Ny bild uppe till höger nu. Ber dock om ursäkt för att mitt hår ser helt vildvuxet ut... Jag ska försöka ta mig till en frisör som ska få förska fixa iordning någon frisyr. Hmm, man ser ju rätt koncentrerad ut, alternativt död ut på den, bilden då.

Men som sagt, ny bild. Titta och njut...

Eller något...

Här står jag nu. Eller står och står, jag sitter ned. Med en sommar kommande rusande mot mig. Mitt sista sommarlov var förra året, för i år är sommaren inget lov. Jag lämnar skolans värld och allt vad den innebär i samma stund som jag kommer kliva ut från Örebro slott, där jag kommer att ta studenten den 8 juni.

Det är med så väl lättnad som osäkerhet jag ser på det. Visst det är skönt att lämna tolv år av skola bakom mig. Att få göra något annat än att plugga. Visst har jag sökt universitet, men det innebär inte att jag kommer läsa vidare, även om jag antas. Fast det vet jag inte egentligen. Just nu så är sikten dålig om jag blickar förbi den 8 juni och ut över sommaren och hösten. Jag kan se små ljuspunkter, men ingen helhet.

Vilket är läskigt.

Det är som sagt en oviss framtid jag har framför mig. Jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra, eller vad jag kommer göra. En del av mig vill jobba, men då gällder det att man lyckas skaffa ett jobb. En annan del vill resa, men tyvärr är det inte gratis att resa. Att fly Sverige och ens liv här för att starta på ny kula i Australien kostar en del. Pengar jag inte har, jag har ingen rik pappa eller mamma som kan betala en resa till Australien för mig. Jag lever inget Lidingöliv. Om ni ursäktar uttrycket.

Nä, jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra i höst. Och det skrämmer mig faktiskt lite. Tidigare har man ändå vetat att man har skolan att gå till, vad har jag nu? Inget. Absolut ingenting. Vilken kontrast, i samma stund som man får "friheten" att göra vad man vill, så kommer en osäkerhet in i bilden. Allt är inte längre självklart. 

Jag kommer förhoppningsvis få ett sommarvikariat, där jag har praktiserat de senaste nio veckorna. Det skulle givetvis vara kanon. Få jobba lite, tjäna lite pengar och bara vara i sommar. I väntan på att mitt "riktiga" liv ska börja. När det nu är. Tolka nu inte detta som att jag har för avsikt att bara sitta på mitt arsle och tro att allt ska komma till mig, för det var inte så jag menade. Jag är fullt medveten om att man får inget här i livet gratis. Vilket är orsaken till att jag inte tänker lägga mig och vänta på att saker ska hända.

För den 8 juni tar jag till höger och svänger på motorvägen.
Mot livet.
Min framtiden.
In i dimman.

Sen är det bara att köra och jobba på. Det känns som att man inte kan göra så mycket mer och förhoppningsvis kanske den där tjocka dimmarn av ovishet börjar lätta, så det blir lite enklare och lite trevligare att köra.

Kanske kan man hitta något längs vägen då.
Det där jobbet man trivs med. Som man verkligen vill gå till.
Hon som kommer förgylla mitt liv, kanske står hon där lite länge fram vid vägkanten och pekar med tummen om lift.

Hon som man inte behöver göra sig till för, utan tar mig för den jag är.
Hon som jag kommer älska mer än något annat.
Hon som kommer följa med mig genom min resa.
Hon som jag kommer bli gammal och grå med.
Hon som kommer älska mig no matter what.
Hon jag kommer göra allt med. Vara osams med. Skratta med. Gråta med. Leva med.

Eller i alla fall hon som följer med mig en bit på resan och gör den lite lättare, än om så för en kort stund.

Kanske står hon där. Och liftar.

Förhoppningsvis vågar jag stanna och ge henne lift, släppa in henne i mitt liv. Och inte bara åka förbi på grund av osäkerhet eller dåligt självförtroende.

Kanske står det ingen alls där längs vägen. Som vill följa med mig. Inte heller det där jobbet som man hade kunnat stötta sig emot.

Utan vägen bara fortsätter i en dimma. Och sen tar den plötsligt slut, utan att jag uppnåt eller gjort något med livet.
Jag har ingen aniing. Det gör mig rädd.

Som fan.

Jag som alltid har haft full koll, som alltid vetat vad som ska ske och aldrig vart osäker på ngåot. Helt plötsligt så är jag osäker. Faller fritt.

Jag har ingen aning om framtiden.

Alla andra verkar ha full koll, de lever sina liv till synes utan bekymmer eller oroade tankar om framtiden. Så där står man, i studenmössa och försöker hitta något att ta sikte på. Något att börja bygga sitt liv på. 

Det där livet som jag väntar på ska börja. Vill ska börja.

Det är helg. Jag har fyllt år. Det var igår det, idag är en ny dag. Födelsedagar har för mig tappat sin charm sen man var en liten grabb och längtade galet mycket fram till ens födelsedag redan månader i förväg. De senaste fem åren har detta avtagit mer och mer. I år uppmärksammade jag knappt att jag fyllde år. Man kan säga att dagen kom och gick, som en vanlig dag. Fast med lite "grattis" och paket. Grejen är den att jag tänker inte ens på detta som om det är negativt att jag knappt bryr mig om min egen födelsedag. Jag snarare tycker det är skönt.

Bara jag som inte bryr mig märkvärt mycket om ens egen födelsedag?

Idag är jag lite trött efter att ha dansat och berusat mig igenom gårdagens senare timmar. Men det var givtvis absolut trevligt igår.

Kvällen peakade då vi var på dansgolvet och ALLA sjöng med i Uggla låten "kung i baren". Det är så jävla kul då alla kan en text, det blir sånt tryck på dansgolvet då.

Gött mos i alla fall, det blev en lyckad födelsedag.

Jaha, så blev man ett år äldre idag då.

Trevligt.

Äntligen klar med mitt projektarbete.

Lämnades nyss in via mejl.

Gött mos!

Det är mycket varmt här i Hallsberg just nu, undrar vad det är i Örebro...

Det känns som sommar i alla fall.

Har ni det varmt?

Seinfeld kan mycket möjligt vara världens genom tiderna bästa tv-serie.

Alla kategorier.

Vilket otroligt roligt program det är och finalen som var nu ikväll på Kanal 5 var genialt bra. Fredrik Wikingsson och Filip Hammar är genier, minst sagt.

Jag har dött av skratt hela kvällen känns det som.

Det var en så kallad brandövning här förut. Efter att den första chocken och dödsångesten av det - oväntat - tjutande brandlarmet lagt sig så började vi inse att det var en övning. Alla lugnar ner sig och tar sakta på sig jackor, ingen stress direkt. Vi promenerar ut i sakta gemak och någon vänder för att hämta cigaretterna så hon kan röka när vi ändå går ut.

Vilken inställning! Fatta att vi är körda den dagen det verkligen brinner. Brandövningar som sker för ofta tenderar att få lite "vargen och pojken"-effekt på människor.

Som tur är sitter jag nära så väl nödutgången, som släckarna.

Gött mos!

Förlåt, förlåt, förlåt. Jag har vart absolut urusel på att svara på era kommentarer. Vilket är under all kritik, givetvis. Jag har haft väldigt mycket att göra, men om det är en godtagbar ursäkt låter jag vara osagt.

Ska försöka svara på era fantastiska kommentarer ASAP...

Och snälla, kommentera gärna mera! Det uppskattas alltid.

Gud vad jag har gått och blivit snorig, så att säga.

Kan det vara en förkylning eller är det den förbannade allergin månne?

Det är läskigt då man pendlar.

Helt plötsligt, så här efter åtta veckor, så vet man i stort sett vart folk kliver på och av.
Speceillt då man börjar fundera på vad som har hänt när de inte infinner sig på bussen/tåget... Helt jävla galet är vad det är. Att lära sig känna igen folk sådär och vart de kliver på och av.

Det är lite läskigt.

Bara jag som lider av detta?

Idag är det torsdag. Och på torsdagar så är vi några som äter sopplunch här i vårt team på Green Cargo (där jag gör praktik, för er som inte visste det (Som om ni brydde er haha)). Det är i alla fall väldigt trevligt med sopplunch. Det är massa old people nere vid församlingshemmet som gör soppan.

Det kostar 35 riksdaler. Då ingår soppa, bröd , dryck och fika på det. Med möjlighet att ta om tills man är mätt.

Idag: Bondsoppa med ris. Spännande.

Jäklar vad min blogg var kass back in the days! Ta er en titt i arkivet ska ni få se. Man kan ju säga att syftet som jag hade - att utveckla mitt skrivande - har verkligen efterföljts, med råge. För det känns i alla fall som att jag är bättre nu än då.

Men visst, jag är fortfarande långt efter många av de riktigt bra bloggarna. Kanske efter hälften av alla bloggare i kvalité på skrivandet.

Jaja. Kika gärna i arkivet.

Man skulle köpt Ericsson-aktier då när de var som lägst där efter haveriet. Kom jag fram till nu.

Fan.

Sökte universitet igår... Totalt sökte i bland annat Halmstad, Kalmar, Växjö och Örebro. Det blev utbildningar rörande marknadsföring, medie- och kommunkationsvetenskap, journalistik och lite sånt.

Nu får vi se hur det går. Jag är inte ens säker på att jag vill studera till hösten. Det får jag se. Men det känns ju som att man alltid kan söka, så att säga. Dessutom är det kul att se om man kommer in.

Ett glas Coca cola med is och citron.

Var det nån som sa sommar?

I got a thing for citroner kära ni... De är fan den ultimata citrusfrukten. Kanske den absolut ultimata frukten alla kategorier. Med lime på en stabil andraplats. Lime är också gott. Men citroner är fan det ultimata.

Citroner kan man i princip ha till allt. Citroner gör att saker känns fräscht så att säga...

Om jag skulle återfödas som en citrusfrukt så skulle det lätt vara som en citron! Växa fram på ett trä i ett land där de bästa citronerna växer (vart kan det tänkas vara?). Plockas och skeppas iväg till några rika i-landsmänniskor. Hamna i en drink, på en fin fisk eller mitt i ett tequilarace!

Fatta vilket liv!

Så det nya svarta 2007 är lätt citroner.

Kom ihåg vart ni läste det först!

Citroner!

Jag är sjuk - igen.

Fan.

Damn vad snygga ni är, ni som läser! Nu förstår ju - givetvis - jag att ni med stor sannolikhet att jag bara försöker ställa mig in hos er. Kanske till viss del.

Men.

Ni är verkligen snygga.

Det är ju så jag får komplex så fort jag läser era bloggar.

Galet galet.

Nyss utanför fönstret kom ett par förbiglidandes på rollerblades, hand i hand.

Very springish...

Jaha, då var det bokat och klart. Avresa sker den 13 juni från Örebro Airport.

Bulagrien verkar soft, trots allt.

Jag har kärat ner mig i Orup helt plötsligt. Eller inte i Orup, utan mer hans musik. Kanske lite Orup. Men mest musiken.

Galet!

Äntligen är Casino Royal släppt på DVD. Jag citerar och sympatiserar - i viss mån - med vad Fredrik Virtanen skrev i sin krönika om filmen:

" ?Casino Royal?. Antagligen den bästa Bondfilmen någonsin och Daniel Craig ger mig en intensiv längtan efter att vara bög eller åtminstone att ha bögsex".

I pausen av OC så slog jag lite snabbt över till fyran och Bingolotto. Man slås verkligen av hur Rickard Olsson verkligen ger hela sig själv till rollen som programledare. Vilken härlig gynnare han är, den där Rickard. Han har liksom det där som en programledare ska ha, han har humorn och framförallt så har han tajmingen. Det är ju den som är det viktiga helt enkelt.

En annan som har den är ju - givetvis - Peter Settman, han är också en sådan där helgjuten programledare. Peter och Rickard är två som personer som större delen av svenska folket skulle kunna tänka sig bjuda hem på middag eller kanske bjuda in till ens fest. De är verkligen alldagliga. De är så typiskt svenska. Visst är de?

Vi älskar dem för att de är, eller kanske verkar vara, så normala.

Men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om. Och det jag tänkte skriva om har jag tyvärr fullkomligt tappat. I blame Rickard Olsson.

Jaha. Nu har jag suttit här i över 25 min utan att skriva något. Det känns helt galet. Lika bra att publicera detta i alla fall.