Dagen har vart bra. Maria undrade förut idag om jag ville hänga med på dagens förhandsvisning av The Wrestler. And of course så ville jag det!!! Måste säga att jag är mycket imponerad av Mickey Rourke. Recension kommer även på denna (ja, det börjar bli larvigt nu, jag vet!).

I övrigt så ankom mitt paket från CDON idaaaag!!! Vilket innebär att jag nu är proud owner of more tv-serier. Vilket egentligen inte är så bra då jag redan nu har för mycket att titta på. Börjar bli utbränd...

I spelaren just nu är hur som säsong fyra av The Office. Magisk humor, mina vänner. Steve Carell är muy bien!
Sen när denna är klar så går jag absolut lös på 30 Rock säsong ett.
Någon som vill göra sällskap?

Expressens Anders Nunstedt och Aftonbladets Markus Larsson har tydligen redan bestämt sig för att de inte gillar Bossens sommarbesök här i Sverige. Enligt de två experterna så är det för tätt inpå Magic-turnén och då menar de att suget på Bruce Springsteen inte är lika stort.
Nä, kanske inte för er två som vart på i princip varenda jävla Bruce-spelning här i Sverige så länge ni kan minnas!!!
Men för alla oss som inte har haft möjlighet att se allt för många Springsteen-konserter så är ett Bruce-besök alltid ett Bruce-besök. Och jag tror faktiskt att suget på Bossen är precis lika stort nu som i somras.

Om vi säger så här. Bruce kommer inte göra oss besvikna i sommar. Det har han aldrig gjort (även om Markus Larsson försökte få oss att tro det i sin missvisande recension av Bossens Magic-spelning i Globen 2007). Visst är Ullevi alltid Ullevi när det gäller Bossen, men jag tror absolut att om det ska vara någon som kan få stadion att koka i sommar så är det fan Bruce.

I alla fall. Jag har spenderat dagen med att lyssna på Bruce nya album!!! Working on a dream har gått varm kan man säga. Och ja, jag älskar det nya albumet redan. Man märker snabbt att Bruce påbörjade det här arbetet direkt i anslutning till Magic-plattan. Enligt Bruce själv så beror det på att han kände en enormt stor spelglädje och att det var länge sen han haft sånt sug på att skriva fler låtar. Och - till skillnad från Anders - så känner man snabbt av just den glädjen som Bruce beskriver. Direkt så infinner sig känslan att de haft jävligt roligt då de spelade in den här nya plattan.

Working on a dream inleder med en dramatisk och lång stråkinfluerad ödeskavalkad i låten "Outlaw Pete", där vi hör en riktigt djup Bruce med oerhörd känsla och eftertryck i varje textrad som man inte kan undgå att ge vika för.
Och den smått oväntade inledningen följs upp med den raka och direkta Bruce-rocken i "My lucky day". En låt som jag fäste mig vid redan vid singel-släppet på den. Och Magic-känslan går inte att ta miste på.
Vi rullar vidare med det kanske lite för enformiga, men nog så välskrivna och lungt vaggande, titelspåret "Working on a dream". en låt som ingjuter hopp. Bruce är dock inte sen med att ta med oss in i en - för mig  - oslagbart vackert skriven kärleksförklaring. "Queen of the supermakret" känns först väldigt onväntad och man lämnas till en början oförstående till hur han came up with the idea för den här låten, men så insveps man plötsligt i poesin som tillslut gör den här låten så genial.
"What love can do" och "This life" glider sen förbi i ett fint och njutbart tempo utan konstigheter...
Tills "Good eye" sparkar igång och man nästan får känslan att han tänker ge sig på en "A Night With The Jersey Devil" igen, något som visar sig vara ett falsklarm. Istället bjuds vi på en tung munnspels-rock som sen blir extra tung när den ställs i kontrast med den mer lättsamma Kenny Rogers-inspirerade "Tomorrow never knows".
"Life itself", och "Kingdom of days" är små pärlor som man vid de första lyssningarna kasnke inte riktigt uppskattar, framförallt "Kingdom of days". Men med lite tid så kommer de snart också lysa igenom, som alla Bruces låtar på ett eller annat sätt gör. 
Sen kommer vi till den där spelglädjen som Bruce snackade om att han hade, nog för att man känt hans passion i de tidigare spåren så kan man inte ta miste på just den glädje som måste funnits när de spelat in "Suprisem Suprise", man riktigt hör hur alla har ett leende på läpparna när den här spelades in. Den har redan glidit upp som en av mina favoriter. Och just som man tror att det inte kan bli bättre så avslutar Bruce den här resan med en osannolikt fin och nedskalad "The Last Carnival". Och känslan att tiden med E Street Band snart är över kommer över mig på ett kusligt sätt...
Men den riktiga pärlan på den här plattan är den enkla och smärtsamt välskrivna filmlåten "The Wrestler", varje ord tränger djupare än vad som man tror är möjligt. Det här är Bruce när han är som bäst. Och då är det få som kan utmana. Om ens någon.

Även om röster gör gällande att han stressat fram det här albumet så får jag aldrig den känslan när jag lyssnar igenom det och tar in alal känslor och historier. Det här är faktiskt - bortsätt från ett par spår - ett mer än stabilt album från Springsteens sida.

Och talar vi betyg så blir det 4/5.