Tänk vad glad man kan bli av att få ett sms.

Jag ber om ursäkt, men fan vad okunnig den kvinnan framstår som.

Helt sjukt hur mycket osäkerhet hon utstrålar.

Åh vilken fin kväll. Helt blå himmel.
Inte ett enda freaking moln.
Fantastiskt.

Imorgon åker jag till Stockholm. Över dagen.

Det ska bli fint. Gillar Sthlm.

Vill gifta mig med Sthlm.

Med plattan.
Slottet.
gamla stan.
Stureplan.
Tunnelbanan.
Gatorna på söder.
Grönan.
Mentaliteten.
Folket.

Med Stockholm.

Sitter här. Ensam. Som allt för ofta.

Börjar tro att det är så här det kommer vara. Att jag blir synonym med ensam. Bara ett hjärta istället för två. Bara två ögon istället för fyra.

Bara en som blir en. Fel sorts en.  Istället för rätt sort.

Istället för två som blir en.

Det är synd. Då det är så mycket bättre... ne, finare med två. Två är bra.

Jag är en.
Inte två.
En.
Ensam.

Har aldrig vågat ta steget. personer jag velat lära känna har glidit förbi.
Men jag vågade aldrig.
Ta det.

Ta steget.

Inte vara feg. Utan ta steget fram. Säga hej.

Hej, jag gillar dig.
Tycker du är fin.
Jag vill lära känna dig bättre. Visa dig vem jag är.
För jag gillar dig. Bara dig.
Ingen annan.

Blir dock aldrig mer än en tanke. Något jag vill göra.
Men inte gör. 
Står istället bara där.

Istället bara blickar. Nervösa blickar på avstånd. Beundrande blickar.

Kanske avslöjande blickar. Kanske inte.

Vill ta dig i hand. Be dig följa med. Bara gå där.
Med en hand i min.
En hand som inte alls är lik min egen.
En hand att hålla.

Men allt jag vill göra blir bara tankar. Vågar inte.

Sen är ögonblicket borta. Över. Jag sa aldrig något. Ni försvinner iväg. Träffar någon som säger vad han tycker, ni tycker han är fin. Ni vill lära känna honom.

Står där. Kvar. Ensam. Som alltid.

Ni sa aldrig heller något. Ni kanse inte vågade.
Ni ville nog inte.
Varför skulle ni vilja lära känna mig?

En kille som inte vågar. Inte är tuff på något sätt.
Vanlig kille bara.
Ospännande på många sätt.

Därför du går vidare till nästa. Därför jag inte vågar.

Där står du. Vi pratar.
Du ler.
Jag vågar inte. Vill. Men vågar inte.

Våga åt mig? Om det verkligen finns någon där ute som faktiskt gillar mig. Så måste ni ta tag i mig.
Ta mig i handen, vända upp min blick från backen.
Visa att du har sett mig. Sett mina nervösa blickar. Mina beundrande blickar.

Visa att du gillar mig.

Ta min hand.
Titta mig i mina smått blå ögon och säg att du vill lära känna mig.
Säg det jag inte vågar.
Ta steget åt mig.

Ni kanske ångrar er. Jag kanske inte är den ni ville ha.
Jag kanske inte är den som just du ville ha.
Men ni har ändå gjort mer än vad jag någonsin kunnat begära.

För jag vill. Men vågar inte.

Gillar du mig. Våga. Jag vågar inte.

Om du ser det på mig. Att jag gillar dig.
För det gör jag.
Kan du väl istället ta mig i handen. Le.
Säg hej.
För jag tycker du är fin.

Även om jag verkar osäker. Är osäker.
Så gillar jag dig.

Jag vill lära känna dig.

Men jag vill inte känna mig otillräcklig. Nekad.

Visa mig att jag duger.
Ta min hand.
Le.
Säg hej.

Visa mig. Hur man gör.
Då man vågar.

Två hjärtan.
När en plus en blir två.

För jag vill. Men vågar inte.

Tror inte jag räcker till för dig. Du är finare än mig.
Känner mig ottilräckligt.
Visa mig att det inte är så.

Jag vill lära känna dig.

För jag tycker du är fin.

Vet ni vad det bästa med Schlager är?

Att precis alla blir upprörda. På ett eller annat sätt.

Haha.

I love it!

Jag har ätit för många.

Jag vill spy.

När ska jag lära mig att det räcker med ett par-tre stycken. Fler gör att man mår dåligt och vill spy. Ska det vara så svårt, kan man fråga sig.

Här sitter jag. Helt ensam. Klockan slog nyligen över på ett nytt varv. Helt plötsligt inser jag att jag nog egentligen är rätt tillfreds med mitt liv. I alla fall en större del av det. Även om det också finns många saker som gör mig nedstämd och ibland lite deprimerad.

Men det känns i alla fall drägligt. Minst sagt.

Klart en viss ångest inför vad i helvete jag ska göra i framtiden finns där. Men den har nog alla som tar studenten. Till viss del hoppas jag i alla fall det, för då känner man sig inte fullt så vilsen. Är man fler så blir det liksom lite lättare att hantera.

Sitter i sängen. I bakgrunden är TV4 på. En svag volym. Något om gisslandrama. Jag orkar inte kocenterera mig. Istället har jag musik på som överröstar tv:n. Plura sjunger "... Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull"... Som han själv uttryckte det; det skulle lika gärna kunnat vara Lundell.

Jag har ingen kärlek att bli full för. Inte just nu i alla fall.

Men det gör inte så mycket. Även om det skulle vara trevligt, inte att vara full då, utan med kärlek.

Det känns just nu som önsketänkande från min sida. Att bli kär då.  

Förlåt. Här sitter jag och skriver massor med dravell. Men jag kan inte sova. Försöker men det vill inte gå, hur mycket jag än blundar. Har vridit mig åt både det ena och det andra hållet i sängen utan att det fungerat. Så jag gav upp. Snart tycker man ju att jag borde bli trött.

Nu har jag suttit här ett tag. Utan att publicera det här. Bara sitrrar på inlägget. I snart 35 minuter,

Läser det om och om igen.

Fastnar på vissa rader.
Läser dem igen.
"Även om det skulle vara trevligt, inte att vara full då, utan med kärlek".
Trevligt?
Vilket jävla ord. Ibland undrar man faktiskt. Det låter ju sjukt tragiskt, att anse att det skulle vara trevligt. Vilken jävla underdrift! Det skulle ju givetvis vara helt osannolikt härligt på alla sätt och vis. Att liksom ha en känsla att man skulle kunna göra allt, för en annan människa. Det är fantastiskt.

Men it takes two to tango. Jag kan sitta här och drömma. Men det skulle bara vara slöseri med tid. Jag kan lika gärna göra annat. Förhoppningsvis kommer det där en dag. Snart kanske det uppskattas att man är en rätt vanlig kille som är snäll och långt ifrån macho.Ibland lite rolig också, med ett medelmåttigt utseende.

Just nu är det annat som premieras hos er.

Just nu får jag lyssna istället. Vara förståeende.

Det har jag full förståelse för, så ni vet. Klart det finns mer spännande killar just nu. Och jag accepterar det. Kan inte göra så mycket annat. Jag väntar här snällt på min tur. Och lyssnar. Bara att prata på. Jag lyssnar. Att lyssna är grunden till att förstå. Men när min tur kommer så kommer jag ta till vara på den. Det kan jag lova.

Men tills dess väntar jag här. Och lyssnar.

Ute är det grymt varmt alltså. Nu tänker jag i alla fall våga yppa att det är sommar. Screw våren, våren är pasé. Ingen vill ha vår. Nu är det sommar som gäller, eller hur? Ja, vi säger så i alla fall.

Värme, sol och bad. Tre saker som är synonymt med sommar, enligt mig.

Även att bara ligga i en solstol eller helst en hammock (visst är hammockar grymt fina att ligga och dega i?) med en riktigt jävla bra bok och njuta. Kanske ha iPoden ipluggad och lyssna på exempelvis Huddinge Huddinge med Mikael Wiehe, riktigt fin låt. Eller kanske klassikern, om man får säga så, Sommartider med Gyllene Tider. Per Gessle har ju på något rätt imponerande men samtidigt läskigt sätt gått och personifierat sig som Mr. Sommar här i Sverige. Det känns som han alltid släpper sina album till sommaren och har väl åtminstone minst en stor hits varje sommar? Eller också så är det bara så det känns för att Sommartider spelas som det var dödstraff om man inte lätt den ljuda.

Det är spännande hur det fungerar.

Fast Lars Winnerbäck är ju också synonym med sommar, men det är ju för att man gärna slänger på hans platta när man är några stycken en sommarkväll.

Det dåliga med att det blir sommar är givetvis att alla börjar klippa gräset. Inte för att jag är någon som tror varje grässtrå har ett liv och att det är mord att klippa ned det, utan för att jag är svinigt allergisk mot nyklippt gräs. Helt jävla sjukt. Och se på fan, vad sker utanför dörren just nu? Jo, någon klipper gräset.
Och jag har slut på allergitabletter.
Gött mos!
Inte.

Igår såg jag för övrigt någon film på trean, minns inte vad den hette och orkar inte - på grund av ren och skär lathet - kolla vad den heter. Men till det viktiga, i den spelade Alec Baldwin - en mycket duktig aktör - och även Anthony Hopkins, som också han är en ytters skicklig skådespelare.  Men, han är så sjukt låst i mitt sinne till att vara Hannibal Lector! Hela filmen satt jag och väntade på att han skulle mörda och äta upp Alec Baldwin... Men istället spelade han en gammal gubbe som var hur jävla medmänsklig som helst!

Det där är ett 1 plus 1 som inte blir 2 för mig.

Men skulle jag få välja att träffa tre personer så skulle han vara en av dem. Helt klart. Anthony då...

Eller i alla fall som det känns nu. För jag tenderar att väldigt ofta säga liknande saker om andra personer. Så jag får ta mitt eget ord med en nypa salt och det hoppas jag ni också gör. Ni som hänger i och läser här.

Läste i Bladet att Idol-vinnarna ger upp alla sina rättigheter i det kontrakten de skriver. Vilken skräll va? Inte direkt, klart att de som ställer upp i en talangjakt som Idol blir utnyttjade till max och screwade till stor del. Men de får väl vara glada att de ens har ett kontrakt, de små Idolerna. Att en sådan nisse som Peter Swartling eller Herr. Breitholtz skulle låta Idolerna få chansen att dra vidare till andra bolag är ju lika med noll. Det vore naivt att tro att de inte kräver alla rättigheter.

Själv är jag trött på Idol. Faktiskt. Jag är trött på alla talangjakter faktiskt. Det känns som att talangjakter är de nya dokusåporna, alltså ute. Vad vill vi ha på TV:n då? En mysande Ernst Krischtieger (?) eller en glad Rickard Olsson? Mycket möjligt. De håller nog ett par år till. Likaså mina personliga favoriter Fredrik Wikingsson och Filip Hammar kommer snart behöva göra något nytt, tror inte 100 Höjdare-konceptet håller särskilt länge till. Hur bra det än må vara.  Jag hoppas och tror på en ny version av High Chaparall eller en till sässong av Grattis Världen från killarna.

Men vad vet jag? Nu pratar jag ju mst ur min egen vilja att se mer av Grattis Världen och High Chaparall. Ni andra kanske inte vill se det igen. Ni kanske vill ha mer Idol och uttjatad Hey Baberiba-humor... TV4 har vart dominerande senaste tiden, men är de verkligen så bra? Jag tycker faktiskt inte det. De misslyckades totalt att skapa en svensk version av det absolut lysande Thank God you're here!, vilket gör mig förbannad. Att ens välja David Helenius som programledare gör mig sur. Sen orkar jag heller inte med att se folk dansa och att man redan vet vem i juryn som kommer ge höga och vem som kommer ge låga poäng. Nu vill jag inte att det här inlägget ska mynna ut i en attack på TV4, men jag måste bara säga att jag inte orkar med Parlamentet mer. Anders S Nilsson som programledare? Han är bara jobbig. Henrik Schyffert var ju inte bättre han. Jag är trött på honom också. De kan gärna få lägga ned parlamentet nu i alla fall. Tack.

Nä, den hetaste just nu enligt mig är Kristian Luuk efter hans insats i Mello. Han var helt jävla överlägsen alla programledare genom tiderna.

Mello är för övrigt den enda "talangjakten" jag uppskattar. för där är större delen av artisterna reda kända och faktiskt kan sjunga. Och jag tycker inte ens att det är rättvist att kalla det för en talangjakt. Det är en tv-sänd musiktävling. Som för övrigt är den enda behållningen gällande TV-utbud varje år.

Nä, nu till lite mer glada saker, för nu har jag "dissat" så mycket här så det känns som om jag borde "hissa" lite.

Så jag vill hissa alla som bloggar. Ni är varenda en värd något pris för att ni utvecklar era skrifliga förmågor och för att ni faktiskt gör något kreativt, även om ni skriver om vad ni åt till lunch eller ett långt argumentativt inlägg om krisen mellan Estland och Ryssland. Tummen upp till er! Blev själv förbannad då Linda Skugge ansåg att "dåliga" bloggare inte borde få blogga. Vem fan är dålig? Förmodligen Skugger själv, då hon har åkt snålskjuts på Expressen.

Vet ni vad? Nu ska jag ut i solen!

Puss och kram, eller en high-five - ert val!

Det gör mig förbannad.

Här står jag nu. Eller står och står, jag sitter ned. Med en sommar kommande rusande mot mig. Mitt sista sommarlov var förra året, för i år är sommaren inget lov. Jag lämnar skolans värld och allt vad den innebär i samma stund som jag kommer kliva ut från Örebro slott, där jag kommer att ta studenten den 8 juni.

Det är med så väl lättnad som osäkerhet jag ser på det. Visst det är skönt att lämna tolv år av skola bakom mig. Att få göra något annat än att plugga. Visst har jag sökt universitet, men det innebär inte att jag kommer läsa vidare, även om jag antas. Fast det vet jag inte egentligen. Just nu så är sikten dålig om jag blickar förbi den 8 juni och ut över sommaren och hösten. Jag kan se små ljuspunkter, men ingen helhet.

Vilket är läskigt.

Det är som sagt en oviss framtid jag har framför mig. Jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra, eller vad jag kommer göra. En del av mig vill jobba, men då gällder det att man lyckas skaffa ett jobb. En annan del vill resa, men tyvärr är det inte gratis att resa. Att fly Sverige och ens liv här för att starta på ny kula i Australien kostar en del. Pengar jag inte har, jag har ingen rik pappa eller mamma som kan betala en resa till Australien för mig. Jag lever inget Lidingöliv. Om ni ursäktar uttrycket.

Nä, jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra i höst. Och det skrämmer mig faktiskt lite. Tidigare har man ändå vetat att man har skolan att gå till, vad har jag nu? Inget. Absolut ingenting. Vilken kontrast, i samma stund som man får "friheten" att göra vad man vill, så kommer en osäkerhet in i bilden. Allt är inte längre självklart. 

Jag kommer förhoppningsvis få ett sommarvikariat, där jag har praktiserat de senaste nio veckorna. Det skulle givetvis vara kanon. Få jobba lite, tjäna lite pengar och bara vara i sommar. I väntan på att mitt "riktiga" liv ska börja. När det nu är. Tolka nu inte detta som att jag har för avsikt att bara sitta på mitt arsle och tro att allt ska komma till mig, för det var inte så jag menade. Jag är fullt medveten om att man får inget här i livet gratis. Vilket är orsaken till att jag inte tänker lägga mig och vänta på att saker ska hända.

För den 8 juni tar jag till höger och svänger på motorvägen.
Mot livet.
Min framtiden.
In i dimman.

Sen är det bara att köra och jobba på. Det känns som att man inte kan göra så mycket mer och förhoppningsvis kanske den där tjocka dimmarn av ovishet börjar lätta, så det blir lite enklare och lite trevligare att köra.

Kanske kan man hitta något längs vägen då.
Det där jobbet man trivs med. Som man verkligen vill gå till.
Hon som kommer förgylla mitt liv, kanske står hon där lite länge fram vid vägkanten och pekar med tummen om lift.

Hon som man inte behöver göra sig till för, utan tar mig för den jag är.
Hon som jag kommer älska mer än något annat.
Hon som kommer följa med mig genom min resa.
Hon som jag kommer bli gammal och grå med.
Hon som kommer älska mig no matter what.
Hon jag kommer göra allt med. Vara osams med. Skratta med. Gråta med. Leva med.

Eller i alla fall hon som följer med mig en bit på resan och gör den lite lättare, än om så för en kort stund.

Kanske står hon där. Och liftar.

Förhoppningsvis vågar jag stanna och ge henne lift, släppa in henne i mitt liv. Och inte bara åka förbi på grund av osäkerhet eller dåligt självförtroende.

Kanske står det ingen alls där längs vägen. Som vill följa med mig. Inte heller det där jobbet som man hade kunnat stötta sig emot.

Utan vägen bara fortsätter i en dimma. Och sen tar den plötsligt slut, utan att jag uppnåt eller gjort något med livet.
Jag har ingen aniing. Det gör mig rädd.

Som fan.

Jag som alltid har haft full koll, som alltid vetat vad som ska ske och aldrig vart osäker på ngåot. Helt plötsligt så är jag osäker. Faller fritt.

Jag har ingen aning om framtiden.

Alla andra verkar ha full koll, de lever sina liv till synes utan bekymmer eller oroade tankar om framtiden. Så där står man, i studenmössa och försöker hitta något att ta sikte på. Något att börja bygga sitt liv på. 

Det där livet som jag väntar på ska börja. Vill ska börja.

Det är helg. Jag har fyllt år. Det var igår det, idag är en ny dag. Födelsedagar har för mig tappat sin charm sen man var en liten grabb och längtade galet mycket fram till ens födelsedag redan månader i förväg. De senaste fem åren har detta avtagit mer och mer. I år uppmärksammade jag knappt att jag fyllde år. Man kan säga att dagen kom och gick, som en vanlig dag. Fast med lite "grattis" och paket. Grejen är den att jag tänker inte ens på detta som om det är negativt att jag knappt bryr mig om min egen födelsedag. Jag snarare tycker det är skönt.

Bara jag som inte bryr mig märkvärt mycket om ens egen födelsedag?

Det är läskigt då man pendlar.

Helt plötsligt, så här efter åtta veckor, så vet man i stort sett vart folk kliver på och av.
Speceillt då man börjar fundera på vad som har hänt när de inte infinner sig på bussen/tåget... Helt jävla galet är vad det är. Att lära sig känna igen folk sådär och vart de kliver på och av.

Det är lite läskigt.

Bara jag som lider av detta?

Man skulle köpt Ericsson-aktier då när de var som lägst där efter haveriet. Kom jag fram till nu.

Fan.

I got a thing for citroner kära ni... De är fan den ultimata citrusfrukten. Kanske den absolut ultimata frukten alla kategorier. Med lime på en stabil andraplats. Lime är också gott. Men citroner är fan det ultimata.

Citroner kan man i princip ha till allt. Citroner gör att saker känns fräscht så att säga...

Om jag skulle återfödas som en citrusfrukt så skulle det lätt vara som en citron! Växa fram på ett trä i ett land där de bästa citronerna växer (vart kan det tänkas vara?). Plockas och skeppas iväg till några rika i-landsmänniskor. Hamna i en drink, på en fin fisk eller mitt i ett tequilarace!

Fatta vilket liv!

Så det nya svarta 2007 är lätt citroner.

Kom ihåg vart ni läste det först!

Citroner!

Damn vad snygga ni är, ni som läser! Nu förstår ju - givetvis - jag att ni med stor sannolikhet att jag bara försöker ställa mig in hos er. Kanske till viss del.

Men.

Ni är verkligen snygga.

Det är ju så jag får komplex så fort jag läser era bloggar.

Galet galet.