Jag är hemma från jobbet även idag.
Hostar som en tbc-smittad uteliggare, men har ingen sprit att trösta mig med.
Utan jag hostar vidare. Sörplar vatten. Och hostar lite till.

Sitter vid köksbordet. Och kikar ut genom fönstret.
Hej, pensionärs-Fredrik! Nästan i alla fall.
Löven intar sakta en glödande röd färg på buskarna här utanför.
Så vackert, så vackert.

Det är som om någon fått nog och bara plockat fram sin färgpalett och börjat skvätta ut röd, gul och orange färg här och där. Och mer kommer det blir, vi är bara i den inledande fasen av vad som kommer bli ett kolosalt färgfyrverkeri.
Det hela är mycket faschinerande.
Men.
Sen tar färgerna slut. Bara sådär och allt blir trist och grått.

Hösten i ett nötskal. Den lovar stort men håller tunt.

Jag lyckas alltid bli besviken över något. Varje höst.
Jag lovar mig själv för mycket.
Löften jag aldrig håller.

Fast jag gillar hösten.
Trots allt.

Kanske är det de färggranna löven.
Kanske är det värmen när man kommer innanför dörren om kvällarna.
Vad vet jag. Men något är det.

Något speciellt är det.