Hemma hos min farmor så sitter det en liten broderad tavla på väggen. På den är det en text som lyder:

"Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta".

Det där var bland det första jag lärde mig läsa då jag var liten. Varje gång jag var hos farmor - vilket jag var väldigt ofta -  så läste jag det där på väggen. Jag gör det fortfarande, av ren vana. jag tycker att det är verkligen något man borde lära sig. Sen om det är en gåta eller ej, vet jag inte.

Jag vet inte, men det känns som att jag från den dagen jag första gången läste det där har burit med mig det i mitt sätt att tänka. Heller förlåta än dömma, i den mån det går. Och man ska inte gå och gnaga på gammla minnen, utan då är det bättre att glömma och bygga nya, bättre minnen. Och inte minst att älska, det är något man gör för lite. Älskar man någon ska man fan säga det till den personen, utan några undantag. Sä det. Livet är för kort för att man ska gå i det tysta med allt.

Missförstå mig inte, jag försöker absolut inte säga att jag på något sätt lärt mig "livets stora gåta. Men jag tror att om man kan göra det som de där tre orden innebär så har man kommit en lång väg.

Farmor var på väg att ta ned den där en gång, men jag bad ehnne ha den kvar. För även om det är något så obetydligt som en broderad tavla, så är den ändå ett stort minne av min barndom.

Den hänger där i köket än idag.

Det känns bra

Som när jag var liten. Och lärde mig läsa.