirkustältet. Där allt jag såg var något som påminnde om djurplågeri light. Och två clowner som inte alls var någe roliga, till skillnad från vad allas skratt försökte förmedla. Jag ville bara gå hem.Kunde för mitt liv inte förstå varför alla ville gå på cirkus.

Jag var kort sagt traumatiserad efter besöket. Och lovade mig själv att aldrig ta med mina eventuellt framtida barn på cirkus. Någonsin.

Det var skönt när bussen började rulla igen och skylten lämnade mitt blickfång. Tillbaka i nuet. Och allt som har med cirkusar att göra försvann långt bak i minnet igen.

Jag förstår än idag inte varför folk vill gå på cirkus. Men det är mycket man inte förstår här livet.


Fattas.

Just nu fattas något i mitt liv. Och jag har en svag känsla om vad det kan tänkas vara.

Och om den stämmer... Ja.. Well, I'm screwed, kort sagt.

Fan


New York City Serenade...

Ni förstår säker inte vidden av den excitment som jag känner inför resan till New York. Just nu är det New York som dominerar i mitt huvud 24/7. Och något säger mig att det kommer fortsätta vara så ett jävla tag, för att uttrycka mig lite burdust. Ni förstår, jag har velat åka till USA sen jag var fem - New York i synnerhet sen jag var kanske elva. Jag blev så oerhört faschinerad över hela stadens uppbyggnad, med sitt briljanta rutnätsgatumönster med alla tvärhöga hus. Det hela framstod som magiskt för mig - och gör det fortfarande, givetvis.
Jag har sedan jag var en grabb älskat USA. Hela landet känns så oerhört tilltalande.
Det har vart som något taget ur sagorna, nästan. Något långt borta, fullkomligt out of reach för mig. Och aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva det själv, även om det har vart min dröm sen jag var mycket liten. För mig känns det därför helt galet overkligt att jag äntligen - ÄNTLIGEN!!! - ska få resa dit. Jag. Killen som växlat in sina sparade pengar till dollar så länge han kan minnas, enbart med tanke på den dagen han kanske skulle få åka dit, till USA.

Under hela min uppväxt har "alla" jag känt åkt dit, en efter en. Och de har bara behandlat resan till USA som en vanlig resa, likt en halvdassig sista minuten-charter till något nitlottshotel i utkanten av ett mer eller mindre känt slentrianspanskt charterresemål. Och min avundsjuka har vart through the rough varje gång dessa personer kommit hem och berättat om deras resa. Varje gång har jag suttit klistrat och låtit mina öron suga i sig varje ord de säger, med stora och tindrande ögon. Och irriterat mig på deras totala nochalans av vad de faktiskt fått uppleva.

Jag förstår om många av er kanske tycker jag är larvig, att jag kanske är naiv och inte ser det alternativa USA, landet bakom alla Hollywood-filmer och glamourösa framgångshistorier.
Jo, klart som fan jag ser allt det också. Men det handlar inte om det i det här fallet, inte heller om deras politiska riktning. Det handlar om mer än så. Det handlar om detaljerna, om den amerikanska kulturen och om det storslagna. Det är det som jag så in i helvete barnsligt älskar, det magiska. Det är vad det handlar om.

Jag vet att jag kommer gråta när vi flyger in över New York för att landa på JFK och dessutom vara världens lyckligaste människa på jorden i just den studen jag kliver av planet och tar mina första trevande steg på american soil. För att sedan bara ställa mig helt still och ta in mina första intryck då jag kliver utanför flygplatsen. 
Samtidigt som jag i sinnet vet att jag har en hel taxifärd till hotellet fylld av "titta där!!!" och små uttbrott av förtjusning över allt jag ser som är det minsta amerikanskt. 
Hela initsiala intrycket kommer vara så överväldigande att jag inte kommer kunna somna första kvällen. Bara ligga  där och nypa mig i armen för att se om det verkligen är verklighet, om det är sant att jag - lilla jag från Örebro - faktiskt befinner mig i USA, i New York. Under två veckors tid, som kommer fyllas av inhalerande av atmosfären och känslan av att vara i New York. Med vetskapen om att mitt liv kommer påverkas av besöket in the city that never sleeps.

Ja ni, jag vet att jag kommer älska - och njuta av - varje sekund jag är där. 

Och jag VET redan nu att jag kommer vilja åka tillbaka, redan innan planet ens lyft från JFK.


Banana pancakes and bubbly!

Herregud. Insåg nyss något. 

Skulle inte Jack Johnson och det nya stjärnskottet Colbie Caillat vara det ultimata musikparet?

Det är ju som klipta och skurna för varandra.

A life in stereo...

Alla hjärtans dag.

Allahjärtansdag.

Alla. Hjärtans. Dag.

Idag är det alla hjärtans dag. En dag för alla som lever i plural.

Vi som lever i singular har inte mycket att hämta från den här dagen. Inte mycket alls faktiskt.

På stan sprang folk runt med rosor (roser?) i tid och otid samtidigt som man kunde konstatera att roshandlarna säkrade sin thailandsresa till julen i och med den sanslösa summan pengar folk pumpar in i en av årets kommersiella temadagar.

Vi är suckers.

Eller inte vi. De är suckers. Alla som lever i stereo.

Eller också är jag bara avundsjuk. Vilket känns som den mest troliga förklaringen.

Det är nämligen dagar som denna som verkligen gör det kristallklart att man är singel. Ett finare ord för ensam. Såvida man inte är sådär överdriven och "gillar" att vara singel därför att man är så mycket "friare" då. I grund och botten vill man inte vara singel. Inte i längden. 

Alla hjärtans dag gör att den där ensamheten blir som mest påfrestande. Likt en trubbig kniv gnetar den sig djupare och djupare.

Men vi bryr oss inte. Eller jo. Men vi kväver den lite extra just idag.

Med geléhjärtan "Happy Valentines day"-sms till nära och kära. För att på något sätt kompensera för att man inte har en special someone att faktiskt ägna hela sin attention åt.

Ne. Ensamt ska det vara . A life in mono... iaf så länge man är singel.

Ett geléhjärta någon?

Göran Persson är ett föredöme!

Okej, nu ska jag blir lite allvarlig och snacka lite "politik". Nu upprörs folk av att Göran Persson nyttjar, det som i folkmunn kommit att kallas, "pigavdraget". Dvs Alliansregering införande av avdrag för hushållsnära tjänster.

Jag förstår inte varför folk blir upprörda egentligen. Dubbelmoral säger ni?

Kanske det.

Men han gör faktiskt inget olagligt. Han fuskar inte. Han gör allting öppet och ärlig och redovisar för skatteverket. Det Göran Persson gör är helt rätt. Om jag hade vart Göran Persson hade jag gjort samma sak. Även om jag också anser att "pigavdraget" är ett stort slöseri av skattepengar. Men när möjligheten finns ser jag ingen anledning tilla tt inte använda den. Så nu när Göran har möjligheten, varför inte? Så länge han följer de regler som gäller.

Hade det här vart en moderat hade detta aldrig skett. För den hade betalat en städare svart och skyfflat allt under bordet. Så jag vill snarare ge Göran en eloge för att han följer de regler som gäller.

Sen att han i valet gick ut och sa att han inte ansåg att det här avdraget skulle införas är en annan sak. Nu är jag inte så insatt, men jag är övertygad om att många människor har vart emot många av de sakerna som Sossarna infört, men ändå nyttjar dem. Så ja, ni kan lägga ner nu.

För övrigt underströk Göran att det här avdraget bara skulle vara för de som hade det gott ställt. Vilket Göran har. Och bör ha efter drygt tolv år som statsminister i Sverige. Så han bevisar ju bara sin teori, som visade sig stämma.

För finns möjligheten att få avdrag, så ska man ju ansöka om det.

Annat vore idioti.

Eller det kanske bara är de som röstade för det här införandet, dvs på Allianspartierna, som får nyttja det? Verkar ju som det.

Och när vi talar dubbelmoral så ska iaf inte moderater klaga, därför att det var moderaterna som anklagade vanligt folk för att fuska i tid och otid och gick till val på att stoppa fuskarna och sätta åt dem. Men som vi alla vet så visade det sig att det i själva verket var moderaterna själva som var de största fuskarna.

Men det mina barn är en annan historia.

För övrigt så är det mest roande med allt det här att de som blir mest upprörda är inte Sossar, utan det är de som röstade på högern. Det var ju det här ni ville? Eller?

Radio nowhere...

Jag tror fan jag skulle bli en lysande radiopratare! Jag borde jobba med radio.

Radio är mitt livs kall!

Nu; sova.

You make my day, every day!

Men det visste du ju redan...


1979 - 2008.

Har inte kunant släppa Heath Ledger's plötsliga bortgång.
En överdos är allt som behövs.

Sinnes.

Tankarna går till hans dotter.


A clown is a clown is a clown...

Alltså. Vem gillar egentligen clowner? Inte barn på sjukhus i alla fall om man ska tro detta.Saken är ju den att jag tror inga barn egentlign gillar clowner. Och vem fan kom på att de skulle vara roliga? De vållar ju snarare mer mardrömmar än skratt hos barn. Jag minns ju själv hur jävla rädd jag var för clowner.
Och. jag tror fan inte jag var ensam om det.
Faktum är att fler är nog rädda för clowner än vad de är som faktsitk uppskattar dem.

Vi borde avskaffa fenomenet clowner.

Ingen gillar dem.

Vän av ordning.

När en svensk blir sur eller upprörd över något så gör man inget själv, man vill att "nån" ska göra något. Och om man faktiskt gör något själv så skriver man en arg insändare.


Tidigare inlägg