Min dator störtade med all säkerhet mot en plågsam död för några minuter sedan. Det var nämligen så att den låg på sängkanten och jag skulle sätta mig på samma säng. Allt hände så fort att jag knappt minns det. Det hela var mycket dramatiskt.

Då jag - lite hastigt - sätter mig ned i sängen så vobblar datorn till av vibrationerna.

Jag ser det i ögonvrån och jag slänger mig över sängen för att hinna fram med handen. Datorn har redan lämnat sängens trygga ovansida och störtar ned mot golvet - ett fall på i alla fall 50 cm. Jag hinner se ett liv utan den passera som en välspelad film i mitt huvud. Med fara för att ådra mig en lättare sträckning i armen slänger jag den mot datorn.

När jag tror att allt är över. Att jag misslyckats. Just då känner jag hur jag får tag på skärmen i handen och kan rädda datorn. Med all kraft jag har så drar jag upp min laptop till säkerhet. Och jag väljer att inte bli arg på den. Jag kramar den istället hårt. Trycker den emot mig. Samtidigt som jag säger

"Don't you ever do that again! You hear me? Never! I was so worried...".


Jag släpper sakta mitt nästan krampaktiga tag för att se hur det gick med den. Den verkar må bra.

Jag lugnar mig. Allt gick bra...

Men då upptäcker jag det.
Min dator har skadats.
Den har ärrats för livet.

Av vad jag kan se så har datorn nu fått ett tunnt tunnt blått genomskinligt sträck som löper från datorskärmens nederkant till motsatt punkt på den övre kanten. Den försvinner ibland men flimmrar tillbaka lika snabbt.

Fan.