Yes Man (4/5)
Regi: Peyton Reed
I rollerna: Jim Carrey, Zooey Deschanel, Rhys Darby, John Michael Higgins och Bradley Cooper.
Biograf: Filmstaden

Jag hinner knappt torka tårarna mellan alla skrattanfall. Hela filmen kör på med full fart och det blir egentligen aldrig tråkigt. Det är till och med så att många i salongen börjar applådera när filmen är slut och det var ett tag sedan jag upplevde det i en svensk biosalong.

Filmen handlar om Carl (Jim Carrey), en rätt sliten och tråkig man, som efter en separation gått ned sig totalt. Han kommer på de mest fantastiska bortförklaringarna för att slippa umgås med sina vänner och på jobbet som långivare, på en bank, så nekar han alla som söker lån. Hans liv är rätt trist kan man säga.

Men allt förändras då han genom en gammal bekant får kontakt med en grupp människor som går på självhjälpsmöten. Carl, som entrar det här mötet mycket skeptiskt, får snart stöta på den karisamtiska livsgurun Terence Stamp, som övertalar "nej-sägaren" Carl att göra som de övriga i gruppen, dvs att börja säga ja till alla möjligheter som än dyker upp. Carl upptäcker snart att hans nya levnadsregel gör hans liv oändligt mycker mer spännande, inte minst träffar han Allison (Zooey Deschanel), en kvinna han förmodligen aldrig vågat ta kontakt med tidigare.

Filmen bjuder till många skratt och Carrey -  i högform! -  vrider varje scen till sin spets. Detta är i min mening Jim Carreys stora återkomst till vita duken efter några år i frysdisken med halvtaskiga komedier som "Fun With Dick and Jane" och "The Number 23". 

På frågan om ni bör gå och se den här underhållande filmen så har jag bara ett tydligt svar att ge; yes!

Hej mina vänner! Hoppas det är bra med er. Med mig är det helt okej, utvilad och pigg är jag i alla fall. Nu har jag iof bloggat lite dåligt igen, men vad fan, ibland blir det så. Har ju haft fullt upp med julklappar och dyligt, det är ju i sådana tider vi går nu.

Igår var jag, Matte och Karro på Coco Thai och käkade lite asiatisk mat. Fantastiskt gott. Sen bar det av till SF för att se Jim Carreys nya film Yes Man. Recension kommer snart på den! Efter bion så var Karro så trött att hon kilade hem och sov. Jag och Matte on the other hand drogs med av några till krogen. En ok kväll. Absolut inte mer. Jag är jävligt trött på att gå till Klaras. Det är inte så kul där, faktiskt.

Idag har jag tagit det lugnt. Ser på Jönssonligan och Dynamit.Harry. Fantastiskt bra svensk film. Snart Prison Breaks senaste avsnitt och sen blir det en lugn kväll. Förmodligen någon bra film. Får se vad kvällen bjuder på.

Over and out.

xx

The Day The Earth Stood Still (2/5)
Regi: Scott Derrickson
I rollerna: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Jaden Smith, Kathy Bates, John Cleese, Robert Knepper m fl.
Biograf: Filmstaden

"Dör jorden, dör ni. Dör ni, överlever jorden.". Det är så utomjordingen Klaatu (Keanu Reaves) uttrycker det problem som jorden står inför, i remaken av den gamla sci-fi klassikerfilmen med samma namn. Hela filmen kretsar kring Klaatu, som anländer till jorden i ett jättestort klot, för att övertala oss människor att sluta skada miljön. 

Hans ankomst tas med stor misstro. I rädsla för att detta är starten på en fientlig och massiv invasion av jorden så går jordborna in i försvarsläge och tar varelsen från rymden till fånga. Något som går sådär. Efter hjälp från Dr Helen Benson (Jennifer Connelly), som är övertygad om att han kommer i fred, lyckas Klaatu fly. Och jakten på den förrymda utomjordingen är i full gång.

Under tiden som han ska starta räddningsprocessen för jorden, som innebär slutet för den männsllighet som under så många år har misshandlat jorden, så försöker Dr Benson övertyga Klaatu om att vi människor kan ändra oss. Att vi kan rädda jorden. Bara vi får chansen.

När filmen är slut så säger en ung kille bakom mig i salongen;
- Vilken dålig film, fattar inte ens vad den ville säga.

Riktigt så svårt var det inte att förstå vad de ville ha sagt med filmen. Detta är egentligen bara ytterligare en film i raden de senaste åren som vill visa oss hur dumma vi är mot vår jord.

Budskapet - att vi ska skärpa oss och tänka på miljön - är ju bra, givetvis. Men utöver budskapet har inte filmen mycket att ge och den blir aldrig riktigt så spännande och actionfylld som man förväntat sig. Dessutom stör man sig egentligen bara hela tiden på Jaden Smiths (son till Will Smith) överspelande och riktigt usla insats i - enligt min mening onödiga och överflödiga - rollen som den missförstådda sonen Jacob Benson.

Men Keanu gör en utomjordligt bra insats, vilket håller upp betyget på filmen. Dock ska det sägas att om man redan sett filmer som "The Day After Tomorrow" och "The Happening" så kan man nog lägga pengarna på annat än att lösa biljett för en stund med denna i biomörkret.

Någon som jag bryr mig väldigt mycket om berättade nyss något som gör mig väldigt glad. Och lugn.

Usch, nu är det mycket på jobbet alltså. Att det skulle vara en nedgång märks fan inte just nu. Har haft ett par-tre lugna veckor, men nu sen i torsdags så har det vart att göra non-stop!

Jag vet inte vad det är för fel. De flesta har det rätt lugnt på jobbet, men det känns som att jag har hur mycket som helst att göra. Nåväl, det reder sig nog!

Kom i alla fall hem skapligt idag. Bestämde med Karro att vi skulle ta en promenad upp på stan och käka lite. Så vi promenerade upp till Hälls. Det var supertrevligt att få hitta på något och prata av sig lite.

Karro du är fantastisk :) Tack!

I alla fall. Sen hämtade vi ut några biljetter på SF till filmen "The day the earth stod still", som jag dock inte ska se med Karro, utan med Matte. Jag och Karro ska se "Vi hade i alla fall tur med vädret".
Ser redan fram emot det!

Nu ska jag se Morgonsoffan!

Det har vart en rätt tung helg. I fredags efter jobbet bar det av till en arbetskamrat för att äta tappas med ett gäng från jobbet, sedan bar det av till Strike för bowling. Det var en mycket lyckad kväll tycker jag absolut!
Efter bowlingen så blev det tyvärr ett manfall på den planerade utgången. Men jag och Sara gick i alla fall ut. Det var en fantastiskt rolig kväll, vi slöt upp med hennes sambo Henrik och några av hans kollegor, som också haft en jobbgrej.
Kvällen avslutades på Burger King, där det blev ett Dubble Cheeseburger Meal.

På lördagen var jag rätt seg. Vaknade klockan 14.00. Sant. Det var bara att snabbt göra sig klar och anständig för var hembjuden till syrran på födelsedagsbjudning. Och då skulle ju hela släkten dyka upp. Men klarade det hela bra. Det var trevligt.

Sen blev det åter igen ett intag av öl, för jag, syrran och några kompisar skulle dra ut sen på kvällen. Efter lite förljummande hemma hoss henne så bar det av till Pitcher's, ditkörda av nordens trevligaste taxichufför. Där satt vi ett tag och drack, för att sedan avsluta kvällen med dans på Björnstugan, tänkte vi.

Men tyvärr var jag och en till bara 20. Det är 23 på "Björnen" på lördagar. Vakten kunde dock släppa in EN av oss två. Men icke mer. Då var han snäll, tyckte han.
Då är ju frågan varför de har en ålder? Antingen får de väl köra stenhårt på 23, eller också ta hänsyn till vad det är för folk som vill in och se om man är någon som kan äventyra säkerheten (det är ju därför de får ha olika åldrar).
Men jag och Karro, som bara är 20, sa åt de andra att gå in och ha kul. Vi styrde istället våra steg hemmåt. Sen somnade vi nog rätt snabbt. 

Och idag har jag enbart tagit det lugnt. Tänkte hitta på något med Ninnie, men hon var upptagen. Så då blev Karro min räddare i nöden. Så som det ser ut nu så dyker snart hon över och ser på film med mig ikväll. Oerhört trevligt!

Karro, du är guld värd!

So, alla ni som tålmodigt läste ända hit och intresserade er för min helg, hur har er helg vart?

Kapitalismen är som tonåringar. Tror de är bäst och klarar sig själva. Sen när det väl krisar och det visar sig att de inte kan hantera situationen så vänder de sig genast till sina föräldrar. I det här fallet staten.

Samma personer som tidigare vurmade för den fria marknaden, privatiseringar och att staten ska hålla fingrarna borta från det hela är de som just nu bönar och ber för att staten ska rädda dem.

Carnegie var det senast, härnäst blir det väl Volvo...

Är detta kapitalismens fall?
Nej, givetvis inte.

Men den är svårt sårad.

Jag gick i ettan. Det var vår och samtliga förstaklassare skulle få åka iväg och göra det så kallade simprovet.

Minns hur jag inte kunde somna på kvällen, dagen innan vår klass skulle åka iväg till Eyrabadet. Mamma hade packat min ryggsäck med badkläder. Och det var bara att ta den och knalla iväg till skolan.

Minns hur jag gick till skolan med en klump i magen. Och i samma ögonblick som jag kom fram ville jag vända. Men jag har i princip aldrig skolkat från något.
Och den här dagen skulle inte bli annorlunda, givetvis.
Jag var för feg. Och för ung.

Väl framme så mötte jag upp med mina kompisar.
Även de stod där med ryggsäckar, fulla av badkläder.
De såg, till skillnad från mig, förväntansfulla ut. Minns hur de ivrigt pratade om att få åka och bada, på skoltid. Det var ju något utöver det vanliga.

Vår fröken samlade ihop oss och efter noga inräkning att alla var med så gick vi i samlad trupp mot bussen, borta vid skolparkeringen. Ni vet sådär som en skolklass och en fröken gör. Ett någorlunda led, med några eftersläntare (oftast samma personer).

Snabbt fyllde vi upp bussen och det bar av mot badhuset. Klumpen i min mage hade växt lavinartat.

Jag var mycket tyst under den här bussfärden. Sa inte ett ord, vill jag minnas.

Bussen saktade in och vi var, på vad som kändes som fem minuter, framme vid badhuset. Jag kommer ihåg att solen sken och det blev ett vackert skuggspel mot asfaltsvägen, upp till badhuset, genom trädens lövverk. Minns det så väl därför att jag gick med huvudet nedböjt och blicken fast låst i asfalten.

Vi fick skynda oss in och byta om till badkläder. Och den där olustighetskäslan, som man kan få när man ska göra ågot man inte vill och känner sig helt säker på, infann sig. En efter en rullade mina klasskamrater iväg mot duschen för att sedan entra simhallen.

Jag och Jonas var sist ut från duschen. Vi gick iväg mot bassängen med våra handdukar hängandes över våra axlar. Doften av klor låg tung i simhallen. Längs ena sidan av 25-metersbassängen så var det en lång träbänk som vår klass satte sig på. 

Jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö.

En äldre man kom in och började instruera oss i hur det hela skulle gå till. Det var simläraren.  

".. ni ska alltså hoppa i från kanten utan att hålla för näsan och sen simma över till andra sidan, så enkelt är det...".

Enkelt?! Det var vad som flög genom min hjärna. Det var fan inte enkelt.

En efter en av mina kamrater tog sig an uppgiften. Det såg så enkelt ut. Bara hoppa i och sen simma över till andra sidan. Samtidigt som simläraren följde en längs kanten med sin långa badvaktspinne i händerna. Allt för vår säkerhets skull. När man var klar fick man gå in till den lilla tempurerade bassängen.

"Fredrik..."

Fan. Det var min tur. Jag var så skakig att jag knappt kunde förmå mig att stå upp.
Men sakta reste jag mig upp från min plats på träbänken. Och gick fram till kanten.
Väl där stod jag bara helt stilla.

Förstelnad av panik och skräck.
En åttaårig liten grabb.
På kanten vid den djupa delen av bassängen.

De sa att det inte var farligt och att om något hände så skulle han fånga upp mig.

Mina öron kanske tog in vad han sa, men min hjärna tvärignorerade det.

Och mina fötter borrade ner sig så djupt i kakelplattorna under dem att det skulle bli omöjligt att få loss mig.

Med ögonen låsta på mig från mina kvaravarande klasskompisar. Och jag såg att de viskade samtidigt som de tittade på mig. Men jag var för paralyserad för att kunna höra det.

Jag skämdes. Varenda liten del av mig skämdes. Jag vågade inte.

Jag vågade inte hoppa från kanten, ned i den djupa delen av vattnet. Simma över och sen gå in i den lilla basängen.

Simläraren kom fram till mig, satte sig på huk och sa att det var lugnt. Man var inte tvungen att göra det om man inte ville, sa han. Det enda som händer är ju att du får gå på simskola, sa han lugnt.

Jag svarade med en nick.

Det kändes skönt. Hans ord gjorde mig lugn.

Sen fick jag gå in den tempurerade lilla simbassängen. Med tårarna hårt tillbakatryckta av rädslan för att verka ännu töntigare, än vad jag redan trodde att jag var.

Jag tror jag ljög för de som redan var i den lilla bassängen om att jag gjort det men haft lite svårigheter som gjorde att jag behövde simskola. Vi var några stycken som tillslut fick gå en gång i veckan på simskola den terminen.

Och efter de där lektionerna så hade simläraren lärt mig att så väl simma bra, som hoppa från kanten.
Något jag är oerhört tacksam för. Om jag visste vad han hette så skulle jag skriva ut det, men mitt minne sviker mig. Minns bara att han är bland de bästa lärare jag haft. Tack, simläraren!  

Jag håller dock fortfarande för näsan.

Men nu skäms jag inte för det.

Åh! Klases julkalender var ju fantastisk vill jag minnas.

Även Sunes, faktiskt. Priceless.

Som många av er kanske märkt ser den här bloggen helt felfuckad ut om man läser den genom Firefox. Så gör inte det.

Gör som oss alla andra normala människor

Använd Explorer.