Jag gick i ettan. Det var vår och samtliga förstaklassare skulle få åka iväg och göra det så kallade simprovet.

Minns hur jag inte kunde somna på kvällen, dagen innan vår klass skulle åka iväg till Eyrabadet. Mamma hade packat min ryggsäck med badkläder. Och det var bara att ta den och knalla iväg till skolan.

Minns hur jag gick till skolan med en klump i magen. Och i samma ögonblick som jag kom fram ville jag vända. Men jag har i princip aldrig skolkat från något.
Och den här dagen skulle inte bli annorlunda, givetvis.
Jag var för feg. Och för ung.

Väl framme så mötte jag upp med mina kompisar.
Även de stod där med ryggsäckar, fulla av badkläder.
De såg, till skillnad från mig, förväntansfulla ut. Minns hur de ivrigt pratade om att få åka och bada, på skoltid. Det var ju något utöver det vanliga.

Vår fröken samlade ihop oss och efter noga inräkning att alla var med så gick vi i samlad trupp mot bussen, borta vid skolparkeringen. Ni vet sådär som en skolklass och en fröken gör. Ett någorlunda led, med några eftersläntare (oftast samma personer).

Snabbt fyllde vi upp bussen och det bar av mot badhuset. Klumpen i min mage hade växt lavinartat.

Jag var mycket tyst under den här bussfärden. Sa inte ett ord, vill jag minnas.

Bussen saktade in och vi var, på vad som kändes som fem minuter, framme vid badhuset. Jag kommer ihåg att solen sken och det blev ett vackert skuggspel mot asfaltsvägen, upp till badhuset, genom trädens lövverk. Minns det så väl därför att jag gick med huvudet nedböjt och blicken fast låst i asfalten.

Vi fick skynda oss in och byta om till badkläder. Och den där olustighetskäslan, som man kan få när man ska göra ågot man inte vill och känner sig helt säker på, infann sig. En efter en rullade mina klasskamrater iväg mot duschen för att sedan entra simhallen.

Jag och Jonas var sist ut från duschen. Vi gick iväg mot bassängen med våra handdukar hängandes över våra axlar. Doften av klor låg tung i simhallen. Längs ena sidan av 25-metersbassängen så var det en lång träbänk som vår klass satte sig på. 

Jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö.

En äldre man kom in och började instruera oss i hur det hela skulle gå till. Det var simläraren.  

".. ni ska alltså hoppa i från kanten utan att hålla för näsan och sen simma över till andra sidan, så enkelt är det...".

Enkelt?! Det var vad som flög genom min hjärna. Det var fan inte enkelt.

En efter en av mina kamrater tog sig an uppgiften. Det såg så enkelt ut. Bara hoppa i och sen simma över till andra sidan. Samtidigt som simläraren följde en längs kanten med sin långa badvaktspinne i händerna. Allt för vår säkerhets skull. När man var klar fick man gå in till den lilla tempurerade bassängen.

"Fredrik..."

Fan. Det var min tur. Jag var så skakig att jag knappt kunde förmå mig att stå upp.
Men sakta reste jag mig upp från min plats på träbänken. Och gick fram till kanten.
Väl där stod jag bara helt stilla.

Förstelnad av panik och skräck.
En åttaårig liten grabb.
På kanten vid den djupa delen av bassängen.

De sa att det inte var farligt och att om något hände så skulle han fånga upp mig.

Mina öron kanske tog in vad han sa, men min hjärna tvärignorerade det.

Och mina fötter borrade ner sig så djupt i kakelplattorna under dem att det skulle bli omöjligt att få loss mig.

Med ögonen låsta på mig från mina kvaravarande klasskompisar. Och jag såg att de viskade samtidigt som de tittade på mig. Men jag var för paralyserad för att kunna höra det.

Jag skämdes. Varenda liten del av mig skämdes. Jag vågade inte.

Jag vågade inte hoppa från kanten, ned i den djupa delen av vattnet. Simma över och sen gå in i den lilla basängen.

Simläraren kom fram till mig, satte sig på huk och sa att det var lugnt. Man var inte tvungen att göra det om man inte ville, sa han. Det enda som händer är ju att du får gå på simskola, sa han lugnt.

Jag svarade med en nick.

Det kändes skönt. Hans ord gjorde mig lugn.

Sen fick jag gå in den tempurerade lilla simbassängen. Med tårarna hårt tillbakatryckta av rädslan för att verka ännu töntigare, än vad jag redan trodde att jag var.

Jag tror jag ljög för de som redan var i den lilla bassängen om att jag gjort det men haft lite svårigheter som gjorde att jag behövde simskola. Vi var några stycken som tillslut fick gå en gång i veckan på simskola den terminen.

Och efter de där lektionerna så hade simläraren lärt mig att så väl simma bra, som hoppa från kanten.
Något jag är oerhört tacksam för. Om jag visste vad han hette så skulle jag skriva ut det, men mitt minne sviker mig. Minns bara att han är bland de bästa lärare jag haft. Tack, simläraren!  

Jag håller dock fortfarande för näsan.

Men nu skäms jag inte för det.