Hemma hos min farmor så sitter det en liten broderad tavla på väggen. På den är det en text som lyder:

"Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta".

Det där var bland det första jag lärde mig läsa då jag var liten. Varje gång jag var hos farmor - vilket jag var väldigt ofta -  så läste jag det där på väggen. Jag gör det fortfarande, av ren vana. jag tycker att det är verkligen något man borde lära sig. Sen om det är en gåta eller ej, vet jag inte.

Jag vet inte, men det känns som att jag från den dagen jag första gången läste det där har burit med mig det i mitt sätt att tänka. Heller förlåta än dömma, i den mån det går. Och man ska inte gå och gnaga på gammla minnen, utan då är det bättre att glömma och bygga nya, bättre minnen. Och inte minst att älska, det är något man gör för lite. Älskar man någon ska man fan säga det till den personen, utan några undantag. Sä det. Livet är för kort för att man ska gå i det tysta med allt.

Missförstå mig inte, jag försöker absolut inte säga att jag på något sätt lärt mig "livets stora gåta. Men jag tror att om man kan göra det som de där tre orden innebär så har man kommit en lång väg.

Farmor var på väg att ta ned den där en gång, men jag bad ehnne ha den kvar. För även om det är något så obetydligt som en broderad tavla, så är den ändå ett stort minne av min barndom.

Den hänger där i köket än idag.

Det känns bra

Som när jag var liten. Och lärde mig läsa.

Kan ni lyssna riktigt noga nu? Tack! Jag blir stup i kvarten beskylld för att "försöka vara Ronnie Sandahl" när det gäller hur jag skriver. Jag börjar faktiskt bli rätt trött på att höra det.

Jag försöker inte vara Ronnie Sandahl. Varför skulle jag försöka vara Ronnie Sandahl?

Jag kan däremot öppet säga att jag har låtit mig inspireras i mitt skrivande av just honom. Ronnie Sandahl alltså, då jag tycker han är en av Sveriges mest lysande skribenter och uppskattar hans texter mycket. Jag tycker han skriver bra kort sagt.

Men jag inspireras också av Fredrik Virtanen. Jag tycker Fredrik skriver begåvat och intressant. Just därför har jag låtit lite av hans säött att skriva inspirera mig.

Och den tredje och sista som jag har inspirerats av är Silverfisken. Bloggaren, ni vet. Han har väldigt smarta och fyndiga meningsuppbyggnader som jag gillar. Och han kan verkligen leka med ord, som jag finner roande.

Dessa tre personer har skapat mitt sätt att skriva kan man säga. Jag är jävligt ung och är förhoppningsvis bara i startgropparna av mitt skrivande. Jag läser mycket för att hitta nya sätt att uttrycka mig med orden. Det är oundvikligt att jag inte ska till mig av andras sätt att skriva, då jag själv tycker dessa personer skriver helt sjukt bra.

Men att försöka vara någon av dem är inget jag strävar efter. De är alla unika och skriver lysande med en retorik som få har. Jag vill däremot att jag en vacker dag ska vara i samma liga som dem. Visst, det är inte något enkelt mål. Det inser jag också. Men jag ska försöka.

En del i mitt lärande, till att bli en bättre skribent, är att försöka hitta en egen stil. Men att hitta en helt unik stil just nu, i den åldern jag är i, känns svårt. Jag upptäcker nya sätt att leka med ord varje dag och tar så klart till mig dessa sätt. För att kunna utveckla dem och sätta en egen prägel.

Sen att jag har tagit till mig mer av just Ronnie, Virre och Fisken har med att jag har dem som stora förebilder vad gäller skrivandet. Och jag förstår inte varför jag inte få skriva som de gör? Jag skriver ju inte EXAKT som någon av de gör. Jag skriver på mitt sätt. Ett sätt som har kommit till under inflytande av andras sätt att skriva.

Hur skulle det se ut om man inte fick ta till sig av andra? Då skulle vi sitta här med skolsvenskan och skriva exakt likadant istället. Hur kul hade det vart? Det är alltid någon som börjar med något. Och är det uppskattat så är det oundvikligt att inte folk ska ta till sig det.

Jag ser det inte som att jag snor deras sätt att skriva. Jag ser det som att jag lär mig av deras sätt att skriva. Då jag är i ett stadie av mitt eget skrivande där jag försöker hitta hur just jag ska skriva. Jag är i skrivandets tonår. I jakten på att hitta vem jag är så är det oundvikligt att jag inte ska låta mig influeras av andra.

Inse det.

Ronnie är Ronnie. Jag är jag.

Sluta tro att jag sitter och tänker; "hur kan jag göra den här texten riktigt Sandahlsk" så fort jag skriver en text, för det gör jag absolut inte. Sluta tro att jag VILL vara EXAKT som Ronnie Sandahl. Det vill jag inte. Jag VILL hitta en egen still som ska bygga på roliga, intressanta och talangfulla sätt att skriva. Just Ronnie, Virre och Fisken har roliga, intressanta och talangfulla sätt att skriva.

Det är som att försöka baka en fralla, men jag får inte använda mjöl. För det har den som bakade en baguette redan använt. Mission impossible, typ.

Men det ska sägas att jag ständigt jobbar på att hitta ett eget sätt att skriva på. Jag försöker att tona ner så mycket det går av Ronnies, Virres och Fiskens skrivsätt i mina texter, just därför att jag vill försöka få en egen knorr på texterna så mycket det går.

Och till sist; ingen tvingar er att läsa det jag skriver.

Punkt.

Jag vill skriva något bra. En sjukt jävla bra text.

Jag försöker. Men det vill sig inte.

Jag har bara bloggat korta små inlägg om min vardag på senaste tiden. Det var länge sen jag verkligen skrev något bra. Och jag kan faktiskt inte förstå varför ni fortsätter läsa. Men givetvis uppskattas det att ni läser vidare, även om det mesta jag skrivit är skit.

Känns lite slitet att använda ett uttryck som; "den som väntar på något gott..." Men det passar - tyvärr kanske - väldigt bra in på den här bloggen.

Jag skriver givetvis bara för mig själv och det innebär ju att jag kan skriva vad jag vill. Men det känns som att jag börjar bli skyldig er något bättre än vad jag gett er på sistone.

Tyvärr har min inispiration legat på latsidan. Den har tydligen gått på semester, givit sig av till en söderhavsö för att dricka Margaritas och dega i en hängmatta uppspänd mellan två palmer, som lutar lite sådär snyggt ut över stranden. Så där ligger den - min inspiration - och berusar sig i solen, med avbrott för att svalka sig i det klarblå (gröna?) vattnet.

Han har lämnat mig här att dö.

Den jäveln.

Jag försöker skriva. Skriver ibland ett halvt till ett A4 med text, för att sedan kasera hela alltet, bara för att jag inte gillar vinkeln jag gjort på texten. För att det känns platt, tråkigt, trist, dåligt, oläsligt, flummigt, straffbart uselt, sugigt, pinsamt, ja helt oinspirerat helt enkelt.

Det är för jäkla jobbigt. Hoppas den kommer tillbaka snart, jag menar hur kul kan det vara att ligga i en hängmatta och dricka drinkar och bara njuta av söderhavet, då den kan vara här och skriva med mig?

Fan...

Nästa gång är det jag som sticker och han som får sitta kvar med skrivångest.

Jag är väldigt glad!