Ute är det blå himmel, friskt och solsken.

Hade jag vart tio år hade jag vart ute nu. Och lekt.

Jag är inte tio år no more. Så inget leka för mig.

No way Jose, som unga fröken Tanner hade sagt i Full House.

Istället sitter jag inne som en annan kub-arbetare och hamrar in siffror på en dator.

Är det verkligen värt det?

Kanske.

I alla fall den 25e varje månad. Då är det alltid värt det.

Men inte dagar som denna. När man vill bli tio igen.

Tio år. Och bekymmerslös. Det var tider det. De bekymmerslösa tiderna.

Istället sitter jag här med ansvar. Och förpliktelser.

Ute skiner solen.

Och jag är inte tio.

Fan.