Idag på bussen när jag trött satt och väntade på att den skulle ta mig hem å klev det på en mamma och hennes lille son vid Coop Forum. Mamman bar på matkassar och sonen, ja han bar på en julkalender och hela han sken som en sol där han satt och beskådade den. Vred och vände öppnade och stängde. Hans ögon tindrade som bara den!
Precis som då en annan var liten. Då var julkalendern världsviktig. Missade aldrig ett avsnitt.

Minns ni Mysteriet på Greveholm? Eller Klasses julkalender? Åh jag gillade den....
Trolltider som jag sett i efterhand var ju magiskt bra.

Magiskt...

Hela ens barndoms jular var ju magiska.

Och där satt jag på bussen och tänkte tillbaka, smatigt som den lille knatten satt och beundrade sin kalender. Och för en stund var jag sådär riktigt avundsjuk på grabben.
Där satt jag och visste inte ens vad det är för julkalender i år...

Samtidigt som han satt och längtade. Så bekymmerslöst.
Jag saknar den dä-r beymmerslösa julen. Den magiska julen.
Klart jag har barnasinnet kvar kring julen. Det kommer jag aldrig att släppa. Men ändå, det är inte riktigt samma sak... Det är något som fattas.

Men jag anatr att vi alla växer upp någon gång och tappar den där riktiga känslan. Det kommer förmodligen den där lillkillen på bussen också göra.

Det är synd.

Men jag unnar honom den bekymmerslösa julen och glädjen. Det ska vara en självklarhet för alla barn. Julen är trots allt barnens högtid och inte fulla pappors och mammors ursäkt för att dricka mer sprit, som i allt för många fall är realiteten.

Nä. Just nu sitter han nog hemma med sin julkalender och längtar tills första december.

Det gör jag med.

För trots att den magiska känslan är borta så kommer jag alltid vara barnsligt förtjust i julen och dess traditioner.