Likt övriga bloggare så så har även mitt bloggande gått ned nu under sommartider. Det blir ju så lätt så. Det är varmt och skönt ute. Eller nja, det har väl egentligen vart rätt uselt väder här i Örebro senaste tiden... Men man har iaf inte samma blogglust som man har under vinterhalvåret. Så är det ju.

Men jag vet att ni som läser fortfarande kikar in i samma usträckning. Och jag försöker verkligen få inspirtation till att skriva något fyndigt, intressant och roligt.

Jag lovar.

I pity the fools! I really do... Alla som inte befann sig på Ullevi i lördags kväll missade något helt enormt. Ja, det går inte ens att beskriva faktiskt. Alla superlativ saknar tillräcklig kraft för att ens snudda vid vad jag - och övriga 58 619 personer - fick uppleva på lördagskvällen den 5e juli 2008.

Bruce gav oss mer än en konsert, han gav oss 3 timmar ren och skär njutning från första till sista tonen. Hela E Street Band hade enorm glöd igår. Inget kunde stoppa dem från att fullkomligt pumpa fram mästerverk efter mästerverk. Och med en glädje och intensitet som man bara kan förundras över.

Klockan var strax efter nio och Bossen entrar. Det går ett öronbedövande jubel genom publiken. Och med ens smäller han igång med "Night". En minst sagt välslipad och inte minst välplacerad öppningslåt. Och där och då förstod jag att det här var ingen vanlig kväll. Bara två av de tio första låtarna återfanns i set listen från kvällen innan. Tonerna är mer exakta och rena än någonsin. Och när vi som minst anade det så börjar det fantastiska tonerna från "Hungry Heart" ljuda. Exstas. Hela Ullevi exploderar, givetvis. När han sen väljer att följa upp den här kärleksklassikern med en perfekt version av "Summertime blues" och en storartat framförd "The Promised Land" så vill jag bara dyka ner i det enorma publikhavet nedanför mig. Nedanför Bruce. Jag vill stå där framme och ryckas med i tonerna, kärleken och magin som det är att stå vid scenkanten. Även om det ska sägas att vi på sittplats kokade av glädje vi med. Men still, ståplats är alltid ståplats.

E Street Band strålar av lycka. Och Bruce, han ser också lycklig ut. Stundtals står han och de andra på scen och bara skakar på huvdet åt det enorma gensvar de får från publiken. För det var det verkligen, gensvar då. Hela Ullevi sprudlade av glädje. Glädje till musiken. Till Bruce.

Och konserten trummar på i ett rasande vackert fyrverkeri.

När han "avslutar" med "Badlands" så så finner jag längre inga ord. Jag är inne i andra andningen. Allt känns helt sjukt jävla underbart bra.

Extranummren är ren magi.

Och när han kört den här turnens sedvanliga konerstextranummeravslutare "American Land" så finns det nog ingen som kan säga att de mått bättre. Det känns som att Bruce och bandet redan nu går på någon form av glädjeenergi med tanke det tempot de håller. Den irländska finalbomben slår ner som en komet och hela Ullevi skakar av eufori och glädje. När musiken lagt sig så står bruce där. Helt slut. Han ahr gett allt till en publik som älskar det. Och en publik som vill ha mer. En publik som älskar varenda ton han tar. Och bruce vet detta. Han älskar oss lika mycket tillbaka för detta.

Jag minns inte exakt... Jag var uppe bland molnen, men jag tror det var ungefär så här...

Bruce får se en "Twist And Shout"-skylt. Alternativt att någon skriker det till honom.. Hur som.. Bruce skrattar samtidigt som han och de andra i bandet visar att de är helt slut. De pustar och stönar. Med glimten i ögat, givetvis. Bruce tittar ut över en helt superladdad publik som vill få chansen att explodera en sista gång.

- We are not allowed to play this song, skriker Bruce, samtigt som han skrattar.

Gensvaret från publiken blir enormt.

- We can't play it. They have told us not to....

Vi vet alla att han retas med oss. Han skrattar och tittar på bandet som lyser av glädje. Och sen känns det som att de av ren och skär kärlek dundrar igång "Twist And Shout".

- Okey, this is the stadium breaker!, proklamerar Bruce, precis innan de ger oss sitt allt.

Ullevi bubblar tillslut över av eufori. Och hyllningarna från publiken vill inte dö ut när Bossen och ett slutkört E Street Band lämnar scenen.

Jag står och blundar en stund. Jag kan inte förstå att vad jag vart med om.

Det hela är... ja, just det; Magi!