Vi står på en halvskumm parking lot, en bit utanför John F Kennedy International Airport. Det är en mycket varm och luftfuktig sen kväll i mitten av juni, 2008. Våra väskor ligger i bakluckan på en sliverfärgad SUV och en man med indiskt påbrå försöker få oss att åka med honom in till Manhattan för 70 dollar var.

Jag hade inte mer än hunnit ut genom dörrarna till ankomsthallen innan min blåögda och mycket godtrogna resekamrat (Mathias) hade blivit indragen i en svarttaxi. För det var precis vad den silverfärgade SUV:en var, en svarttaxi. Redan vid åsynen av mannen med indiskt påbrå började jag misstänka att det här inte var riktigt rätt och när jag såg de gula taxibilarna till vänster och shuttle-minibussarna till höger om oss påväg till den här parkeringen så förstod jag att min vän hade lett oss in "saker att undvika No.1" - svarttaxis. Efter att ha halat ur honom priset på resan innan jag satte min själ i bilen så tog jag min väska och vände åter mot de gula taxibilarna jag sett utanför flygplatsen. Vi hade alltså knappt hunnit ta våra första trevande kliv i USA innan vi hamnade i oklarheter... Vi fick senare förklarat för oss att vi alltid ska ta de gula taxibilarna av killen som tillslut körde oss genom Brooklyn i en gul NYC-Cab med slutdestination 7th Ave and 33d street. Något som vi snabbt anammade att man skulle säga, istället för exakta adresser.

Dagen därpå beslöt vi oss för att ta en riktig amerikansk breakfast på Andrews uppe vid 35e gatan på 7e avenyn. Det kan vara den mest fantastiska och mest kolesterolbombsfettiga frukost jag satt tänderna i. Vi talar om fettdrypande toasts med bacon, täckta med Mapel Sirap. På ett litet fat bredvid låg det extra små förpackningar av smör och sirap. Det kändes väldigt amerikanskt. Vi skulle dock komma till insikt med att en fortsatt amerikansk linje gällande frukosten inte skulle vara så bra för våra pumpar eller former heller för den delen. Därför blev det mest sena luncher istället. Vilket inte bara var ett hälsogynnande beslut, utan även var ett lyft på det ekonomiska planet.
 

Tanken jag hade inför resan var att lägga så lite pengar på mat som möjligt och sikta in mig på att shoppa kläder, vilket jag faktiskt gjorde också. Märkeskläder för halva priset mot i Sverige är absolut en motivation för att spara in på onyttigheterna. Även om jag absolut inte levde något renlevnadsliv under mina två veckor i staterna.

Den första veckan bestod mest av att rekognisera och ta in. Blicken var ofta fäst någonstans ovanför huvudet när man promenerade längs med avenyerna och gatorna. Vars scenerier alltid gav nya intryck vart man än tittade. Sen att stadens rutnätstänk gjorde det oerhört lätt att hitta är absolut ingen nackdel. Vi vandrar runt och tittar på den ena kända byggnaden efter den andra. Kameran knäpper bild efter bild och hur mycket man än vill så går det ändå inte att fånga den känslan som infinner sig i en när man vandrar on the streets of New York.

Sceneri!
 

Och när vi står på Times Square för första gången så blir jag genast osäker på om det här verkligen är Times Square. Jag var tvungen att fråga om vi verkligen var rätt ute. Det var vi. Man tror inte att det är sådär litet som det är, men det är alltså mindre än på tv. Så ni vet. Det är för övrigt rent allmänt en av världens häftigaste platser, i synnerhet på kvällen. Och vi skulle dessutom snart erfara att att frågan "Hey, do you guys like comedy?" skulle bli en frekvent återkommande fråga till oss varje gång vi vandrade runt där. Men det ger bara en extra färgklick på den stora palette av händelser och intryck som man upplever i New York. Likaså mannen som ständigt syns till på ettans röda linje nere i metron, sjungandes på "My girl" för att dra in några Washingtons. Han lyckades - i alla fall varje gång vi såg honom - alltid få sin färd payed for av de imponerade och samtidigt lite skrämmda medresenärerna.

The Tonic Bar, vid Times Square där vi såg alla Sveriges EM-matcher!


Hard Rock Cafe. Riktigt coolt ställe...

Några dagar senare får vi för oss att gå längs med Broadway norrut. Detta var givetvis en värdelös idé. Då jag dels fick skoskav och retroaktivt insåg att vi missade The Dakota Building som ligger på 72a gatan. Vi gick ända upp till 79e den dagen. För att sedan inte orka gå tillbaka och då ta tuben ner till Penn Station vid vårt hotell igen.  Några dagar senare kände jag att vi var tvungna att leta på Dakota-huset. Så vi tog metron upp till 72a gatan för att hitta det. Jag hade noga kollat ut vart det låg i min reseguide. När vi väl stod där så kom jag inte ihåg vart det låg. Vi vandrade gatan österut mot Central Park. Jag spanade efter någon form av turistattraction. Men detta är förgäves. Tillslut så fick jag nog och stegade fram till en husvakt för att ta reda på vart det låg.

På en - enligt mig själv - övertygande engelska så frågar jag; "Excuse me sir, but do you know where John Lennon was shot?"... Han tittar på mig med ett lite trött uttryck i ansiktet. Och svarar på en genuin amerikanska "Well, unfortunately
it was right there", samtidigt som han pekade på exakt den plats jag stod på. Det hela kändes så väl stort som sorgligt.


Jag, vid The Dakota Building, at last...

Och bara några yards bort ligger minnesplatsen för John Lennon. I Central Parks västra utkant så har man en del som kallas Strawberry Fields. Ett namn som jag har kommit att älska. Det finner sig så lätt i munnen. Strawberry Fields är alltså en liten del av Central Park. Central Park kan för övrigt vara världens vackraste plats. Det är som en djungel mitt i en stad och att se de mäktiga höghusen som omger parken adderar bara känslan av hur vacker vyn är.


The Memorial Plack...











De två mäktigaste ställena jag var på i New York var utan tvekan uppe i Empire State Building och på Brooklyn Bridge. Makalösa utsikter... Även när man fick se hur stor Frihetsgudinnan är från Staten Island-färjan...


Utsikt över downtown...




The Brooklyn Bridge


Solglasögonen har ingen praktisk funktion här...




Satue Of Liberty

Men resan till Washington var faktiskt en av resans höjdpunkter. Vi klev upp tidigt på tisdagsmorgonen och infann oss utan för ett McD vid 49:e gatan på 7e avenyn. En minibuss hämtade upp oss och styrde mot The Holland TunneI som tar en under vattnet till New Jersey, vilket kändes mäktigt, med tanke på att Springsteen är därifrån. Med Bruce i lurarna så rullade minibussen genom ett amerikanskt landskap längs en motorväg som var ojämnare än en grusplan. Det fanns en viss charm över det hela. Och vid vårt första truckstop så klev vi in för att köpa kaffe och något ätbart... Och! Och!!! OCH!!! I högtalarna inne i truckstopet så spelas Bruce Springsteens "Badlands". Det var mäktigt. Det tog fyra timmar till Washington... I centrala Washington är det oerhört vackert, då talar vi om området kring The Capitol och Vita Huset. Oerhört rena och städade gator, ingen reklam och fantastiska hus!


The Capitol


Jag ser tjock ut utanför AnrahamLincolns minnesplats


Abraham Lincoln


"Mr. President..."

Efter två veckor i New York är man rätt overloaded med intryck och upplevelser. Speciellt då hela stan är helt fantastiskt härlig på så många sätt. Jag kom att älska NYC, speciellt Soho och Central Park... Soho har den överlägset bästa shopping, det lilla området slår så väl Macy's, som Bloomingdales... Men det var faktiskt lite skönt att ta sig ned till Battery Park, som ligger längst ned på Manhattan, under midsommarafton. Det var nämligen dit alla stadens svenskar tog sig. Det var fint och se hur de hade majstång och sålde svenskt godis, svensk mat och hade svenska aktiviteter. Dessutom steg antalet snygga tjejer enormt så fort man klev in där. För är det något man märker när man är utomlands så är det att man är bortskämd i Sverige med alla snygga tjejer. They were a lot harder to come by in New York, kan jag meddela.


Ni kan se Frihetsgudinnan brevid majstången vid horizonten...

Men min resa till New York överträffade alla mina förväntningar. Jag älskar den staden. Jag älskar USA. Men jag älskar även Sverige. Men det här var mitt livs hittils bästa resa, alla kategorier. Det var helt sjukt stort att få uppleva staden som aldrig sover. Det var med sorg och tacksamhet som jag klev på planet med avfärd mot Europa. Och likt den tår av glädje jag fällde då jag landade, så fällde jag en till när jag såg New York från ovan genom flygplanets lilla fönster. Och i samma stund som vi lyfte från amerikansk mark visste jag redan att jag en vacker dag kommer komma tillbaka hit.



Tack, New York!

"New York.. Looking down at Central Park"

A Heart In New York - Simon And Garfunkel

4 Minutes - Madonna feat Justin Timberlake & Timbaland

Det mina vanner ar coolt.