Steker kantareller. Jävlar i min lilla låda vad gott det är.

Ska bli ett par goda kantarell-mackor.

Som jag tidigare bloggat, stora saker är på G:

Jag säger bara; Fredfeld.

Snart kommer ni få veta!

Har idag vart på SF och sett nya filmen om Johan Falk. "GSI - Gruppen för Särskilda Insatser" var en mycket bra film måste jag säga. Jakob Eklund spelar Falk suveränt som vanligt och övriga insatser är också väldigt väldigt bra. En stark film. Betyg: 4/5.

SF håller för övrigt på att bygga om. Vi trodde först det var stängt, men icke. Ny ingång 30 m till vänster stod det. En liten unge förstod inte detta ocvh började gråta tills hans mamma berättade att bion INTE var stängd. Det tog ungen ca: 5 tillsägelser att inse att man kunde gå in lite längre bort. Haha han kanske har längtat efter "Ice Age" väldigt länge, Who knows. Vill för övrigt se den filmen också.

Annars lugn dag. Lyssnat på musik, diskat, städat, sett House och lite AD. Samt ätit mycket goda grillade hamburgare hos Matte. Jag kan inte vara annat än nöjd!

Imorgon; jobb. Usch.

Stora saker är på G.

Jag lovart.

Märker att jag verkligen är inne i en Bruce-period just nu. Lyssnar på Bruce Springsteen väldiiiiigt mycket. Men vem kan klandra mig? Har snöat in på hans super-box, dvs "Tracks" som innehåller fyra magiska skivor med musik. Så många fina rariteter.. så som "Growin' up", "Sad eyes", "Thundercrack", "Roulette", "Over the rise", "Brothers under the bridges (-83)" och såååå viiidare.

Har ju förälskat mig i "Growin' up" lite extra mycket. Det är en fantastisk låt. Men som sagt, de här fyra skivorna innehåller massor med fantastiska låtar. Så har ni inte köpt den, därför att ni tvekar på att den är så dyr, köp den! Värd varenda krona.

Den är ju som en liten skattkista, full med 66 stycken låtar, som i de flesta fallen är never-before-released songs eller alternativa versioner till redan släppt material. För att inte tala om alla ovanliga "B-sides" som de slängt in i mixen. Är man ett true Springsteen-fan är denna verkligen en given del i samlingen. 

Sen finns ju iof albumet "18 Tracks" som består av låtar från "Tracks"-boxen. Alla utom 3 st låtar på albumet är från boxen.

Det finns hur som helst inget just nu som går upp emot att lyssna på "Tracks"-boxen och dricka en kopp kaffe. Livsnjutande mina vänner!

Har förresten sett klart "Arrested Development". Briljant serie.

Mina top 5 karaktärer i serien:

5. George Michael
4. Gene Parmesan
3. Buster (speciellt with the hook!)
2. GOB
1. Tobias Funke.

Helt sanslös serie.

SE DEN!!!

Well well well!!! Fick igår kväll reda på att jag KOM IN PÅ MITT FÖRSTAHANDSVAL TILL UNIVERSITETET!!!
Så jävla glad, kan jag meddela. Har verkligen gått och ställt in mig på att jag ska börja plugga nu i höst, så det var svårt nervöst då jag skulle kika på mitt antagningsbesked...
Hade blivit svårt besviken om jag INTE kommit in. Faktiskt
Så får vi väl se om jag blir en bra student eller ej. Man vet ju aldrig, men jag hoppas att jag ska trivas.
Värst blir ju ekonomin, hur ska jag ha råd mitt dyra leverna? Det kommer jag ju inte ha, så klart. Så dags att snylta på andra!!!

Nu är det "Fletch" på TV. Älskar verkligen den här filmen. Chevy Chase är magisk.

Sitter över på jobbet. Inte på grund utav att jag har jobb att göra, utan för att mitt tåg hem inte går förrän tusen år efter att jag slutat. Dåligt att de går ner på sommaren i avgångar. Speciellt då de lägger crap avgångar som inte alls passar oss pendlare.

Dessutom är tåget sent enligt SJ.se

Vi lever ett hårt liv i ovisshet ska ni veta!

Huva.

Ser Michael Jacksons minnescermoni på TV4 (kredd för att de sänder den faktiskt). Fredrik Strage är popnörden man blir lite kär i. Faktiskt.
TV4 har ju hedrat Michael hela dagen, såg filmen om Michael Jackson och hans bröder förut idag. Ingen superfilm egentligen, men ändå.. intressant.
På sätt och vis blir hela cermonin bisarr. Men tycker ändå de på något sätt genomför den värdigt. Många, inklusive mig själv, var ju lite rädda att det skulle spåra och bli någon sorts cirkus. Men icke.

Det som slår mig dock är att om alla de här vännerna (och kanske "vännerna"), familjen och fansen hade visat Michael den respekt, kärlek, vördnad och tacksamhet tidigare, då han var vid liv, kanske vi aldrig hade behövt haft en minnescermoni. Strage återkommer till den här punkten ofta och kan bara hålla med.
Varför fanns inte alla de här människorna där för Michael då han levde? Var de rädda för att cirkusen Michael Jackson skulle dra med dem ned i förfallet? Eller brydde de sig bara inte? Känns både fint och bisarrt att så många plötsligt bryr sig så jävla mycket.

Aldrig har man bespottat en person så mycket som Michael Jackson, men vart fanns fansen och vännerna att försvara honom och visa att de fortfarande älskar honom då? Synd.

Men det är väl lättare att finnas där för någon när det är försent, än när man faktiskt måste engagera sig på ett djupare plan.

Som sagt, lite sad.

Men många fina framföranden ikväll. Man kan inte undgå att Michael Jackson var en av de absolut största popartisterna, kanske den största!

Låtar som "I want you back", "Thriller", "Black or White" med många fler kommer att leva kvar. Och förhoppningsvis är det tillslut musiken och artisten Michael Jackson vi kommer att minnas. Inte den sargade, svaga och svårt sorliga skandal- och rubrikmaskinen Michael Jackson. För det är bara ovärdigt. han har lidit nog.
Men you don't know what you got untill it's gone.

Kanske har han det bättre där han är nu, än han någonsin hade i den senare delen av hans liv.

Vi får hoppas det.

Jag sitter ensam på balkongen ikväll. Med en kopp svart kaffe. Beskt.
Out of milk. Out of order? Nejdå, bara mjölk.
Solen går ner över taken samtidigt som en svag bris sveper över staden där jag växt upp.
Där jag än idag lever.
Där jag förmodligen kommer dö. Där jag vill dö.
Men nog om döden, för nu. Den tenderar att bli så tråkig. Istället fokuserar jag på här och nu.
This state of mind som jag befinner mig i nu.
Med Bossens röst ur högtalarna som sjunger "they can't hurt us now".
"Because the night" blir aldrig så bra som när den kommer från Bruce magiska stämband.
Att Cascada ens gav sig på den gör bara ont. Som att ta a good pice of meat and over grill it. Typ.
Sen att man efter Ullevi 2008 hörde personer som sa; "Coolt att han körde en Cascada-låt" är ju förkastligt. Jeeeze Louise. Det var så man ville gråta. Ignoranta människor som bara sveper med i vågen av att en världsartist kommer till stan. Och vill bara vara där för att det är vad "alla snacka om". The band wagon effect...
Men. Ofta får fel artister kredd för de mest brilljanta låtarna.
Det känns beskt. Som kaffet i min kopp.
Ibland är det låtarna som skrivs av fel artister och får i ett senare skede kredd därför att de framförs av "rätt" artister.
Det jämnar väl ut sig. Det man förlorar på gungorna drar man någonstans in på karusellen. Även om karuseller inte är lika populärt längre, inte i den tradionella runt-runt-runt-på-en-häst-som-går-upp-och-ned-bemärkelsen. Nu är det andra typer som gäller. Även om de gamla rävarna består. I alla fall de tidlösa. 
Som Michael Jackson, Abba, Bruce, Bob Dylan, U2, REM, Gyllene Tider... Ja de består. Trots att några av dem inte längre finns. Men så länge någon ung fastnar för dem så stannar de kvar en stund till. Och i vissa fall kan vi inte bara glömma bort dem, vissa har gjort djupare avtryck. Elvis, John Lennon och inte minst Michael Jackson.
Många förtjänade att uppskattas, andra kanske inte riktigt så mycket som de blev efter deras bortgångar. Ibland tenderar vi att höja av de mest bisarra till skyarna bara för att de dör. 
Vi ä känsliga för döden. Plötsligt ska alla hyllas och respekteras. 
Även här kommer the big band wagon-fenomenet in. Vi hylllar ibland ut i leda människor vi kanske inte ens vet vilka de är. Men vi borde veta och vi borde hylla bara för att "alla andra gör ju det". 
Sen har vi ju de som inte uppskattas och får den kredd de borde få förrän de faktiskt dör.
Så även där jämnar det väl ut sig.
Livet tenderar att göra det.
Går jag hem fem minuter tidigare en dag, så kommer det alltid en dag jag stannar kvar fem minuter extra.
Lite som karma. Det man ger ut, kommer också tillbaka till en. Förhoppningsvis in a good way.
Att jag får sitta här på min balkong och njuta av en fin kväll om än lite molnig, men ändock vacker, tror jag beror på att jag fått genomlida en mindre vacker kväll någon annan gång. Eller kanske kommer få genomlida en mindre vacker kväll i sinom tid.
Var tacksam för de goda stunder du får. För det du har.
Jag må ha beskt kaffe i min kopp ikväll. Imorgon kanske jag har en kopp bättre kaffe.
Och kanske med mjölk dessutom.
Men. Jag kommer dock snubbla över min egen tråd, då jag någonstans tror som Springsteen sjunger; "When it comes to luck you make your own". Man kan heller inte bara sitta och vänta på de goda, för då kommer det aldrig. you got to earn it, baby.
Alltså; tro inte på ett ord jag skriver. Om man ska tolka min text. Eller? Jag vet inte.
Bruce sjunger "you ain't a beauty, but hey you're alright". Och det är helt okej för mig. Det behöver inte vara vackert och storslaget jämn. Ibland finner man det bästa i det vanliga.. i det som är helt okej.
Vilket är så väl vackert som lite hemskt på samma gång. Men det mest ärliga. Såklart.
Och man är nog som mest ärlig mot sig själv när man sitter på en balkong, en sommarkväll i juli, med blicken full av fina intryck. Och strupen full av beskt och svart kaffe.
Det mixar så väl att man inte kan ogilla kaffet. Eller ogilla vad man ser.
En blå-gul flagga vajar i vinden. Ett land i sommarprakt. Och kris. På samma gång.
Det blir nog aldrig 100 procent vackert och bra. Men heller adlrig 100 procent dåligt och hemskt heller.
Vare sig det gäller kärlek eller bara vanlig vänskap. Som i sig kan vara en stark kärlek.
Eller kaffet du har i din kopp. 
Mitt kaffe har kallnat. Solen gick precis ned bakom hustaken, men jag fick några minuter kvällssol i alla fall. 
Jag fick några svälj varmt kaffe. 
Inte att förglömma, Springsteen sjunger fortfarande.
Och som han gör det. 
Han sjunger om olycklig kärlek, vänskap, hårt arbete, orättvisor, flykten från vad som varit och jakten på vad som komma skall eller förverkligandet av drömmen. Det är både hemskt och vackert på samma gång.
Vi kan alla känna igen oss. Tro att vi känner igen oss.
Utan att på något sätt sänka Bruce så använder han ovanligt många klichéer. Men han lyckas ju använda dem på ett sätt så att vi inte tänker på dem, utan istället sveps med. Det är en genialitet i sig.
Det finns få låtskrivare med den förmågan. Men de finns. Kanske har han gjort riktiga snedskott till låtar, men likväl har han försett världen med de mest vackra sånger vi kan tänka oss.
Ge och ta.
Utan att sätta fingret på vad jag egentligen vill ha sagt med denna text så tänker jag avrunda den.
För jag vet inte vad jag vill ha sagt. Måste vi veta det? Finns det något i texten ni håller med om?
Något ni känner igen er i? Eller inte alls?
Förmodligen. Men det spelar ingen roll.
Istället spelar jag den gravt underkskattade Springsteen-plattan "Tunnel of love". Kanske förtjänar den mer beröm än den får. Men å andra sidan, kanske får "The River" mer beröm än vad den borde.

One step up and two steps back... Ibland är det bara så.

Det behöver inte vara så illa.

At least you got to take one step up.