It's all in my head...
Ni ska veta hur många saker som far omkring i mitt huvud just nu. Jag är så galet förvirrad och lite osäker på hur saker och ting egentligen ligger till just nu i mitt liv. Om det verkligen kan vara så att det ljusnar på riktigt den här gången. Eller om det bara är en tillfällig känsla.
Många tankar är det i alla fall.
Jag tänker som bäst då jag promenerar, duschar eller bara ligger i min säng och stirrar upp i taket. Det sistnämnda skulle jag kunna göra i timmar bara för att det är så skönt. Jag hinner så sällan rensa min skalle från allt onödigt som gömmer sig där, men när jag gör de där sakerna så får jag tid att sålla och fundera.
Det är skönt när man kommer till den där punkten av funderande att man plötsligt insett något som gör en glad. Och den senaste tiden har det skett väldigt ofta. Nästan för ofta känns det som. Jag är lite rädd at vinden snart vänder och slår mig rakt i ansiktet. Precis då jag kommit upp för att ta luft.
Rakt ned i djupet igen.
Men jag vet inte. Trots att jag tror att jag är på rätt väg så kanske jag luras av min egen kompass, kanske ligger den för nära min mobil. Kanske är den trasig. Eller så är jag bara osäker på om jag ska följa pilens spets.
Något är det i alla fall.
Men jag vet i alla fall att det just nu finns en del glädjande saker in my life, som jag inte haft på vädligt länge.
En av de där sakerna är dock väldigt osäkert. Jag vet inte hur mycket man kan våga tro. Eller man och man; jag kan våga tro.
Det är därför jag inte tror eller förväntar mig något längre. Och har inte gjort det på flera år faktiskt.
Förväntat mig alltså.
För då blir jag bara besviken. Som oftast.
Det här inlägget måste ju kännas lika snurrigt för er, som mitt huvud är för mig ibland.
Men jag behövde skriva av mig. Bara öppna upp mig lite.
En liten, men för mig ändå väldigt stor, glipa in bland mina tankar.
Jag ber er inte att läsa det här. Eller att ni ska förstå vad fan jag skrivit.
För det gör jag knappt själv.
Men ibland måste man skriva saker som är difusa och lite svårförstådda.
För ens egen skull.
Och det är ju faktiskt därför jag bloggar.
För min skull.
Även om det är en oerhörd stor bonus att alla ni som läser här vill läsa det jag skriver.
Utan er skulle jag inte skriva.
Inte i bloggform i alla fall.
Men det tar vi en annan gång.
AS-light?
Jag får även också - mycket smickrande - höra att jag påminner starkt om Fredrik Wikingsson from time to time. Och därmed inte sagt att jag ens skulle vara i närheten av hans briljans, men även Fredrik har fått höra att han kan ha AS-light. Och spekulationer kring det hela har funnits.
Jag känner själv de som har AS och har även under en kort period "jobbat" med människor som bland annat lider av AS och vart lite "kompis/bror" för en grabb med det. Hur som helst så kan man inte gräva ned sig för mycket i sånt här. Även om just syndromet AS faschinerar mig något oerhört.
Och for the record, jag förskönar inte AS på något sätt här. Utan mer konstaterar att jag har vissa drag som - lite långsökt - kan kopplas till just AS.
En tanke.
Det här inlägget handlade förut om det övernaturliga.
Men jag ångrade mig och nu finns det inte mer.
Kusligt!
Det här är staden jag föddes i.
Jag lever i en mellanstor mellansvensk stad.
I mitten av vårt avlånga land. I alla fall kan man säga så.
Med nordeuropas största badhus. Och Ernst nakna fötter mot en matta.
Hjälmarens vatten. Skogarna vid Karlslund. Och Kilsbergen.
Ja, jag lever i en mellanstor mellansvensk stad.
Mellanmjölkens huvudstad. I mellanmjölkens land.
Långt bort ifrån Stureplans salonger. Men ändå så nära.
Med slottet som hjärta och svartån som pulsåder, så lever staden.
På sitt eget sätt. Likt en mellansvensk stad lever.
Med minnen av kex och skor.
Och en Svensson Svensson idyll som försvann för länge sen.
Någon säger hundratusen, andra säger mer.
Jag säger att det är lagom.
Och trots att den här tröjan är lite liten så är det ändå staden i mitt liv och den värld som jag begriper.
Ja, jag lever i en mellanstor mellansvensk stad.
Men ändå frågar jag mig om vi inte är värda mer än mellansvenska mellanmjölksliv i ett kallt land uppe i norr.
För det är klart att man längtar bort. Till nya aventyr.
Bort från den kalla mörka vintern och den tillbakadragna attityden.
Till städer med attityd, New Yorks rutiga gatunät och de gula taxibilar eller ängnlarnas stad där smogen ligger tjock och befolkningen är hellbound att förstöra sin kvinnliga befolkning.
Kanske har de städerna något att erbjuda mig.
Men jag vet inte alls. Inte förens mina fötter trampat det nya landets mark.
Om jag tar mig härifrån.
Ja, jag lever, bor och andas i en mellansvensk mellanstor stad.
Ingen skönhet, men jorå, den är väl okej.
Det är här jag vill stämpla ut den dagen mitt hjärta slår sitt sista slag.
Det här är staden jag föddes i - det här är Örebro.
Den 4 oktober 2005.
Två år, snart. Nu på torsdag är det exakt två år sen du hittade mig - och jag i samma veva hittade dig. Detta efter en tids förgäves sökande efter någon som dig. Någon som delade mina intressen. Och där var du. Du bara dök in.
Och du dök upp i precis rätt tid. Annars vet jag inte vart jag suttit nu.
Första året gick snabbt. Så galet snabbt.
Andra året har också flytit förbi. Nästan lika snabbt, trots våra meningskiljaktigheter - som var bound to appear. Men utöver dem så har det vart skönt med dig.
Nu; två år senare, så gillar jag dig fortfarande lika mycket.
I två år hade jag någon att prata med om allt.
Men är det över nu? Bara sådär?
Tre dagar innan två exakta år...
Eller är pausen bara en paus....
Jag vet inte. Och det gör mig nedstämd.
Men jag minns den fjärde oktober. Och kommer inte glömma det.
Det vet du.
Hörs snart.
BFF - i tid och otid.
Snabbmatens uppgång och fall.
Så fort som jag har ätit sån mat mår jag alltid dåligt efteråt. Så galet dåligt.
Men nu har det sräckt sig till att jag abra behöver gå in och känna lukten av snabbmat...
Helt galet, jag som älskade sånt där förut....
Rör fan inte brevlådan, inte heller skidorna!
Det är som att brevlådorna är förbjudna att röra, som en oskriven lag. En hederskodex, ungefär. Att man går fan inte och tar andra människors post. Detsamma gäller ju skidorna. Tänk när man är och åker skiror och ställer dem bara sen i ett skidställ. Gör det man ska och sen när man återvänder står de kvar där i skidstället. Även det en oskriven lag bland skiåkarna, att man tar inte andras skidor.
Jag finner det hela mycket intressant.
Ett ögonblick av minnen som kväver mig.
Det är en trist och regnig tisdagseftermiddag i September. Och allt jag vill är att få sätta mig på bussen och komma hem.
Jag går där och funderar. För mig själv. Känner hur jag får ett sms skickat till i mobilen som ligger och vibbrerar i min högra jeansficka. Något säger mig vem det är och jag ler redan innan jag plockat upp telefonen. Och visst är det ett svar på mitt tidigare sms.
Jag älskar sms. Det är så lätt och så genialt.
Genom lite knapptryck kan man få kontakt med andra på ett smidigt sätt.
Svaret är inte mer utmärkande än man kan förvänta sig som svar av en person, men ändå känner jag mig glad och nästan lite upprymd.
Jag vandrar vidare. Med ett lugn och med en känsla som är rogivande.
Och precis som Håkan sjunger min favoritstrof - "Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie, var de den store poeten som hon va förälskad i" - så händer det. Precis när man glömt bort. Precis när man tagit sig upp och hittar saker som glädjer en. Precis när man som minst behöver det.
Just då. Det är som en smäll i ansiktet och hjärtat hoppar till. Såg jag fel, hoppas jag frågande för mig själv. Men nej. Inom lopper av några ögonblick så dyker hon upp där. På samma gata som mig.
Just nu. Just idag.
Allt faller. Hela jag vill bara försvinna och helst av allt dö. Men istället far gammla gömda minnen fram i skallen på mig. Slår mig gång på gång likt Mike Tyson gjorde med sina motståndare då det begav sig.
Människan som gjort mig mest illa och som jag saknar minst kommer rakt emot mig.
Och går förbi. Inte ett ord, inte ens en blick när vi passerar varandra.
Jag stannar till och står där. Stilla. Med huvudet fullt av minnen. Minnen som kväver mig.
Så var dagen förstörd.
På grund av ett ögonblicks möte i det kalla septemberregnet.
Fan. Skit. Helvete.
Och Håkan sjunger på lånad tid i mina havererande hörlurar;
Lura mej
nej,nej
va folk än säger..
Jag och mina fakturor.
Så nördigt larvigt att man vill slå sig själv.
Jag är störd.
Det är så jag får tacka er för att ni läser, men jag skickar faktura.
Kvittona igen.
Gällande presenterna (inte det övriga). Man skulle egentligen bara ge pengar.
Då behöver ingen nicka och le.
Och framförallt, det finns inga kvitton på pengar.
Det hela är lysande.
Vi sparade kvittot.
Kommer ni ihåg då man var liten och fick något i present som man egentligen inte ville ha och där de som gett en presenten sa att man fick byta, för att de sparat kvittot? Minns ni det?
Jag böt aldrig saker jag inte ville ha. Ville inte göra de som köpt saken till mig ledsna.
Istället låtsades jag gilla sakerna.
Sådär gör jag än. Inte bara med presenter, utan rent allmänt gör jag så.
Håller det tyst för mig själv. Även om jag egentligen inte vill.
Ler och ser glad ut.
Allt för att inte göra någon besviken eller ledsen.
Det är det värsta jag vet. Att göra någon besviken eller ledsen.
Klarar inte av det. Då är det bättre att nicka, le och se glad ut.
Gör allt för att inte göra någon besviken. Försöker så gott jag kan i alla fall.
Det är jag i ett litet nötskal. Så länge de inte blir ledsna eller besvikna.
Vill.
Inte.
Göra.
Någon.
Ledsen.
Eller.
Besviken.
Men ibland misslyckas jag.
Och då kan jag hata mig själv för det.
För att jag let somone down.
För att jag tog emot det där jävla sparade kvittot.
Allt vore mycket enklare om ingen sparade dem, då hade man inget val. Inte ens chansen att byta. Då kunde man inte göra någon besviken.
Fan ta kvittona.
Hur fel det än är.
Bisarrt.
Men just den scenen med en nude Madeline Zima var väldigt bisarr.
Väldigt bisarr.
Jag och mina pillertrillare...
Men det är det tydligen. För mig.
En annan serie som jag älskar är Prison Break. Jag är helt såld på den serien. Den har briljans som ingen annan serie (förutom House) mäktar med. Robert Knepper for example är ju helt galet lysande, visst är han? Han gestaltar ju den smått sinnesjuke - men ändå älskvärda - T-Bag på ett ypperligt sätt. För att inte tala om Agent Mahone som spelas av William Fichtner. Helt udnerbart att se. Älskar varje gång han tar fram den där lilla pennan han har, med små piller i. Och hur hela han skakar då han ska hälla dem i sin öppna hand för att sedan på ett drugaddictkaraktäristiskt sätt föra handen mot munnen och svälja skiten, med stängda ögon. För att sekunden senare andas ut riktigt tungt av lättnad. Just love it.
Det där är lite mig i ett nötskal, att förälska mig i handlingar och detaljer. Så som Mahones sätt att knapra piller. Eller Doctor House's sätt att peka och utföra saker med hjälp av hans käpp. Jag är i grund och botten svag för pillertrillande (inte skalbaggar och apotekare då) rollfigurer. Då det sker på ett classy och väl genomfört sätt, inte de som häller i sig en burk för att sedan bli helt sinnes av det. Utan mer som Mahone och House, med stil och finess. Givetvis förespråkar jag inte någon form av oanständigt användande av drugs. Men det ger effekt och karaktär till rollfiguren, vilket är något man inte kan komma ifrån. En effekt som jag pretty much gillar.
Jag kom helt plötsligt och tänka på något mycket bisarrt. Visst skull man kunna tänka sig hur Leif Pagrotsky är en pillertrillare? Som liksom har små piller i sin lilla penna. Efter något viktigt möte så skyndar han in på toaletten. Tittar sig omkring för att förvissa sig om att ingen otillbörlig person står och trycker bakom ett toabås. Sen när det är klart så låter han handen glida innanför kavajen, där han plockar fram en penna av något exklusivt - och gärna svindyrt - märke. Hans darrande fingrar börjar skruva på pennan, för att öppna den och komma åt det som göms i dess inre. Sen börjar han skaka ut innehållet i sin öppna handflata. De små vita pillren rullar ut och när han fått ut två stycken så sveper han dem snabbt som attan. Med bakåtlutat huvud och blicken mot taket, men gömd bakom de stängda ögonlocken. Sen skruvar han ihop pennan igen och återinför den i innerfickan på kavajen. Sen tittar han på sig själv i spegeln. Sätter på kallvatten och formar sin händer till en skopa och fyller dem. Sen för han dem till ansiktet som han skvätter allt vatten på. Och sen drar han med händerna på varsin sida av ansiktet nedför kinderna. Låter dem falla. Och sätter händerna stadigt i tvättställets kant och tittar på sig själv i spegeln, nästan kritiskt granskande. Ser sina påsar under ögonen och på hur sliten han är. Sen skakar han på huvudet och torkar ansiktet med en handuk, alternativt en sån där servett av papper. Tar en sista titt. Sen slänger den i papperskorgen, rättar till slipsen och går ut till de andra igen. Som om ingenting har hänt.
Visst känns det lite så?
Missförstå mig inte, jag gillar Leif, jag tycker han är en av de grymmaste politikerna i Sveriges historia. Han är en cool politiker. Och förmodligen absolut ingen pillertrillare. Men ändå, man får känslan. Och den är för stark för att avisas bara sådär. Och ja, ibland kan jag framstå som helt sjukt störd. Men this is me...
Men nog om det här.
Nu ska jag göra te.
Ett ovälkommet besked.
Nu blev jag så jävla nedstämd.
Skit också...
Dödskyla - Men snyggt med halsduk
Så jag fröst inte så mycket trots allt.
Men ändå kallt som i kärnan av en isbit.
Men det är ju snyggt med halsduk i alla fall, som tur är.
Hösten lovar stort men håller tunt..
Hostar som en tbc-smittad uteliggare, men har ingen sprit att trösta mig med.
Utan jag hostar vidare. Sörplar vatten. Och hostar lite till.
Sitter vid köksbordet. Och kikar ut genom fönstret.
Hej, pensionärs-Fredrik! Nästan i alla fall.
Löven intar sakta en glödande röd färg på buskarna här utanför.
Så vackert, så vackert.
Det är som om någon fått nog och bara plockat fram sin färgpalett och börjat skvätta ut röd, gul och orange färg här och där. Och mer kommer det blir, vi är bara i den inledande fasen av vad som kommer bli ett kolosalt färgfyrverkeri.
Det hela är mycket faschinerande.
Men.
Sen tar färgerna slut. Bara sådär och allt blir trist och grått.
Hösten i ett nötskal. Den lovar stort men håller tunt.
Jag lyckas alltid bli besviken över något. Varje höst.
Jag lovar mig själv för mycket.
Löften jag aldrig håller.
Fast jag gillar hösten.
Trots allt.
Kanske är det de färggranna löven.
Kanske är det värmen när man kommer innanför dörren om kvällarna.
Vad vet jag. Men något är det.
Något speciellt är det.
Sluta snacka om den där jävla isbjörnen!
Men jag fastnade aldrig för den serien. Gör det mig konstig?
Alla andra hyllade Lost. De fick inte nog av Lost. De var i princip Lost-mania i Sverige - och resten av västvärlden, givetvis.
Alla snackade om Lost hit och Lost dit.
Och jag minns fortfarande snacket om den där isbjörnen.
Alla var så funderande kring isbjörnen. Hur kom den dit, frågade alla sig. Jag vet inte vad det var för isbjörn, då jag aldrig såg serien. Men alla pratade om den i alla fall.Isbjörnen då.
Nä. Jag fattade aldrig Lost.
Och uppriktigt sagt gör det mig inte så mycket.
Bara lite sådär, på tal om ingenting då.
TV-shop - ett mysterium
Ett mysterium, skulle man kunna säga.
Det är liksom aldrig några produkter som man egentligen behöver. Det är antingen "revolutionerande träningsredskap" eller "de skarpaste knivarna på marknaden". Eller något - åter igen - "revolutionerande städredskap".
Det är alltid någon med göterborgsdialekt som demonstrerar hur bra det är.
Varför är det så? Har man mer trust för någon från Göteborg?
Jag vet inte.
Eller också är det några "kända" amerikaner som bedyrar hur bra sakerna är samtidigt som de visar upp dem.
Jag vet inte hur det är med er, men jag går inte på sånt där.
Har aldrig handlat av TV-shop och kommer aldrig att göra det.
Och det är för mig ett under att någon ens gör det.
Det där TV-shop är ett satans påfund, tillsammans med alla "ring-in-och-vinn"-spelprogram.
Utgångsdatum - ett i-landsproblem?
Rakt ned i sopen. Det kan vara hur mycket som helst kvar i förpackningen, men jag slänger det på fläcken. Jag vet inte varför jag har sån där fobi för allt som har expirerat. Det bara är så.
Som mjölk. Just mjölk. Och alla av mjölks avkommor, så som filmjölk, grädde och smör med mera...
Jag vet att jag någon gång försökt känna om en mjölk fortfarande var drickbar genom att lukta på den. Men hur ska mjölk lukta liksom? Jag har aldrig tänkt på hur mjölk luktar då den är frisk. Det behöver man ju inte när det lilla datumet säger till oss när mjölken är dålig.
Det hela är lite skrämmande. Att alla utgångsdatum vi matas med håller på att ta bort vår förmåga att smaka och avgöra om något är ätligt eller fräsht nog att drickas.
Visst, om mjölken står sjukt länge så märker man ju att den är lite otrevlig att dricka. Så dålig är jag inte. Utan jag syftar mer på om den stått en eller ett par dagar över utgångsdatumet. För mjölken kan ju drickas då, speciellt om den är oöppnad. Då ska den kunna drickas.
Men det vågar jag inte. För att jag är för dålig på att avgöra om den är friskt.
Det hela är i alla fall mycket bissart. Hur beroende vi är av alla expiration dates...
Men vad behöver vi bry oss? Så länge de fortsätter trycka dit de små datumen är jag nöjd.
Det hela är ju dessutom mycket bekvämt.
Julen, -92.
Julen, 1992. Jag var fyra år och minsta barnet i släkten.
Det snöade ute. Eller jag tror det snöade ute, för det känns i alla fall som att det alltid snöade under julen då man var liten. Inte lika snöfattigt som now a days... När första riktiga snön dyker ned ungefär i januari.
Vi åkte alltid först till farmor och farfar, för att sedan ta en promenad till min farbror och faster. Där äter vi, fikar och ser på Kalle.
Kalle är fortfarande heligt, för mig. Det måste ses på julen.
Alltid.
Jag är för gammal för att tillhöra Disneychannel-generationen som pumpas med Disneys verk och alster dag in och dag ut. Som med en knapptryckning kan se på tecknat.
visst jag hade också tecknat under hela min uppväxt, men fortfarande inte på samma sätt som dagens barn. De har inflation på tecknat istället. Jag minns att vi hade VHS:erna att köpa. Men still. Bara det faktum att det skulle dröja två år tills Lejonkungen kom säger ju en hel del.
Hur som helst så for vi sedvanligt hem till oss på kvällen, vår familj då.
Och dit kom mormor och morfar med paket. Massor med paket.
Det var kolosala mängder med paket. Och lika många varje år. Mormor började i princip köpa julklappar redan i slutet av sommaren. Och gör det än. Dock inte lika många längre. Jag antar att vi växt upp och får lite färre, men samtidigt dyrare paket. Något som inte var det viktigaste som liten. Då var det mängden.
Och vilken mängd sen.
Det blev alltid fullt under granen då de kom med alla paket. Samtidigt som jag och min syster stod och trånade bredvid då morfar la dem till rätta under granen. Sen, då han var klar så sprang vi fram och försökte lokalisera just våra paket, samma visa varje jul. Och denna var inget undantag.
Vi har alltid haft tomte.
Varje år.
Jag vill minnas att jag var rädd för tomten när jag var mindre. Jag tyckte han var lite otäck. Men vilken respekt man hade för honom, den där tomten. Finns nog inga barn som visat så mycket respekt för en och samma figur, som inför tomten.
Minns ett år då jag var kanske sex år och skulle vara tomte. Mamma hjälpte mig skriva ett brev till tomten, där jag förklarade att jag gärna hjälpte honom genom att dela ut paketen och att han inte behövde komma till oss det året.
Och jäklar vad nervös jag var då jag fick svarsbrevet.
Men tomten gillade min ide. Tydligen. Samtidigt som mamma förklarade det så spred sig lättnaden över mig.
Och jag var tomte det året. Fullt övertygad om att jag ahde hjälpt tomten så han hann till något fattigt barn som ananrs inte skulle fått någon tomte.
Sen kan jag avslöja att varken jag eller min syster, eller bror heller för den delen till denna dag vet vem som var tomte hos då vi var små.
Det händer än att vi frågar, men vi får alltid samma svar; "Det var ju tomten, så klart".
Fast vi har haft över en miljon teorier om vem det kan ha vart. Men är ändå inte säkra.
Men back on track, julen 92.
Jag. Fyra år.
Julaftonskväll.
Den där tomten kom och delade ut alla paket till oss. Det är den första tomten jag har minne av.... Minns fortfarande den där respekten.
Då tomten gått så börjar vi öppna. Paket efter paket, alla mjuka paket läggs bort i samma stund de är öppnade. Men hey, jag var fyra år. Hur roliga var ett par strumpor?
Jag minns att jag var rätt nöjd med mina paket den julen.
Och sen på juldagen lekte jag hela förmiddagen. Grejen sen är att vi alltid åkt ut till mormor och morfar på juldagen för att umgås med den sidan av släkten. Och det var inte så populärt, kan jag avslöja.
Ställde till med en jävla scen den dagen. Ville ju hellre leka, givetvis.
Men tillslut lyckades jag komma till mina sinnens fulla bruk och följa med. Kom väl på att jag fortfarande hade paket att inbringa (haha) från min morbror och moster. Och mormor sparade alltid paket till dagen efter också.
Nu låter jag som ett paketgalet litet barn, men det var jag inte. Men just den här julen minns jag att jag var lite uppretad och enbart följde med för paketen.
Jag "genomled" maten och fikat. Me tillsut blev det paketdags. Jag var dödssnabb ned för trappan till gillestugan och satt i princip redan på golvet framför brasan och väntade. När de väl kom ner delade vi ut paketen.
Öppnade det från min morbror och moster först. En trjöja. Jag tackade och minns hur jag till och med underströk hur fin den var, vilket den säkert var. Men dök istället ned på det lilla paketet från mormor och morfar som var kvar. I det låg det en silversked. En liten silversked som ingick i det sett av silverskedar jag har fått under åren.
Jag började grina.
Mormor blev skärrad och mamma försökte förklara hur fin silverskeden faktiskt var och vilken nytta jag kommer ha när jag blir äldre av en samling silverskedar. Det gick inte. Jag blev bara mer och mer ledsen. Jag menar fyra år, och där sitter man med en tröja och en silversked. Klart som fan jag grät. Men absolut, det var inte ett av mina finest moments. Och idag kan jag tycka att det var extremt oförskämt av mig.
Men som sagt, fyra år.
Det här mitt starkaste minne sitter fast. Hur morfar lyfter upp mig och säger att jag inte ska gråta. Han torkar bort mina tårar och tar med mig till ett högt skåp. Ovanpå står det två jordglobar (ni vet, en sån där lampa). Sen säger han att jag får välja en av dem. Jag tror aldrig jag vart så glad för något i hela mitt liv.
Den jordgloben var allt jag behövde. Något jag kunde leka med.
Och resten av den kvällen spenderade jag med att göra resor i världen på min jordglob.
När vi kom hem kopplade jag i den och ställde den mitt i rummet. Där den fick lysa hela natten.
Jag vet inte varför, men det här är ett minne jag har etsat sig fast som bara den.
Julen 1992. Julen jag har mina första julminnen ifrån. Julen då en jordglob blev årets julklapp.
Vet inte varför jag berättar det här för er. Men det här är ju min blogg, så jag får ju skriva av mig vad jag vill. Även minnen från en jul 1992 då jag fick en jordglob.
Jag finner julen, -92 helt magisk.
Svårt att beskriva.
Men något speciellt var det...