Novembermörkret lägger sig just nu över oss utanför fönstret i vilket jag nu kan spegla mig själv i. Där sitter jag och stirrar ut, fast ändå in, på en kille där i reflektionen.
Han ser lite sliten ut. Påsarna under ögonen skvallrar om för lite sömn. Handen mot huvudet vittnar om att huvudvärken härjar fritt innanför skallen på honom.
Och klippa sig borde han.
Fast det ska han iof. På onsdag.

Plötsligt tittar han till på klockan. Det är dags att gå hem. Den är några minuter över fyra.

Jag slutar titta.

Det är dags att gå hem.