Många säger ju att det var bättre förr. Och när man frågar folk om när den svenska välfärden var som bäst så får man ofta svaret; 1970-talet. Var det så? Var välfärden som bäst då och har enbart blivit sämre med åren iform av så kallade nedskärningar? Mindre pengar till skola vård och omsorg nuförtiden mot vad det lades då, har man ju hört. Men stämmer det?

En SVT-dokumentär tar del av faktiskt väldigt intressanta siffror kring det här. Och gör en jämnförelse av dåtidens välfärd och den välfärd vi har idag. Ni hittar SVT:s dokumentär Välfädsmysteriet här.

Det jag kan konstatera är att Sveriges välfärd inte har försämrats. Snarare blivit bättre i form av kvalité och effektiviserats. Sjukvården har fler läkare nu än då. Fler sjuksköterskor. Och fler människor får hjälp idag än då. Dessutom behandlar vi fler sjukdomar nu än då, vilket gör att trycket på vården ökar. Kvaliten på vården är den bästa i världen vill jag påstå. Och en av de effektivaste. Trots det så kommer vi inte ifrån att efterfrågan på vården har ökat, då vi är fler och lever längre. Och i det stora hela så får alla som behöver hjälp den hjälp de behöver.
Det enda som jag tror måste jobbas på är närsjukvården. Den direkta sjukvården då man behöver komma i kontakt med en läkare för vardagsåkommor. Men den är fortfarande bättre än förr. Många sjukdomar som behandlades på sjukhuset behandlas idag i hemmet, av en själv. Och många sjukdomar kräver inte lika många dagar att ligga kvar på sjukhuset. Det är det här vi ser som negativt och det basuneras ut som att man slängs ut från sjukhusen efter operationer. Men varför ska man ligga där då man inte behöver det?

Äldrevårdsomsorgen i Sverige får också mycket kritik. Men det är medias fel att vi fått en sned bild av vår äldreomsorg. För den är en av de bästa i världen. Sen finns det alltid undantag. Och det är dem media, så klart, lyfter fram. För det är det vi vill läsa om. Och uppröras över. Det kommer man aldrig ifrån. Men alla får verkligen inte så dålig sjukvård som visas i extrema fall. Sen måste man givetvis motarbeta dålig vård och se över all vård så den alltid är god.

Det stora problemet är inte kvaliten, för den är av mycket hög kvalite. Men det är den vardagliga tillgängligheten, dvs inte den tunga sjukvården, utan den lätta. Men detta beror på att vi söker sjukvårdshjälp för allt fler åkommor, som man förr inte uppsökte läkare för. Vilket är bra. Men där behöver vi satsa mer.

Utbildningen då?
Tillgängligheten av utbildning har ökat. Fler kan studera idag mot förr. Fler går vidare från gymnasiet till högskoler och universitet. Och fler från arbetarklassen går vidare till högre utbildning idag än förr, då det enbart var de från de övre klasserna som hade den tillgängligheten.
Faktum är att vi lägger mer pengar idag på skolan än förr. Men de ska räcka till fler saker nu än då, då vi höjt ambitionerna i skolan. Dvs vi har ökat antalet utbildningar på gymnasial nivå där man kan välja flera inriktningar. Och fler studerar som sagt idag än förr på universitet och högskola. Detta kostar.

Barnomsorgen däremot ser man att det har försämmrats i antalet fritidshem och i personaltäthet. Samt rent ekonomiskt så har den också fått lida. Det här är den svenska välfärdens svarta får. Som måste få mer uppmärksamhet.

Man kan konstatera en sak. Värlfärden har förändrats mot förr. Speciellt mängden välfärdstjänster. Fler saker går idag att göra och det görs fler saker i välfärden. Detta kan kvaliten bli lidande för, vilken den har inom vissa områden. Men idag nås fler av dessa tjänster mot förr vilket innebär att fler har tillgänglighet av välfärden idag mot förr, vilket är bra. Även om detta har kostat på kvaliten inom, som sagt, vissa områden.

Överlag så tror jag i alla fall att vi är rätt nöjda med vår välfärd. Men vi förväntar oss mer idag än vad man gjorde förr av välfärden. Där ligger också lite bilden av att den har försämrats. Vilket den överlag inte har. Den ahr förbättrats, men inte tillräckligt brett för att vi ska vara nöjda.

Vår svenska välfärd tycker jag vi ska vara stolta över. Den är en av de bästa i världen. Men vi får inte tro att den förblir det bara man sopar in pengar. Vi måste se över hur man kan förbättra den hela tiden. Och göra den tillgänglig och bredare för fler människor.

Det är där det stora problemet och dilemmat i framtiden kommer ligga i att fler efterfrågar vår välfärd och då ställs vi inför utamningen att den ska vara tillgänglig för alla på en bred front också, inte bara inom vissa områden. 

Det handlar inte så mycket om nedskärningar som omfördelningar av pengarna, för att få dem att räcka till mer då vi idag kräver mer av den och mer kan göras av den. Dvs vi skär inte ned i väfärden. Vi satsar bara inte tillräckligt mycket på den kontra det behovet som finns.

En personlig tanke är att jag tror nog att en privatisering av sjukvården skulle leda till svårare tillgänglighet för vanlig så kallad arbetarklass. Då fler ska trängas på färre sjukhus. Även om kvaliten fortfarande kommer vara god, när man väl kommer fram. Samtidigt som de rika har råd att köpa sig till bra kvalite på de privata sjukhusen och en privatisering leder till ökad tillgänglighet för de med pengar. Men det är de utan pengar som blir lidande rent tillgänglighetsmässigt. Då det är en för liten del som lyfts bort från trycket på sjukvård till de privata sjukhusen för att det ska innebära en lättnad för vanliga sjukhus. Däremot att flera privata aktörer öppnar egna sjukhus ser jag väl som en eventuell lösning. Dvs att man inte privatiserar våra nuvarande sjukhus. Utan bygger nya och avlastar rtycket på den allmänna sjukvården, då de rika kan köpa sig sin. Kanske inte helt rättvist, men ändå en tänkbbar lösning som skulle öka tillgängligheten för arbetarklassen lite grann och tillgängligheten för de rika markant, om de är beredda att betala. En lösning som jag tror vi kommer få se om nuvarande regering sitter kvar efter valet 2010.

Se den där dokumentären på SVT.se som jag länkade till längre upp. Den är onekligen intressant.

Ja det är sånt här jag gör mitt i nätterna då ni sover.

Och personligen tror jag aldrig vi haft så bra välfärd som vi har idag. Men det innebär inte att jag tycker vi ska vara nöjda. Nej, vi ska göra den bättre. Precis som vi gjort sedan 1970-talet.

Därför vill jag se mer pengar till välfärden i Sverige och mindre pengar för att subventionera städning åt rika människor.