Det är sent och jag borde egentligen sova. Men ändå sitter jag här och hoppas på något. Vet inte riktigt vad än, kanske att jag ska skriva en riktigt jävla bra text. Eller på något annat, något mer oväntat och spännande. Jag vet inte.

Det är sådär med bloggande. I samma stund som man inser att man kan skriva om vad man vill så låser det sig. I alla fall för mig. Helt plötsligt har jag inget att skriva om längre känns det som. Jag har för få intryck och känslor just nu för att kunna delge er med dem eller för att kunna bygga upp rader av meningar som makes sense.

Jag vill inte sitta här och vänta på att jag ska hitta något att blogga om. Jag vill resa bort till något främmande land och blogga om hela upplevelsen. Helst av allt skulle jag vilja åka till USA och berätta för er om mina intryck och känslor som jag kommer vara full av under en sådan resa. Ni förstår, enda sedan jag var liten, mycket liten, har jag alltid drömt om att åka till USA. Jag vet inte riktigt vad det är som fångat mitt intresse så där borta. Men något är det. Något som gör att jag alltid har faschinerats av landet i väst.

Det har alltid vart jag som sagt att jag ska dit. Men ändå är det inte jag som åkt dit än. Istället är det flera andra runt omkring mig som åker. Eller redan har åkt. För dem var det bara en resa, en vanlig resa. Visst lite mer spektakulär än en resa till Turkiet eller Tyskland, men fortfarande bara en vanlig resa.

Och så fort de ska berätta om deras resa till USA så vill jag inte höra. Därför att jag blir nästan på gränsen till deprimerad av att höra dem berätta om saker jag vill uppleva, alltid drömt om att få uppleva. Hela jag blir oftast avundsjuk.

Jag vet att det är hemskt att jag inte bara kan glädjas åt att de fått åka på en så spännande och upplevelserik resa. Men jag får svårt att känna det. Tyvärr.
Eller. Klart jag är glad för deras skull, men inte på det sättet. Därför att varje gång någon berättar att de vart där så frågar jag mig bara varför jag inte vart där än. Jag som lovade mig själv att resa iväg efter gymnasiet. Snart har det gått ett halvår sen dess och jag är fortfarande kvar i Sverige.  Jag som drömmde om det. Det är jag som är fast här.

Jag vet inte om jag ska skylla på pengar eller på att jag är rädd för att åka dit. För att min dröm ska bli sann och i samma ögonblick en besvikelse. En rädsla jag fått efter att jag förväntat mig att alla som vart där ska vara lika lyriska som jag över det landet. Men att de ändå inte är det. Utan att det bara var en vanlig resa. Jag är rädd för att det ska kännas likadant för mig. Att det bara var en vanlig resa.

Även om jag någonstans inte tror att jag kommer känna så. Därför att det är så mycket mer för mig än en vanlig. Jag älskar detaljerna. Det gör inte vanligt folk. De reagerar inte ens. Jag vet att jag kommer få ett glädjefnatt av de runda dörrhandtagen och nästan dö av glädje av att få sätta mig i en av de gula taxibilarna i New York. Eller bara av att få gå på gator som bär amerikanska namn. Om jag nu någon gång kommer iväg.

Ni tycker kanske jag är knäpp. men det ligger en mycket större historia bakom det här, men den orkar jag inte ta här och nu.

Vet inte varför jag skrev allt det här, men nu är det skrivet .

Lika bra att publicera.