Igår var det suprise 80-årskalas för min farfar, Yngve. Hans tre söner, dvs min far och mina farbröder har ordnat ett kalas för farfar som vi alla höll hemligt. Vilket var imponerande då det var uppåt 60 gäster! Och han misstänkte inte ett dugg. Så det var kul att se the look on his face när han klev innanför dörren till en drös av familj och vänner som skanderade Ja må han leva i takt och otakt.
Dessutom hade vi fått hans gamla favoritdansband att göra come-back efter tio år av tystnad! Enbart för att spela på farfars kalas. Det visste inte farmor heller om så där blev båda lika förvånade när de såg gubbarna stå där med instrument och hela konkarongen.
Det roligaste var efter maten och fikat (och ett bildspel över farfars liv som jag tar lite kredd för, där i princip alla old ladies in the room satt och bölade till), då det var dags för dans.
Då spillde en gubbe ut socker på golvet nämligen. Och när vi sa att vi skulle städa upp det så blev vi upplysta om att sockret tydligen är bra för glidet på dansgolvet! Det är allvarliga grejer det här med dans. Så under hela kvällen så smög gubbarna dit och drog skorna i socker, för att sedan återvända till dansgolvet.
Det såg så kul ut.
Själv dansade jag lite, men utan socker. Två gånger med farmor, en gång med min syster och en med min kusin. Jag fick dåliga betyg på samtliga dansförsök. Utom det med min kusin, för hon och jag konstaterade att vi hade fått samma diagnos av våra tidigare partners, vi tog för stora steg. Så vi screwade the rules och dansade fritt med varnadra. Ett mycket uppskattat segment.
Efter min relativt korta - men ändå ärofyllda - danskarriär så drog jag mig tillbaka till baren, tillsammans med min svåger (som var sämre än mig på att dansa!) för att socialisera med gästerna.
Det skulle inte förvåna mig om gamlingarna konstaterade att "pojkarna i baren" var kvällens höjdpunkt.
Eller så var det dansbandet och dansen, vad vet jag.

Det var i alla fall en lyckad kväll!

Och nästa gång ni ska ut och dansa, glöm inte sockret!