Här sitter jag nu alltså. I min mörkgråa Torino-soffa från Europamöbler.
En sån där tre sits med divan på. Så man kan lägga upp benen.
Fastnade för den på en gång i affären. Och slog till lika snabbt.
Men nog om min soffa.
Så jävla intressant är den inte. Men skön.
iTunes spelar Lasse Lindhs C'mon Through.
Han är så bra när han sjunger på engelska. Svenska låtarna får inte samma tyngd på något sätt. Men de är ju givetvis fortfarande värda att lyssna på.
Det är lite synd att Lasse Lindh inte slagit hos en större publik. Eller är det det? Kanske är det just det som är grejen med Lasse, att han är den han är och därför aldrig kommer slå större än vad det finns folk som uppskattar hans musik. Vilket tyvärr är en väldigt begränsad massa. Lasse är för nischad. För smal.
Tror nog heller inte att han strävar efter att bli en ny Per Gessle.
Inget on om Per, inte alls. Men bara för att man är välkänd så betyder det ju inte per definition att man är värd all the fame eller att man är så bra så att det skulle motsvara det kändisskap man uppnåt.
Tror dock att Lasse Lindh är nöjd trots allt.
Han gör jävligt bra musik. Det kan vi alla fall slå fast.
Kollade på Gossip Girl förut. Jo, jag gjorde det.
Och måste säga att jag på ett mycket udda sätt faschinerades av serien. Det var något som höll mig kvar där framför rutan. För jag menar egentligen är ju serien helt fattig på en bra grundstory. Men ändå, den har det där som får folk att följa den. Och det är ju, givetvis, därför den är så populär.
Så, hatten av för manusförfattaren till Gossip Girl. Att få något så till synes innehållsfattigt att bli så intressant är mycket bra.
Jag upptäckte förresten att jag sväljer värmeljus. Ni vet sådana där som säljs på IKEA. 100st till en billig summa. De är ju briljanta, jag eldar mest varje kväll just nu.
Det är hösten som får detta ljusbegär inom mig att väckas. Har alltid gillar att ha tända ljus. Det är något rogivande över det.
Och värmande, så klart.
Tänk er, höstkväll. Man kommer hem från jobbet.
Ute regnar och blåser det.
Kallt som fan är det också.
Och mörkt.
Då vill man ju bara gå in och ta ett bad. Sen tända massa ljus och krypa upp under en filt i soffan med en god bok och en kopp te. Kanske någon fin musik på stereon.
Visst vill man det?
Ja. Klart man vill. Allt annat är lögn.
Och ja, det där låter så oerhört höstklyschigt.
Men det är the fact.
Jag tror värmeljusförsäljningen stiger med 1000 % under vinerhalvåret.
Lätt.
Kanske ska man satsa på ljusaktier nu?
Eller ne inte när börsen är som den är. Känns osäkert.
jag var ju på väg in i det där ett tag. Men min lathet satte stopp för eventuella börsaffärer. Det blev aldrig någon Gordon Gekko av mig, vilket kanske var tur så här i efterhand när man ser hur utvecklingen ser ut att bli på börsen.
Michael Douglas... Vilken jävla skådespelare. En favorit.
På tal om bra skådespelare förresten, PB-skådisen Robert Knepper är ju genial. Likaså William Fichtner, som spelar agent Mahone Måste ju säga att dessa två är just nu Prison Breaks behållning.
Snart nytt avsnitt. På tisdag kan det "lånas" hem. Trevligt.
Men ikväll så får jag nöjda mig med att sitta här i min mörkgråa soffa.
Och lyssna på musik.
Det är Lasse Lindh.
Det är Tomas Andersson-Wij.
Och det är Coldplay. Bland annat.
Coldplays nya platta är på ett spännande sätt genial. Viva La Vida är en briljant låt. Deras bästa sedan Fix You.
Som för övrigt fortfarande är deras bästa låt.
En av världens bästa låtar.
Enligt mig då. Jag har ju förmånen att få tycka och tänka vad jag vill. Lite det som hela den här bloggen grundades på. Och jag tycker det är fantastiskt att den fortfarande finns kvar. Tycker ni inte? Klart ni gör!
Även om ni blivit färre. Mycket färre.
Men det gör inget. Jag har ju blivit sämre.
Så det jämnar ju ut sig.
Det är söndagskväll. I oktober. Ute är det kallt.
Och jag väntar på ett samtal.
Har ni tänkt på att väntan är det jobbigaste som finns. Det är problemet med oss människor. Vi är så vana att allt ska ske på en gång att vi inte kan vänta längre. Vi är bortskämda.
Vi i väst har blivit bortskämda.
Men vad gör det? Det är ju samma bortskämdhet som gör att jag kan sitta här i mitt vardagsrum, i min dyra mörkgråa divansoffa och titta på en 46' tums LCD-tv. Som stå fast på min vackra vitt högblanka tv-bänk. Som blänker där i ljusskenet från en drös värmeljus som kostar lika mycket för mig att köpa som att föda en hel by i Afrika.
Men sånt är livet. Jag skäms inte.
Jag eldar mina ljus och tittar på mina serier.
Det är jag nöjd med. Jag är bortskämd.
Men jag är fortfarande ingen Gordon Gekko. Och det mina vänner är det viktigaste.
Att aldrig bli en girig jävel. Jag delar med mig av det jag har istället.
Som nu, av mina tankar.
Det var allt för ikväll.
Och nu ringer det.

God natt!