Ni ska veta hur många saker som far omkring i mitt huvud just nu. Jag är så galet förvirrad och lite osäker på hur saker och ting egentligen ligger till just nu i mitt liv. Om det verkligen kan vara så att det ljusnar på riktigt den här gången. Eller om det bara är en tillfällig känsla.

Många tankar är det i alla fall.

Jag tänker som bäst då jag promenerar, duschar eller bara ligger i min säng och stirrar upp i taket. Det sistnämnda skulle jag kunna göra i timmar bara för att det är så skönt. Jag hinner så sällan rensa min skalle från allt onödigt som gömmer sig där, men när jag gör de där sakerna så får jag tid att sålla och fundera.

Det är skönt när man kommer till den där punkten av funderande att man plötsligt insett något som gör en glad. Och den senaste tiden har det skett väldigt ofta. Nästan för ofta känns det som. Jag är lite rädd at vinden snart vänder och slår mig rakt i ansiktet. Precis då jag kommit upp för att ta luft.

Rakt ned i djupet igen. 

Men jag vet inte. Trots att jag tror att jag är på rätt väg så kanske jag luras av min egen kompass, kanske ligger den för nära min mobil. Kanske är den trasig. Eller så är jag bara osäker på om jag ska följa pilens spets.
Något är det i alla fall. 

Men jag vet i alla fall att det just nu finns en del glädjande saker in my life, som jag inte haft på vädligt länge.

En av de där sakerna är dock väldigt osäkert. Jag vet inte hur mycket man kan våga tro. Eller man och man; jag kan våga tro.

Det är därför jag inte tror eller förväntar mig något längre. Och har inte gjort det på flera år faktiskt.
Förväntat mig alltså.
För då blir jag bara besviken. Som oftast.  

Det här inlägget måste ju kännas lika snurrigt för er, som mitt huvud är för mig ibland.
Men jag behövde skriva av mig. Bara öppna upp mig lite.
En liten, men för mig ändå väldigt stor, glipa in bland mina tankar.

Jag ber er inte att läsa det här. Eller att ni ska förstå vad fan jag skrivit.
För det gör jag knappt själv.

Men ibland måste man skriva saker som är difusa och lite svårförstådda.
För ens egen skull.
Och det är ju faktiskt därför jag bloggar.
För min skull.

Även om det är en oerhörd stor bonus att alla ni som läser här vill läsa det jag skriver.
Utan er skulle jag inte skriva.
Inte i bloggform i alla fall.

Men det tar vi en annan gång.