Bruce Springsteen som slog igenom med albumet av samma namn år 1975. Albumet som snabbt blev kritikerrosat och älskat. Detta var ett album som Bruce visste var tvunget att bli bra. Hans två tidigare album; “Greetings From Asbury Park, N.J .” och “The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle” hade även de blivigt kritikerrosade, men de hade tyvärr inte salt i några stora mängder, vilket var och fortfarande är viktigt I den här branschen. Det gällde att albumet ”Born to Run” blev en hit och sålde bra. Detta var även Springsteens sista försök att verkligen slå igenom som artist… Efter mycket arbete med albumet och en del problem vid inspelningen lyckades ändå Bruce få ihop ett album med åtta stycken låtar. Albumet blev genast en succé, albumet la sig på plats nummer 3 i Topplistan. Dessutom gav albumet Springsteen sin allra första etablerade fanbas. Genialiteten i albumet framhålls och det är självfallet därför han lyckades etablera många fans just efter detta album. Jag skulle vilja säga att albumet är som en blandning av Roy Orbison och Bob Dylan… en lukrativ och generös mix. Detta album sköt igång Springsteens karriär, det sägs även vara hans absolut bästa album. Där är jag beredd att hålla med, det är ett genialt album.

Den absolut största låten från albumet blev låten på 4 minuter och 30 sekunder, låt nummer 5. Detta är så klart signaturmelodin Born To Run. Låten handlar om att bryta sig ut, om att ge allt man och har och bli någonting. Detta kan främst urskiljas från raden, “We gotta get out while we're young, 'cause tramps like us, baby we were born to run”. Själva låten är I sig skriven ur en förstapersonsvinkel, vilket jag tycker ger låten en mycket mer personlig känsla och ger den lite extra kraft och styrka. Låten är i sig ett slags kärleksbrev till en tjej vid namn Wendy. Bruce, som i låten ber Wendy att låta honom komma in i hennes värld, och låta honom vaka hennes hop och visioner. Att hon ska följa med honom, i hans färd mot de stora höjderna, mot ett bättre liv. Bruce Springsteen har själv sagt att den enkla kärnan i låten är väldigt enkel; att lämna Asbury Park, där Springsteen bodde under tiden han spelade in albumet.

I låten har Springsteen verkligen lyckats att skriva en text som så väl berör som ger ett skönt sound. Texten är en genial komposition och visar The Boss i sitt esse. Musiken i låten är något som jag beundrar och verkligen uppskattar, för den är väldigt noga genomtänkt, med massor av olika ljud ihopsatta till en perfekt blandning, låten är magisk att lyssna på och ger en rysningar långt ned för ryggraden. Som låt skulle jag vilja säga att den mycket väl är en av världens 25 bästa låtar (Vilket den också är). Då syftar jag på den som låt och bedömt ur en strikt musikaliskt synvinkel, inte i musiksmak som i vanliga fall skulle spela in.

Låten har prisats i massor och slagit sig in på mängder av listor. Den blev bland annat placerad på plats 21 i den åtråvärda listan The 500 Greatest Songs of All Time, gjord av magasinet The Rolling Stones. Där den blev slagen av andra geniala låtar, så som ”Blowing In the Wind” med Bob Dylan och ”Hey Jude” med The Beatles.

Varför älskar jag då den här låten?
Därför att den får mig att vilja någonting, den når fram till mig, att jag själv ska försöka bryta mig ut ur - i mitt fall - Örebro och bli någonting stort. Dessutom ahr jag aldrig hört en mer perfekt sammansatt låt, den är underbar och det är INTE en underdrift. Den här låten spelas otroligt ofta i spelaren och kommer givetvis fortsätta att spelas. Detta är en låt jag kommer ta med mig genom mitt liv... Så bra är den. Tack Bruce Springsteen, för att du skapar låtar som kan jämnföras med de finaste ädlestenarna på jorden!
Born To Run - Bruce Springsteen

Detta är en låt som jag fullkomligt älskar. Den har allt, genialt pianospel, en av världens bästa sångröster, skickligt skriven text, ett underbart sound och framförallt är den som helhet genial.

REM som gjort den här låten bildades 1980 i Athens, Gerogia, USA av Michael Stripe (Sångare), Bill Berry (Trummor), Peter Buck (Gitarr) och Mike Mills (Bas). Jag skulle vilja säga att REM's geniala musik är till väldigt stor del influerad av gruppen The Byrds gamla musik. The Byrds som bland annat gjort (Hey Mr. Tambourine man). REM var och ÄR fortfarande ett av världens mest respekterade rockband, där jag skulle tro att respekten låg som högst någon gång i början av 1990-talet. År 1997 lämnade Bill Berry bandet på grund av personliga skäl och REM fortsatte som en tremannagrupp. Två av REM's största hits är; "Everybody Hurts" och "Losing my religion"

Låten "Nightswimming" kom år 1992 på deras album "Automatic for the people" (Som sägs vara den bästa plattan de gjort). Texten som är skriven av Michael Stripe var klar redan inför deras album "Out of Time" år 1991, men de hade ingen musik till texten, detta gjorde att låten fick vänta tills 1992. Det sägs att "Nightswimming" är den enda låten som har fått sin text skriven innan musiken kom till av alla REM's låtar.

Texten handlar om en vuxen man som ska nakenbada. Men som när han får syn på ett foto taget för många år sedan inser att han inte kan göra det, eftersom att tiderna förändrats sen han var ett barn. Vuxna kan ju inte visa sig nakna. Detta leder till att han tack vare det där fotografiet börjar tänka tillbaka på saker han gjorde och människor han kände back in the days. Och att på den här "quiet night" summerar och tänker tillbaka på alla dessa minnen han har av människororna från förr. Han drar i slutet av låten slutsatsen att de människorna han trodde att han kände  - då han var barn och kunde "nattbada" - inte alls är de som han trodde. Att han över huvudtaget inte alls känner dem.

---

Nightswimming - REM

Nightswimming deserves a quiet night.
The photograph on the dashboard,
taken years ago,
turned around backwards so the windshield shows.
Every streetlight reveals the picture in reverse.
Still, it's so much clearer.
I forgot my shirt at the water's edge.
The moon is low tonight.

Nightswimming
deserves a quiet night.
I'm not sure all these people understand.
It's not like years ago,
The fear of getting caught,
of recklessness and water.
They cannot see me naked.
These things, they go away,
replaced by everyday.

Nightswimming,
remembering that night.
September's coming soon.
I'm pining for the moon.
And what if there were two
Side by side in orbit
Around the fairest sun?
That bright, tight forever drum
could not describe
nightswimming.

You, I thought I knew you.
You I cannot judge.
You, I thought you knew me,
this one laughing quietly
underneath my breath.
Nightswimming.

The photograph reflects,
every streetlight a reminder.
Nightswimming deserves a quiet
night, deserves a quiet night.

---

Den här är enligt mig REM's bästa låt, av mig får den 5F av 5 möjliga

Varmast,
//Fredrik